Debattetikens märkliga röda kort

8 september, 2012

Under de år jag befunnit mig i bloggosfären har jag från och till mött begreppet Godwins lag i skilda debatter jag tagit del av. Jag har noterat att begreppet används, men inte i någon djupare mening funderat över vad lagen innebär. Nu har jag själv fått det röda kortet och då kändes det meningsfullt att gå till länken som det röda kortet hänvisade till. Det är väl bäst att hänvisa till Wikipedias beskrivning av lagen så alla kan se och avgöra om min tolkning av lagen är rimlig.

Jag citerar ur texten på Wikipedia: ”Godwins lag gäller bland annat de fall då en part jämför sin motståndare med nazister eller Hitler på ett direkt eller indirekt sätt i någon form av guilt by association (se nazistargumentet), men det är bara en av lagens tillämpningar. Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.[2]”

Alla som har en lång erfarenhet av deltagande i debatter och diskussioner ser omedelbart den stora fördelen med lagen. Det gäller att vara först med att visa det röda kortet och utropa – ”Godwins lag!” Motståndaren i debatten kan inte fortsätta att argumentera, hur goda argumenten än är. Ser framför mig hur representanter för SD, Svenska motståndsrörelsen eller Svenskarnas parti i olika debatter i riksdag, fullmäktigeförsamlingar eller på gator och torg ropar, ”Godwins lag!” och skall då objektivt dömas som segrare i debatterna. En mycket lustig konsekvens av lagen, enligt mitt tycke.

Nå, debattekniska finesser bör en van debattör klara av. Det är bara att strunta i lagen och fortsätta debatten. Jag ser ändå en fara med lagen. Tänk om människor börjar tolka lagen bokstavligt och inte enbart som en regel för påstådd god ton. För vad säger Godwins lag egentligen? Jo, att det är fel (ja inte bara fel utan också etiskt förkastligt), att ur dagens debatter och praxis dra historiska paralleller med perioden 1925 (Ölkällarkuppen) och 1945. Avgränsningsårtalen kan diskuteras, men visst känns det märkligt, att jag i diskussioner kan hänvisa till de gamla grekerna, men inte till en av de mörkaste perioderna i Europas historia. Som ändå måste anses vara nutidshistoria. EU har, om jag förstått saken rätt, en bestämmelse, att Godwins lag fullt ut gäller Israel. 2009 fick jag lära mig att det finns en EU-bestämmelse som säger, att det är tillåtet att kritisera staten Israel, men det är inte tillåtet att göra jämförelser mellan staten Israels agerande och förintelsen. Uppgiften fick mig, obstinat som jag är, att omedelbart skriva följande blogginlägg. Jag har också kallat President Zarkozy för skitstövel och jämfört rivningen av romers bosättningar i Frankrike med kristallnatten. Avigdor Lieberman och president (numer fd) Zarkozy skulle, vad jag förstår, kunna ropa ”Godwins lag” och vifta med det röda kortet och det vore jag som fick stå där med skammen och inte de.

Låt mig bara ta ett exempel till. Den minnesgode minns säkert satsningen som Göran Persson fick, med rätta, mycket beröm för. Persson var orolig för att förintelsen skulle falla i glömska. Oron ledde till boken ”Om detta må ni berätta” och staten inrättade en myndighet, ”Forum för levande historia.” Om vi nu granskar de här två företeelserna med Godwins lag som glasögon, så upptäcker vi snabbt en motsättning. Vi får gärna berätta för barn och barnbarn om förintelsen av judar, romer, funktionshindrade och homosexuella, men inte göra berättelserna till levande historia genom att varna för att historien är aktuell också idag. För då slår Godwins lag till och berättaren får skämmas!

Jag drar slutsatsen för min personliga del, att jag även i fortsättningen fullständigt ska ignorera, när någon åberopar Godwins lag. Jag erkänner inte lagens legitimitet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,