Här sitter jag och får en näsknäpp av Koskinen!

23 maj, 2014

Under min sjukhusvistelse hade tidningshögen hemma blivit riktigt hög. Det är först i dag jag kommit i kapp och kunde ta mig an Kyrkans Tidning. På sidan tre fastnade blicken på Lennart Koskinens signerade krönika. Den här gången handlar texten om bygget  av en moské i direkt anslutning till en kyrka med en inglasad mellandel. Bygget i Fisksätra har mött kritiska synpunkter, vilket inte är förvånande och Koskinen är som vanligt arg. Koskinen stämplar i vanlig ordning alla ifrågasättande synpunkter som främlingsfientliga och personer som framför de kritiska synpunkterna som psykiskt sjuka. Nå, Koskinens inställning är ingenting nytt, utan får väl sägas vara en del av traditionen inom det kyrkliga etablissemanget. Koskinen kan ju givetvis ha rätt i sitt diagnostiserande. Den som är psykiskt sjuk kanske inte alltid inser det. Det jag ändå ställer mig frågande till är den moraliskt upprörda tonen Koskinen visar mot påstått sjuka människor. Som tur är, vilket jag har färska erfarenheter av, möttes jag av empati och inte moralism när jag kom till akuten i Hudiksvall förra fredagen. Nu ska jag inte älta det här mer. Ni kan gå till tidningen och läsa aktstycket.

Det som fick mig att sitta ganska länge och leta efter den bakomliggande meningen var följande:

”Jag fick då en ny förståelse för betydelsen av ett projekt som Guds hus, när jag då hörde hur det kristna araberna i gudstjänsten självklart bad till ”Allah”, det arabiska ordet för Gud. Den enda Gud som finns och som är allas vår gemensamma skapare och fader. Varför är då vårt syskonskap så provocerande?”

Som sagt. Jag satt länge och funderade och försökte förstå vad Koskinen var ute efter. Efter några timmar, slutade jag leta efter dolda djupsinnigheter och tillåter mig att förstå texten som den står. Koskinen låter så förvånad över att ordet ”Allah” betyder ”Gud.” Det är en kunskap jag burit med mig sen ungdomsåren. Jag trodde det tillhörde allmänbildningen. Jag får väl göra en gissning av vad Koskinen vill säga med att ordet ”Gud” kan sägas på många olika sätt beroende på det språk man talar. Koskinen verkar mena att bara för att kristna araber använder ordet ”Allah” när de talar om Gud, då är också förståelsen av innehållet i ordet densamma för arabiska muslimer och arabiska kristna. Vore jag en arabisk kristen skulle jag i detta nu känna mig oerhört förolämpad av Koskinens påståenden. De arabisk kristna vet vad det innebär att vara kristna! Om de nu använder ordet ”Allah”, som Koskinen hävdar, är det då orimligt att tänka sig att de i god kristen anda talar om den treenige Allah? Att Allah är Fader, Son och Ande?

Koskinen, du får gärna kalla mig för fundamentalist, men jag är helt säker på att mina arabiska kristna syskon har samma trosbekännelse som jag! Du förminskar deras tro för att vinna några billiga debattpoänger här i Sverige!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

22 mars, 2008

Under lördagens mellanläge. Tiden mellan fredagskvällens andakt vid Jesu grav och söndagsnatten glädjerop. Han lever! Finns det all anledning att fundera över betydelsen av det oerhörda som hände för snart 2000 år sedan. Jag har i två inlägg, ”Vad innebär det glada budskapet?” och ”Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?”  påbörjat en påskmeditation, som kanske kommer att sträcka sig till annandag pingst, då jag ska medverka i en lekfolksledd Gudstjänst.

Ambitionen är inte att komma fram till några tvärsäkra slutsatser. Min kompetens är inte tillräcklig för så storvulna ambitioner. Jag vill, mer för min egen skull, försöka hitta en plattform för min tro och mina tvivel. Kan vara svårt nog, för både tron och tvivlet tenderar att påverkas av livssituationen, när tankarna tänks. 

