En efterlysning!

13 juli, 2009

Jag har den senaste tiden med stort intresse surfat runt på olika tidningars kultur- och nyhetssidor för att se om Göran Hägglund på något sätt försökt belägga sina uppgifter om att teaterregissörerna och krönikörerna (observera den bestämda formen) hävdar, att svenska folket ska skämmas för att de är inskränkta.

Enligt DN sa Göran Hägglund följande i sitt tal i Almedalen: 

– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.

Trots att jag varit flitig i mitt sökande efter belägg för påståendet, kan det ju hända att jag ändå missat något viktigt klargörande. Därför efterlyser jag här i bloggosfären om någon sett några försök från Göran Hägglund att belägga sina påståenden?

Eller kan jag med gott samvete säga, att Göran Hägglund pratade strunt?

Andra bloggar om: , , ,


Vad är det Göran Hägglund kritiserar eller pratar han bara strunt?

4 juli, 2009

Det händer ibland att jag inte riktigt att kan släppa en fråga så där vind för våg. Jag vrider och vänder och försöker förstå.  Jag har funderat mycket över Göran Hägglunds uttalande om hur krönikörer och teaterregissörer spottar på vanligt folk och deras liv.

Enligt DN hävdade Göran Hägglund:

– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.

Eftersom Göran Hägglund i sitt tal inte gav några exempel på vare sig krönikörer eller teaterregissörer som anklagar vanligt folk för att vara inskränkta. Istället för att diskutera så där i största allmänhet, gick jag till Dramatens presentation av höstens program. Tänkte att det som är gjort kan inte göras ogjort. Därför kanske Göran Hägglund kan varna för de föreställningar och regissörer på Dramaten som hävdar att ”verklighetens folk” skall skämmas.

Don Carlos – en kronprins av Spanien av Friedrich Schiller. Regi: Staffan Valdemar Holm.

Killinggänget på Dramaten. Regi Tomas Alfredsson.

Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Regi Stefan Larsson.

Tango – på jakt efter kärlekens mysterium. Richard Wolf sjunger Carlos Gardel. Regi Richard Wolf

Muntra fruarna i Windsor av William Shakespeare. Regi John Caird.

Final av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Regi Hilda Hellwig

Höstsonaten av Ingmar Bergman. Regi Stefan Larsson.

Gäckanden av Marie-Louise Ekman. Regi Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman

Jag kunde göra listan längre om jag också tog med Dramatens samarbete med riksteatern. Listan på föreställningar på Dramaten borde räcka som inspiration för Göran Hägglund att ta fram de föreställningar runt om i Sverige där teaterregissörer spottar på vanligt folk. Uppgiften torde vara enkel för ser man till innehållet i citatet verkar det inte vara fråga om någon enstaka regissör, utan en majoritet. Bevisbördan ligger hos Göran Hägglund i annat fall tror jag att han chansade att ingen skulle kontrollera det han sagt. Joseph McCarthy brukade klappa på sin portfölj och hävda: I have proof! Det sägs att det enda han hade i porföljen var en flaska wiskey!

Okey, Göran Hägglund upp till bevis! Jag är nog inte den enda som ivrigt väntar på listan. För det kan ju inte vara så illa att du har en tom portfölj?

Andra bloggar om: , , , , , ,


Jag är något förundrad!

3 juli, 2009

Jag hittade följande citat av Göran Hägglund i DN. Citatet är hämtat ur Göran Hägglunds tal i Almedalen:

Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen, sade Hägglund provocerande.

Storögt förvånat, frågar jag mig.

 Vad har Göran Hägglund mot Göran Skytte?

Andra bloggar om: , , ,


Hotar bidragsfusket legitimiteten?

15 februari, 2008

Ministrarna Göran Hägglund och Cristina Husmark Pehrsson publicerar idag en debattartikel i SvD, helt i enlighet med svensk politisk tradition. I artikeln berättar ministrarna att de, för att komma till rätta med bidragsfusket vid vård av sjukt barn, kommer att föreslå att föräldrarna ska styrka med intyg att barnet har varit borta från förskola, familjedaghem, fritidshem eller skola.

