En high-five med Göran Skytte i glädje och tacksamhet över delad tro!

16 oktober, 2014

Igår åkte jag till Delsbo kyrka för att lyssna till Göran Skytte. Jag kom till kyrkan i god tid och hann säga hej  till Skytte och också växla några ord med honom. Göran och jag kan inte sägas ha gemensamma minnen. Vi var inte heller närmare bekanta, men vi tillhörde samma lilla kommunistiska organisation förbundet Kommunist. Jag berättade för Göran om det enda tillfället då vi verkligen träffats. Orsaken till att jag minns det så väl är att Göran tillsammans med andra självmedvetna FK:are (de var många) skrattat åt Sundsvallsgruppens taffliga försök att göra en egen tidning. Vi fick klart för oss att tidningar ska göras centralt. Nå med detta sagt, kunde jag berätta hur glad jag blivit, när jag 1992 hittade en tidning i Frösö kyrka som berättade att Skytte blivit kristen. Bara så där plötsligt, kände jag mig inte ensam eller udda. Minst en till hade delat min erfarenhet av att plötsligt känna sig hittad! Vi sa några ord om gemensamma bekanta som gått samma väg som vi. Ett mycket kort men givande ögonblick!

I sin föreläsning tog Göran Skytte upp ett antal teman, som alla på skilda sätt beskrev den förvandling som sker hos alla som drabbas av Guds kallelse och inte kan säga något annat än ”ja” till kallelsen. Skytte visade att kallelsen inte drabbar människor av någon finare sort, utan kallelsen ges till alla, utan sortering i bättre eller sämre människor. Där finns Paulus, som i ungdomligt nit ville döda kristna, Där finns slavhandlare som omvänder sig. Där finns tjuvar, mördare, drinkare och narkomaner. Där finns Göran Skytte, men också jag! När förvandlingen sker vill vi förkunna! Jag kunde bekräftande nicka ett ja, när Göran Skytte frågande tittade på mig.

Ett andra spår i föreläsningen berörde i vilket skede av livet som Gud drabbade Göran Skytte. När han var som mest framgångsrik med bl a ett oerhört populärt TV-program med över en miljon tittare för varje program. Då när allt ljus var på Göran Skytte drabbas han av oro och ångest. Han blir hårt nedslagen som en Paulus (vilket kanske behövs när det gäller starka och självmedvetna människor) och kan inte annat göra än att be till Gud: ”Hjälp mig!” Då börjar resan till att förstå vad kallelsen egentligen innebär. Jag känner igen resan. Det som skiljer min resa från Göran Skyttes är att han letade och fann goda vägvisare. När han beskrev sin möten med Wilfrid Stinissen kände jag ett lite sting av avundsjuka, när jag tänkte på mina första möten med Svenska kyrkan. Nå med tiden fick jag också goda samtalspartners i Bjuråker-Norrbo församling. Församlingens präster, cirkeldeltagare i församlingens cirklar och tankeväckande studieresor i Luthers och Paulus fotspår, men också ett stort antal av lekfolket jag mött genom åren, har bidragit till att jag står där jag står i dag med en trygg och fast tro.

Det som på många plan tog tag i mig hårt var ändå Göran Skyttes beskrivning av tiden efter de tre strokeanfallen han drabbades av inom ett dygn. En av de stora resultaten av den erfarenheten är tydligen att Göran Skytte känner behovet av tacka. Han som inte ens kände tacksamhet när han fick Stora journalistpriset. Vem annars skulle de gett priset? Göran Skytte levandegjorde den förundran och tacksamhet han kände över vad läkarvetenskapen kan prestera. Jag känner igen känslan. Jag kände den efter min bypasoperation 1999. Från att knappt orkat gå några meter, kände jag plötsligt att jag kunde hoppa över små hus! Det Göran Skytte fick uppleva efter sin stroke var inget mindre än ett helandeunder! Gud står bakom även läkarvetenskapens utveckling!

Alla goda kvällar har sitt slut och under slutpsalmen dansade Göran Skytte lite försiktigt i mittgången, i stor glädje. När han kom i höjd med där jag stod, höjde han högerarmen och en glädjens high-five satt som gjuten! Jag köpte en bok. Fick den signerad och jag tog min hatt och körde hem. Det var en glad Leo som satt småleende bakom ratten! Stärkt i tro!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 

 


Vad handlar debatten om?

2 augusti, 2008

Hetero-profilen Skytte är förbannad! Han skriver i dagens SvD: ”Inför Pride-festivalen uttalade sig gay-profilen med mera, Alexander Bard (20/7) i Svenska Dagbladet och sade: ‘Jag hatar kristendomen för den är så dum”.