Jag har ofta genom åren frågat, vilket jag också delat med mig av, vilka som egentligen berörs av korsets glädjebudskap? Det är helt klart att Jesu död på korset har betydelse för hela mänskligheten, men också för hela skapelsen, men ändå inte. Det finns ett mycket viktigt men – det gäller bara dem som tror! Jag upplever att vi ofta blir något krystade, när vi försöker förklara det som tydligen kallas för hoppets tal ur Johannesevangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att inte Gud ska framstå som inkonsekvent eller kärlekslös, tenderar vi lägga skulden på människan, att frälsningen inte gäller alla. Vi säger att Gud älskar alla och vill nå alla, men att han inte kan tvinga sig på oss. Eftersom människan har en fri vilja, så skulle det vara förklaringen till, att majoriteten av människorna i världen inte omfattas av påskens glada budskap. De har ju själva, medvetet, valt bort Kristus. Det må förlåtas mig om jag hänvisar till världsliga kunskaper, men min erfarenhet av vår fria vilja är, att den är mycket begränsad och kringskuren. Har också en bestämd känsla av att majoriteten av alla ickekristna i världen aldrig upplevt att de gjort ett ”val.”

Här tänkte jag börja avsluta inlägget med ett konstaterande att jag inte förstår (eller inte vill förstå?), utan att jag får lyfta på hatten och gå vidare med förhoppningen, att jag en dag skall förstå. Då hör jag påträngande viskningar i mitt öra. ”Utanför kyrkan finns ingen frälsning!” Ibland, eller rättare sagt ofta, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro på Jesus Kristus. Det gäller att välja rätt kyrka också! Och inte bara det. Inom kyrkan skall jag också med hjälp av min ”fria” vilja avgöra vad som är de rätta dogmerna. Väljer jag inte rätt, då har jag ”frivilligt” valt den där andra utgången.

Nu flyr jag till Dietrich Bonhoeffer för att få ord för mina känslor: ”Kristen tro blir lätt ett idéprogram eller en lära som det gäller att acceptera eller förkasta. Men Gud har blivit människa, inte en idé eller ideologi, inte en princip eller ett program. Jesus Kristus ger oss inte ett lärosystem som vi ska bejaka. Jesus Kristus är inte i första hand lärare utan människa, verklig människa som vi.”  Jesus själv lovar att hans ok är lätt. Religionen tenderar att göra den tung. 

Jag har ofta upplevt något märkligt, när jag förlåter någon som gjort mig illa. Jag är nog helt ärlig i min vilja att förlåta, men av någon outgrundlig anledning dyker oförrätten gång på gång med förnyad smärta upp i mitt minne. Det verkar vara svårt för, åtminstone mig, att förlåta och verkligen lägga oförrätten bakom mig.

Ett av mina stora hopp, men samtidigt där mitt tvivel är som djupast, är när jag genom seklerna hör Jesus bön till Fadern, när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen inbegrips alla. Inte bara troende. Hedningar, skriftlärda, brottslingar, för alla går förbönen från den korsfäste till Fadern. Det var ingen där och då händelse, utan bönen omfattar alla tider! Det är min fasta övertygelse inför påsknattens glada budskap. Han lever!

Två inlägg som med all säkerhet påverkat innehållet i mitt inlägg:

Joachim Elsanders ”För lite om Jesu återkomst?” och Kiriras: Min påskapredikan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?

6 mars, 2008

Det här inlägget är en direkt fortsättning på funderingarna i gårdagens inlägg: Vad innebär det glada budskapet?

I sin Bergspredikan, skildrad i Matteusevangeliet, säger Jesus bl. a att vi ska älska våra fiender och att vi ska förlåta människor, som på något sätt förbrutit sig mot oss. Klarar vi inte av det, då kan inte Gud heller förlåta oss. Jesus undervisning i bergspredikan innehåller så mycket mer, men det skulle bära för långt om jag tog med allt. Det behövs inte heller för att åskådliggöra min fundering.

Jag upplever att Jesus försöker förklara för lärjungarna vem eller vad Gud är. För mitt i sin undervisning om att vi ska älska våra fiender säger Jesus ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Jag tolkar att Gud vill att vi liksom han skall älska alla, inte bara de som står oss närmast t ex kristna bröder och systrar. Gud förväntar sig att vi förlåter, utan att någon har bett om förlåtelse. Det kravet är så viktigt, att om vi inte uppfyller det budet, då låser vi Guds möjlighet att förlåta oss.