Jag har egentligen inga direkta synpunkter på åtgärden, utan konstaterar, att givetvis ska inte fusk med våra sociala försäkringssystem tillåtas eller uppmuntras. Så långt är det väl inga problem. Däremot blir det något svårare att följa tankegången, när Göran Hägglund och Cristina Husmark Pehrsson hävdar, att de föreslår åtgärden av omsorg för legitimiteten för systemet. De skriver: ”Genom denna åtgärd ökar vi legitimiteten för socialförsäkringssystemet vilket indirekt bidrar till att stärka vanliga medborgares vilja att göra rätt. Samtidigt frigörs resurser som kan nyttjas av dem som behöver dem mest.”

Representanter för allianspartierna använder sig ofta av argumentet att legitimiteten för socialförsäkringssystemet skulle vara hotad på grund av det påstådda omfattande fusket. Jag vet inte vilka människor jag träffar och träffat genom åren, men jag har aldrig hört någon på fullt allvar hävda att socialförsäkringssystemet borde avskaffas på grund av fusket. Människor har förmåga, att skilja på behovet och nödvändigheten av försäkringssystemet och ett eventuellt bedrägligt utnyttjande av systemet. Legitimiteten för de sociala försäkringssystemen är fast förankrad hos det svenska folket.

Men rätt ska vara rätt, även i ett blogginlägg. Det finns breda strömningar inom borgerligheten, där det svenska välfärdssystemet med dess sociala försäkringssystem, saknar total legitimitet. Ända sen jag blev politiskt aktiv i början av 60-talet har jag haft, som en ständig följeslagare i den politiska debatten, kritiken av storleken på bidragen och det påstådda omfattande fusket. Vi kan ju påminna varandra om att det vid den tiden t ex var tre dagars karens vid sjukskrivning. Kritikerna har alltid hävdat att storleken på bidragen gjorde att människor avhöll sig från att arbeta, för att inte tala om fusket, det oerhörda fusket!

När nu alliansregeringen skärper kontrollen och sänker nivåerna på ersättningarna, då är  inte målet i första hand, att stärka legitimiteten bland vanligt folk för socialförsäkringssystemen. Där är legitimiteten grundmurad. Nej, regeringen försöker hitta sådana nivåer, att kritikerna inom de egna leden anser socialförsäkringssystemen legitima. Med alltför många års erfarenhet i ryggen, vågar jag mig på ett tips. Regeringen kommer att misslyckas! Jag behöver inte ens gardera tipset med ett kryss. Stora delar av borgerligheten (och då menar jag i första hand inte partier) är bittra fiender till hela den svenska välfärdsmodellen.

Bidragen har alltid varit för höga och skatterna var rent av konfiskatoriska redan på 50- och 60-talen. Överklassen vill inte solidariskt bidra till människors välfärd. De vill ha friheten att ägna sig åt välgörenhet. (Helst med rätt till skatteavdrag.)

Tips: Läs ett mycket informativt inlägg hos Ett hjärta Rött.


Frågan kvarstår!

20 september, 2007

För en tid sedan skrev jag och undrade över varför Göran Hägglund var så glad. Han och många andra riktigt bubblade av glädje över att kommunerna skulle få rätt att införa ett vårdnadsbidrag. Samtidigt berättades det att en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen också skulle införas. Jag tyckte då att den stora glädjen från Kristdemokraterna kändes obefogad och undrade för mig själv om Göran Hägglund fått några underhandslöften av de andra allianspartierna.

Nu har budgetförslaget blivit offentligt och Anders Borg är stolt han, men har Göran Hägglund nått att glädja sig över? Om jag läst rätt i tidningarna blev det inte mycket av borttagandet av fastighetsskatten. Innebär inte den nya avgiften att de flesta får en lika hög kostnad som tidigare? Nu kallas den avgift istället för skatt. Det finns de som jublar och alla vet vilka det är.

Kristdemokraterna gick till val på det märkliga kravet om sänkning av bensinskatten. Om jag förstått regeringens ambitioner rätt kommer skatten på bensin att höjas. Jag är fullt medveten om att i en alliansregering är det kompromisser som gäller, men ändå? Har inte Kristdemokraterna fått betala ett högt pris för att de andra accepterade ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag?

Frågan kvarstår. Varför är Göran Hägglund så enormt glad?