Alexander Bards uttalande tillhör väl inte kategorin, övertänkta uttalanden, men vad har hans sexuella preferenser med saken att göra? Än mer förundrad blir jag, när Skytte ställer den retoriska frågan, vilken reaktion det skulle bli om någon svensk kyrkoledare skulle hävda att gayrörelsen är äcklig. Göran Skytte ser framför sig, stämningar, anmälningar och gatlopp. Nu finns det faktiskt exempel på en kyrkoledare som jämför gayrörerelsens parader med medeltida katolska processioner. Samme kristne ledare hävdar, att hedonismen och gayrörelsen är ansvariga för konsumismen i vårt samhälle och utgör en andlig överklass. Överdriver jag? Läs Fredrik Sidenvalls ledare i Kyrka & Folk och döm själva. Mig veterligen har Sidenvall varken anmälts eller behövt springa gatlopp i medierna. Visserligen noterade jag Sidenvalls ledarartikel, men den skapade ingen debatt, så hos mig blev det inget gatlopp. Vi kristna är nog inte så förföljda, som somliga av oss vill få det till.  

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt en debatt gagnas av svepande och generella beskrivningar av en påstådd debattmotståndare. För om vi tänker efter, så är det väl inget förvånande, att sexuell läggning och skilda könsidentiteter inte med någon automatik, leder till gemensamma åsikter. Homosexuella och heterosexuella är spridda över hela det samhälleliga åsiktsfältet. Det är lika intellektuellt ohederligt, att angripa hela gayrörelsen för vad Bard anser, som det är att anklagande peka finger på alla kristna för Åke Greens åsikter om samhälleliga cansersvulster. Jag delar inte heller, trots min heterosexuella identitet, de åsikter Göran Skytte torgför.

I sig upplever jag det som en stor sorg, att vi kristna åsiktsmässigt och i handling kan omfatta alla uppfattningar och handlingar från moder Theresa och till president Bush eller Ku Klux Klan och Martin Luther King Jr, men den sorgen får jag bearbeta i ett annat inlägg.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Ondskan existerar!

10 maj, 2008

Göran Skytte tar i sin senaste kolumn upp frågan om ondskan. Innehållet är intressant och tänkvärt om man bortser från den sedvanliga slängen åt 60-talsvänstern. Jag delar Skyttes uppfattning att det är olyckligt att vi inte vill tala om ondskan. För min egen del är jag helt övertygad om att ondskan existerar som en självständig och destruktiv kraft, som på olika sätt utnyttjar våra svagheter, för att få oss att ta del av onda handlingar eller att vända oss bort för att slippa se onda handlingar. I den bemärkelsen utnyttjar ondskan både grupper av människor och enskilda.

Visst går det att håna en kristen vänster, som på 70-talet hävdade att: ”Det är inte människorna som är onda, det är strukturerna.” Men om Skytte stannar upp ett tag och tänker efter. Är påståendet i grunden så enormt felaktigt? Vi behöver inte se strukturer som något övergripande och stort. Det finns ju också sociala strukturer, som påverkar oss som individer. Om jag förstått det jag läst och hört rätt, så är det t ex mycket vanligt att pojkar som sett pappa slå mamma i sin tur slår sina fruar. Ondskan utnyttjar den lille pojkens förtvivlan och får honom att begå onda handlingar som vuxen.

Jag förstår inte Göran Skyttes tankegång, att vi som samhälle skulle stå mindre handfallna inför, ”Mordet på Engla. Den till det yttre gode medborgaren Fritzl i Amstetten. Modern i en sydtysk borgerlig idyll som dränkte tre nyfödda barn, slog in dem i plastpåsar och lade dem i frysen.”, om vi bortsåg från strukturella eller psykologiska orsaker bakom den individuella ondskan. Skulle utgången i alla dessa förfärliga fall ha blivit annorlunda, om samhället och staten haft insikter om den personliga ondskan? 

Kolumnen skulle vunnit i klarhet om Göran Skytte varit något tydligare på den här punkten. För egentligen ser jag inte vad han polemiserar emot. Skytte skriver: ”Jag tror att människan har en god sida. För den som tror på godhet, blir tron på ondska, dess motsats, en logisk slutsats. Vi kan inte tänka oss ljus utan mörker. Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.” Jag kunde ha skrivit de citerade meningarna och gör dem helt till mina egna. Insikten om min egen förmåga till både godhet och ondska (ofta samtidigt) innebär att jag ser samma förmåga hos min nästa. Det gäller att hitta vägar att stärka det goda och försvaga det onda. Vi kristna har ju budet från Gud som säger att vi ska hata synden, men älska syndaren. I den strävan har vi stor hjälp av kunskaper i  psykologi, beteendevetenskap och sociologi. Människor föds inte onda – de blir onda.