Den första reaktionen hos mig var. Detta är omöjligt! Den andra reaktionen var. Det är ändå skönt att Gud själv förmår uppfylla allt det han begär av oss, men vi inte klarar av. Men någonstans har jag ändå en gnagande osäkerhet. Är det verkligen så?

Har inte Gud, enligt den samlade kristenhetens undervisning, ett antal krav som vi ska uppfylla för att vi ska få del av hans förlåtelse och omsorg. Jesus säger inte till sina lärjungar; älska era fiender förutsatt att….. Men får inte vi lära oss, att Guds överflödande kärlek förutsätter att vi tror? Jesus säger inte till sina lärjungar – förlåt dem som förbrutit sig mot er förutsatt att…. Men kan vi förvänta oss förlåtelse från Gud utan omvändelse och bön om förlåtelse? Ibland, när tvivlet riktigt griper tag, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro. Jag måste tro på rätt sätt också och de ”rätta sätten” är förfärande många.

Jag upplever ofta, att jag bär på bägge dessa Gudsbilder inom mig. Lika ofta känner jag, att kyrkan brottas med samma två Gudsbilder i sin undervisning och inte riktigt vet på vilket ben den ska stå.

Frågan kvarstår – Vad innebär det glada budskapet? Är glädjen enbart förbehållen dem som tror eller inbegriper Jesus offerdöd fler? Kanske alla?

 Jag bifogar en video, som jag tidigare delat med mig av. Videon anknyter till min frågeställning och gör det på ett tydligare sätt. Jag har snott videon hos Inhabitatio Dei. Jag ansluter mig till videons sista vädjan – om någon har en förklaring. Lämna ett meddelande!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Straff, nåd och förlåtelse!

31 oktober, 2007

När jag i natt, efter en lång dag, lät tankarna vandra fullständigt fritt, men inte opåverkade av dagens händelser, läsningar och andra intryck, dök plötsligt ett minne upp. För ett antal år sedan läste jag en undran av någon, om varför Abraham slutade att be för Sodom om det fanns färre än tio rättfärdiga i staden? Började leka med tanken, men bestämde att det var dags att sova och gjorde en liten notering om vidare studier i frågan.

När jag vaknade i morse fanns tanken där fortfarande, men kändes inte lika nyfiket spännande efter några timmars sömn. Det lutade åt att dagen skulle ägnas åt något annat tänkande, tills jag läste ett inlägg av Z: Bön handlar också om att vilja. Inlägget tangerade mina nattliga funderingar, så jag tog upp dem igen för närmare granskning.

I första Mosebok beskrivs hur Abraham samtalar med Gud och Abraham frågar om Gud verkligen tänker förinta staden om det bor femtio rättfärdiga i den. Gud lovar att inte göra det och Abraham fortsätter en nedräkning, men om det finns 45, 40, 30, 20? Abraham blir allt ängsligare för varje fråga, men Gud lovar, att finns det 20 rättfärdiga skall han inte förgöra staden. ”Abraham fortsatte: ‘Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske det finns tio?’ Herren svarade : ‘Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.’ När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.” 1 Mos 18: 32-33

Jag är såpass mycke liberalteolog, att jag blir enormt fascinerad över symboliken i berättelsen. Varför vågade inte Abraham gå ännu längre eller ville han inte gå längre? Abraham kanske ansåg, att finns det bara nio rättfärdiga i staden, då kan den lika gärna utplånas. Vem är det då som utdelat straffet? Gud eller Abraham? För vi vet ju inte hur Gud skulle svarat, om Abraham vågat vara fullständigt oresonlig och bett för staden, om det så inte funnits en enda rättfärdig! En tanke – när slutar vi själva att be?

Jag skulle lite kort vilja anknyta till Jesus egna undervisning. Jag upplever att Jesus går längre än vad Abraham vågade eller ville gå. I Lukas evangeliet berättas, att Jesus säger när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen kan det inte vara rimligt att enbart innesluta de rättfärdiga. Den enda rimliga tolkningen, enligt mitt sätt att se, är att bönen gäller de romerska soldaterna, Pilatus, översteprästerna, fariséerna och skriftlärda. Ja alla de som Abraham inte bad för.

En ytterligare antydan om bönens betydelse finns i berättelsen om hur Jesus botar en officers tjänare. Officerens tro är det enda vi vet något om. Han är övertygad om att Jesus vill bota, att han kan bota och att han har myndighet att bota. Tjänarens tro vet vi inget om. Vi vet inte om han är god eller ond. Det enda vi vet enligt Lukas är att officeren sätter stort värde på honom.

Jag är övertygad om att om vi i tro ber för andra och då inte bara för våra medkristna, vilka vi givetvis ska be för, blir vi också bönhörda. Återigen, vad skulle Gud svarat om Abraham verkligen bett för Sodom? 


Vem har jag på axeln? Luther eller är det fan själv?

28 oktober, 2007

”Ändå brukar Göran Persson tala om sig själv som luthersk. Men då är det arbetsmoralen, att arbeta i sitt anletes svett, han syftar på, inte skuldbegreppet.” Kan vi inhämta ur söndagsintervjun med Göran Persson i SvD. I en TV-intervju häromdagen förtydligade han sig med påståendet att han hade Luther på axeln. Ett mycket vanligt uttryck, som ofta används, lite så där stoltserande. 

Jag kan inte riktigt förstå, varför människor i så stor utsträckning tror att Luther eller rent av Gud anser att människan skall arbeta i sitt anletes svett. Hur kan det komma sig att människor tror att Gud är både sadistisk och hämndlysten? Här har kyrkorna en stor pedagogisk uppgift att upplysa människorna.

Det gäller bl. a, att förklara i vilket sammanhang uttrycket, att arbeta i sitt anletes svett, används i Bibeln. Enligt myten om syndafallet i första Mosebok, beskriver Gud konsekvenserna för människorna när de brutit mot Guds bud. En av konsekvenserna är: ”Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Åtminstone för mig står det helt klart att det inte är Guds vilja att vi ska slita i vårt anletes svett. Det är definitivt inte en del av skapelseordningen och så står det inte heller i Bibeln.

Av någon, för mig outgrundlig anledning, finns det i den kristna traditionen ett hyllande av att vi ska slita och släpa. Att det skulle glädja Gud på något sätt. Jag skulle önska att alla präster och pastorer skulle ta det som en gemensam uppgift att sprida det glada budskapet till sina församlingar: Gud kräver inte att vi arbetar i vårt anletes svett, tvärtom, det strider fullständigt mot människans natur och Guds skapelseplan.

Jag inser att det kan ställa sig svårt för många präster och pastorer, för då måste de ju vara beredda att svara på den självklara frågan från församlingen: Om det nu inte är Gud som kräver att vi ska arbeta i vårt anletes svett, vem i herrans namn är det då som kräver det av oss? Nu blir det svårt. Ja, vem är det som kräver att vi ska slita som slavar tills vi dör?

Jag ska försöka ge några tips i vilken riktning vi ska söka. När människan började odla jorden, var det säkert en stor framgång och lättnad för mänskligheten, men mycket snart fick de uppleva det myten så målande beskriver. Någon tog kommandot över produktionen och krävde att människorna skulle försörja enorma hierarkier av präster, faraoner, militärer, krigståg och gigantiska tempelbyggnader, slott, statyer och gravmonument. För människorna återstod bara att slita i sitt anletes svett och då var det definitivt inte Luther som satt på människornas axlar!

Dessa förhållanden har fortsatt genom historien ända till våra dagar. I dag är det den heliga globala marknaden och tillväxten som tvingar människorna till att med sitt arbeta berika några få, hålla enorma militärapparater vid liv, att bära upp allt större privata och offentliga hierarkier och bidra till bygget av gigantiska affärspalatser och maktboningar. Dagens faraoner och ekonomins prästerskap är lika resurskrävande och maktfullkomliga som någonsin Egyptens.

Mona Sahlin lär ha sagt något i stil med att ”djävulen gömmer sig i detaljerna” som en förklaring till varför socialdemokratisk politik inte skiljer sig nämnvärt från regeringens. Det är sant, arbetarrörelsen har fullständig anammat tillväxten som framgångsrecept. Från att ha kämpat för mänskliga villkor i arbetslivet, trygghet vid sjukdom och ålderdom, tid för mänskliga relationer har kampen kantrat över till att alltid önska att det ska bli bättre i en framtid. Det räcker inte med att ha det bra, det måste bli bättre. Om du äter dig mätt idag, måste du ändå kräva dubbla portioner i morgon.