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Vilka är det som grabbar åt sig ur godispåsen?

30 september, 2007

Ikväll har jag fått uppleva något intressant! Jag läste först en kolumn i SvD författad av Göran Skytte. I kolumnen fortsätter Skytte att argumentera för sin teori, att svenska folket är galna. Den här gången tar han en forskningsrapport, av Sanna Ehdin, till stöd för sin tes.

”Vid en forskningsstudie tillfrågades ett antal barn om de ville ha en godisbit nu eller två bitar imorgon. Barnen ställdes inför ett svårt val, att få det goda som de hade framför näsan nu eller vänta till dagen efter och få ännu mer. Majoriteten av barnen valde att få en bit godis nu.”

Göran Skytte tycker sig se likheter med en del vuxnas reaktion på alliansregeringens förslag till höstbudget. Han berättar om tre iakttagelser han gjort. En kvinna lär ha varit mycket arg i TV och anklagat Anders Borg för att aldrig ha varit arbetslös. En annan kvinna var tydligen upprörd över att deltidsarbetslösas möjligheter att stämpla upp till en heltid kraftigt försämrats. Det tredje exemplet är lite mer knepig att förstå, men enligt Skytte har en iransk familj i DN  visat, ”hur snabbt man kan tillägna sig vår svenska ‘rättvisekultur’ och missunnsamhetsattityd.” Efter denna ”starka” bevisföring snor sig Skytte in ett mångordigt resonemang om hur svenskar tänker om ett godis i dag eller två i morgon, som kanske i realiteten blir tre om jag grabbar åt mig en godis i dag. Ja läs själva.

Jag satt och var smått förbannad, men surfade vidare i medievärlden och stötte på en debattartikel i DN. Och se, Göran Skytte hade inte helt fel! ”En del vuxna medborgares” reaktion påminner verkligen om barns reaktioner! Göran Skyttes gör det stora felet att använda fullständigt irrelevanta exempel. I gårdagens DN-Debatt visar Mari-Ann Krantz och Bengt Olsson på ett övertygande sätt att det inte är de deltidsarbetslösa eller nysvenskar som är som barn när de skall välja godis.

Artikelförfattarna skriver bl. a:

”Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras. Det innebär att det i vart fjärde företag finns en risk att bonussystemen i sig hämmar viljan att investera.”

Det är ingen överraskning att Göran Skytte har stora svårigheter med att tolka verkligheten. Han ser alltid gigantiska moraliska fel hos befolkningen i stort, men lyckas aldrig identifiera var det verkliga moraliska förfallet i Sverige finns.  Det är ju våra ekonomiska makthavare som hellre tar två godisar idag och hoppas att det finns en att få imorgon. Med den inställningen hos våra makthavare är det inte alls så konstigt att jag tar en godis idag och inte förlitar mig på att det finns två att få imorgon. Risken är ju stor, att om jag avstår att ta min godis idag, då tar de fina direktörerna den också och får tre idag och jag står helt utan imorgon.


Jag – en slapp och halvfet 68:a!

15 september, 2007

Göran Skytte har en fantastisk och avundsvärd förmåga att på något sätt, lite grötmyndigt, alltid kritisera andras eventuella   tillkortakommanden och själv framstå som förnuftets banerförare. Det finns nästan ett Jan Myrdalskt drag hos Skytte. Ni vet, jag- har- alltid- haft -rätt- och -därför- är- min- kritik- alltid- berättigad – syndromet! Nu senast kan vi läsa Göran Skyttes oomkullrunkeliga sanningar om 68 – vänstern. Den ledde tydligen bara till slapphet och egoism. Det är säkert också 68 – ornas fel att svenska folket är galna nog, som Skytte påstod för en tid sedan i en Svd-artikel, att inte uppskatta alliansregeringen efter förtjänst.