Till sist. Om ni känner någon på er axel som hetsar er att offra er på Mammons altare, ska ni bara sopa bort tyngden från axeln och frimodigt säga – Dra du åt helvete, Satan! Jag har en annan Herre och han kräver inga offer av mig i den heliga  tillväxtens namn! Tänk om våra kyrkor kunde bidra till en sådan frimodighet!

Ett lästips: Läs Birger Schlaugs senaste inlägg. Jag gör den till min!


Tankar om Edens lustgård och syndafallet.

24 oktober, 2007

När jag efter flera års frånvaro återvände till Kyrkan blev jag allt som oftast förvånad över, hur bokstavligt många kristna talade om Edens lustgård och syndafallet, som historiska realiteter och helt avgörande för trostolkningen. Förvåningen har inte avtagit med åren, utan har egentligen bara stegrats. Eftersom bloggsfären innehåller en hel skrälldus med kunnigt folk, tänkte jag fundera högt och se vilka reaktioner jag får. (Känner på mig att inlägget kan bli långt, men ha tålamod!)

Redan vid lokaliseringen av Edens lustgård får vi problem. Enligt Bibelkommentaren brukar Eden lokaliseras till området mellan Eufrat och Tigris. Den tolkningen stämmer inte med modern forskning som förlägger den moderna människans ursprung till Afrika för ca 200 000 år sedan. Jag skrev om det i en bokrecension för någon månad sedan, Edens lustgård låg i Afrika. För ca 80 000 år sedan gör människan sin andra och nu lyckosamma utbrytning från Afrika. Alla nu levande ickeafrikaner härstammar från den lilla grupp som då utvandrade. De genetiska uppgifterna verkar för en lekman, vara helt övertygande.

Den andra frågan som jag ställer till berättelsen om Eden handlar om själva syndafallet. I första Mosebok kan vi läsa att Eva och Adam åt av frukten från kunskapens träd, som ger dem kunskap om gott och ont. Den första kortsiktiga insikten Adam och Eva vinner, är att de inser att de är nakna. Så långt myten, men för ca 10 000 år sedan sker en historiskt belagd dramatisk förändring i människans försörjningsförutsättningar. Vi börjar hålla husdjur och börjar bruka jorden. Upptäckter som utan överdrift kan sägas vara de första stegen mot dagens utbredda sekularisering. Människan kan ha fått känslan av att vi kan kontrollera och behärska naturen och att vi är våra egna herrar. Det är väl inte helt omöjligt att författarna till Moseböckerna ansåg att just önskningen att kontrollera naturen var ett syndafall? Att syndafallet i tid, enligt Bibeln, sammanfaller med kunskapen om jordbruk ser vi, dels i domen som Gud uttalar till Adam: ”förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den.” dels att Adam och Evas äldsta son Kain var jordbrukare. Tidpunkten för syndafallet gör det också möjligt att förklara för triumferande ateister som skadeglatt upptäcker att Kain gick bort till främmande land och gifte sig. Jomenvisst, inga problem kan vi säga – det fanns människor ända borta i Australien sen årtusenden tillbaka!

Konsekvenserna för mänskligheten blev stora. Trots att livsmedelsproduktionen ökade per ytenhet, behövde det inte innebära mer mat per person. Gigantiska hierarkiska samhällen byggdes upp, vilka krävde enorma arbetsinsatser för att försörja, tempel, statyer, pyramider och krigshärar vilade också på människornas arbetstyngda axlar.

I Bibeln beskrivs konsekvenserna för kvinnan: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig.” Till Adam säger Gud förutom det som jag redan citerat: ”Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Och det blev verkligen människans lott med råge!

Jag tolkar, att alla de konsekvenser av syndafallet som beskrivs i Bibeln, ansågs vara fullständigt onaturliga för människan och definitivt inte en del av Guds plan för mänskligheten. Då ställer jag mig frågan, vad händer med ”straffen” efter Jesu död på korset? Har inte Jesus sonat vår synd? Kan det vara rimligt att anta, att det är Guds vilja att bestraffningen fortsätter? Jag skulle nog våga mig på att hävda, att det är den onde som ligger bakom att vi fortfarande inte lyckats frigöra oss. Här har kristenheten ett gigantiskt ansvar att bidra till frigörelsen. Ett ansvar som vi inte riktigt vill kännas vid.

Men varför, får jag så ofta känslan av att vi kristna egentligen ser ”straffen” som något naturligt, ja rent av önskvärt. Jag tolkar Paulus syn på mannen som kvinnans huvud, som att han menar underordningen skulle vara en del av Guds skapelseordning. Men var inte kvinnans underordning ett straff för syndafallet?

Jag håller mig till Paulus ord som de teologiskt enda rimliga: ”Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.” Rom 5:18


Är sekulariseringen något ont?

12 september, 2007

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg: Vad är orsak och vad är verkan? I inlägget försökte jag mig på en snabbskiss över orsaker till sekulariseringen i samhället. Jag försökte visa hur Kyrkans behandling av den tidiga arbetarrörelsen bidragit till eller rent av orsakat sekulariseringen. Det kom ett svar från Kyrksyster, som fick mig att inse att jag nog sammanblandat orsak och verkan. Inte en helt trevlig insikt, att inte förstå vad man själv skriver!

I en sådan situation är det bara att gå tillbaka till sina läromästare och försöka komma på vagnen igen. Sen Kyrksysters svar på mitt inlägg har jag mycket närsynt påmint mig Bonhoeffers funderingar i sina fängelsebrev, kring den ”myndiga människan.” Det var också en nyttig påminnelse om att en kunskap inte är en gång för alla given. Det gäller att underhålla kunskapen med ständiga omläsningar och reflektioner.

Nå, nog med säck och aska – till saken!

Det var ju inte så att den tidiga arbetarrörelsen blev sekulär på grund av att Kyrkan bemötte den fientligt. Arbetarrörelsen var sekulär till sin karaktär och det tog kyrkan med överraskning. Kyrkan visste inte hur den skulle hantera människor som inte räknade med Gud i sin kamp för rättvisa och människovärdig tillvaro. Arbetarrörelsens pionjärer ansåg, kanske med rätta, att de inte behövde hypotesen Gud, när de byggde det nya samhället. Kyrkorna reagerade negativt och sökte strid med de gudlösa! (Jag förenklar, så enkel var självklart inte processen).

I den fortgående sekulariseringen har kristenheten fortfarande inte riktigt hittat sin plats. Vi försöker fortfarande hitta revor i människornas självsäkerhet, där vi kan överfalla människorna i deras förmodade svaghet. Eller som Bonhoeffer skriver den 30.6.44:

”När en människa inte har några sådana problem eller om hon vägrar att gå in på sådana saker och utsätta sig sig för medlidande, så kan Gud egentligen inte tala till henne. Alternativet blir att man måste övertyga henne om att hon utan att själv veta om det har sådana frågor, problem och konflikter. Lyckas detta – och existentialfilosofin och psykoterapin har i det fallet kommit på utstuderade metoder – blir det möjligt för Gud att komma till tals med denna människa och metodismen kan fira sina triumfer. Lyckas det däremot inte att få människorna till att betrakta sin lycka som olycka, sin hälsa som sin sjukdom, sin livskraft som sin desperation, då hjälper det inte längre med teologernas latin. Då har man antingen att göra med den värsta sortens förstockade syndare eller med en ‘liknöjt borgerlig’ typ. Båda är lika långt borta från frälsningen.”

Jomenvisst, så sant som det är sagt! Men vänta – vad skrev jag senast i måndags? ”Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av ett ångestladdat skrik om bekräftlese!” Jodå, jag drömmer tydligen också om revorna, där jag kan komma stickande med frälsningen!


När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats!

3 september, 2007

Jag har haft den stora förmånen att få tjänstgöra som kyrkvärd de tre senaste söndagarna. I kyrkvärdsuppgiften ingår att läsa texter som ingår i söndagens tema. Det innebär, att åtminstone jag lever med texterna en hel vecka, när jag läser dem högt hemma, för att inte staka mig alltför mycket under Gudstjänsten. Det blir många stunder av reflektion, som under Gudstjänsten kompletteras med den predikan som baseras på texterna.