Visst kan man så här i efterhand kritisera oss inom 68 – vänstern för både det ena och det andra. Visst finns det en hel del, att så här i efterhand skratta åt, men det finns ännu mer vi kan minnas med stolthet. I motsats till Skytte kan jag säga – jag vet för jag var där. (Vad Skytte gjorde på en del av våra möten vet jag inte, för vi hade inte som vana att släppa in åhörare)

 Jag var aldrig någon centralgestalt inom vänstern, men kunde ändå följa och kanske också delvis påverka utvecklingen, när jag var vice ordförande i De förenade FNL-gruppernas första förbundsstyrelse. Jag såg hur stalinisterna agerade bakom kulisserna för att ta och befästa kontrollen över Vietnamrörelsen. Som ledamot av förbundsstyrelsen i Vänsterns ungdomsförbund, kunde jag på nära håll följa hur andra stalinisterna manövrerade sig till en dominerande ställning i förbundet. Jag var som ledamot av VU i förbundet Kommunist med om att ge organisationen dödsstöten, när jag tillsammans med andra drev igenom att vi skulle vara en Leninistisk organisation. Ser vi 68 – orna enbart i det perspektivet, då framstår vi så här i efterhand, med stor rätt, som fullständigt stolliga.

När man ser en del minnesprogram från den tiden, kan vän av ordning fråga sig varför en ung brevbärare i Stockholm 65-66 kunde känna sig attraherad av  de något vildvuxna Vietnamaktivisterna? Varför attraktionen höll i sig, när brevbäraren blev fabriksarbetare vid smältungnarna på Gränges Alluminium i hemstaden Sundsvall? Attraktionen var lika stark efter flytt till Västerås och anställning som svetsare på ASEA. (Svetsade bl a på stora kärnkraftstatorer!)

Det finns säkert många förklaringar, men för mig var det en stor insikt, att det inte bara går att kräva fred i största allmänhet, utan att det gällde också att fråga sig på vems villkor? Insikten bidrog också till min förståelse av skillnaden mellan välgörenhet och rättvis fördelning. Jag känner stor saknad efter de här insikterna, när jag följer debatten kring de internationella frågorna i dag. Vi ställer alltför sällan frågan – fred på vems villkor? Därför framstår också skeendet som fullständigt kaotisk och oförklarlig.

Jag minns, när jag fick min första Kvinnobulletin i handen! Det kändes spännande, omskakande och minst sagt lite hotfullt! Det mötet med den begynnande kvinnofrigörelsen vill jag för mitt liv aldrig glömma. Efter den konfrontationen kan jag aldrig mer försvara de traditionella könsrollerna. Jag blev väl inte en bättre far eller mer jämställd äkta man, men alla mina försvarsmurar föll. Jag insåg att jag hade annat ansvar och andra skyldigheter som far, än att bara bidra till försörjningen. Jag kan ibland sakna den tiden, när jag läser artiklar om att jämställdheten skulle vara ett exempel på socialdemokratisk statsstyrd social ingenjörskonst. Det är en falsk historieskrivning. Den blir inte mindre falsk för att den upprepas gång på gång som en sanning.

Men den viktigaste orsaken till att jag höll fast vid en vänsterståndpunkt var ändå mina erfarenheter som arbetare och ibland som facklig förtroendevald inom den privata sektorn. Det är säkert många som minns diskussioner om och förslag till alternativ produktion. Kritiken av ackordslönesystemet. Kritiken mot bilindustrins löpande band kan väl ingen ha glömt? Hela arbetsmiljödiskussionen, där t ex farorna med kvinnors ”pillgöra” genomlystes. Visst måste väl någon, trots att Skytte inte gör det, minnas TV-program där kvinnor med hjälp av mitellor lyfte armarna? För oss i Metall ledde det till program om det ”Goda arbetet.” Lokalt på min arbetsplats innebar det att vi breddade arbetsinnehållet, förde ner ansvar ”till golvet” och minskade behovet av arbetsledare. Centralt gjordes många andra försök t ex en bilfabrik, utan löpande band. Som sagt idérikdeomen var stor och entusiasmen var större. Utvecklingen nådde sin topp under 80-talet, men då hade Skytte och många andra redan tappat intresset för frågan. Idag när jag läser om ”slimmade” organisationer, hårt arbetstempo, arbetskador och allt prat om utanförskap, har jag  lust att dra ett täcke över huvudet och bara lägga mig ner och dö!

Enligt Skytte är arvet efter 68, ”att folk lärde sjukskriva sig och leva på andra, utan att var sjuk.” En fantastisk förnekelse av ”mitellorna”.  Det skulle, enligt Skytte, vara Grupp 8 – feministernas fel att ordet ”fitta” är tilltalsordet på landets skolgårdar. Förstå det sambandet den som kan! 

Göran Skytte hånar i sin artikel Klas Eklund för ”karriärvägen” Trotskist – politisk sakkunnig på finansdepartementet – chefsekonom på SEB. Kan till viss del hålla med om att det känns lite märkligt, men om man jämför med Skyttes livsväg från Hoola Bandoola Band till att på SvD:s ledarsida sparka på och håna sjuka och samtidigt lisma för överheten, känns ändå Eklunds väg som mer hedervärd!