För tre söndagar sedan var temat för Gudstjänsten: Tro och liv. Lena Funges predikan utgick från dagens episteltext ur Romarbrevet. Lena påpekade att Paulus brev till församlingen i Rom skilde sig från många av hans övriga brev, som var riktade till församlingar som Paulus kände till och som också kände Paulus. Brevet till församlingen i Rom riktade sig till en församling som inte kände Paulus. I brevet presenterar Paulus sin tro på ett sådant sätt, att det blivit en mycket central text för den kristna tron. Man kunde ju förväntat sig att Paulus varit mån om att visa vilken stor och framstående teolog han är. Istället får församlingen i Rom läsa: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Paulus har en insikt om att oavsett vår vilja, att följa lagen, så klarar vi inte av det. Det finns i varje människa dolda och mörka rum, vi inte klarar av att städa, hur vi än anstränger oss. Paulus utropar: ”Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!”

För två söndagar sedan var temat Friheten i Kristus. Evangelietexten berättar hur Jesus i en synagoga under sabbaten botar en krokryggig kvinna. Vi läser: ”När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ‘Kvinna du är fri från din sjukdom,” Istället för att bli glad över att kvinnan blivit botad, blir synagogföreståndaren förargad och om jag lyssnat till texten lyhört, skäller ut både Jesus och församlingen. ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.”  Känns situationen igen? Det går inte komma här och komma! Det går inte att tro hur som helst, det gäller komma söndagsklädd och högaktningsfullt! Jesusmötet blir till en ritual och tvång, istället för ett möte som leder till befrielse.

I går var temat Medmänniskan. Evangelietexten är hämtad ur Matteusevangeliets bergspredikan. I texten betonar Jesus att vi ska älska, inte bara dem som står oss nära, utan våra fiender. Här, börjar åtminstone jag, att förstå vad Paulus menar, när han förundras: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” För hur gärna jag än vill, så faller jag varenda dag. Jag älskar ju inte ens dem som inte gjort mig något ont, än mindre mina fiender! Texten avslutas med uppmaningen: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

Den uppmaningen har ofta fått mig att i panik själsligen skrika – det är omöjligt! Ofta har kravet, som jag sett det, fått mig att säga – det är inte ens värt att försöka! Vår kyrkoherde Thomas Nordin förklarade, jag minns inte, trots att det bara är ett dygn sedan, om det var i själva predikan eller i vårt samtal efter Gudstjänsten, att vi inte kan uppnå fullkomlighet i kraft av våra egna strävanden. Det är i den nära relationen med Jesus och när vi vågar ta emot hans kärlek, som någon form av fullkomlighet kan uppstå. (Om jag förstått Thomas rätt.)

När jag kom hem igår från Gudstjänsten kände jag mig av någon anledning enormt lättad. Under eftermiddagen och kvällen slog det mig, att nu har många pusselbitar bara så där av sig själv hamnat på sina rätta platser. De tre teman sammanfattas på korset. Jesu bön, när han naglas vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Jag har vid något tillfälle skrivit, att den bönen omfattar mig, men även alla andra utan undantag. Allt känns kristallklart! Det är just det här Jesus menar när han i dödsögonblicket säger: ”Det är fullbordat.” Hela skapelsen från tidens gryning till tidens slut får ta del av Jesu fullbordan av lagen. Alla får ta del av den totala kärleken! Det är ju det som är Guds plan och på Golgata fullbordades planen.

Det är många, som anser att jag alltför lättvindigt verkar frikänna hela mänskligheten. Någon motprestation, säger många, krävs det nog av oss om vi ska omfattas av nåden. Åtminstone en liten  gnutta av tro! Om det inte finns dom och straff, varför skulle människor ens försöka göra gott? Nu är jag fast förvissad att vi inte eftersträvar det goda av rädsla för straff, utan vi vill göra det goda, därför att Jesus älskar oss och att vi tacksamhet vill glädja honom. 

Ja, inte vet jag, men det är i den här övertygelsen, som hela min tro och all min tvivel kan sammanfattas. I sådana här korta stunder av säkerhet brukar jag plocka fram ett citat, som mitt minne säger, är skriven av Bonhoeffer. Det får vara hur som med det. Citatet sammanfattar min tro när den är som starkast:

”Detta gäller nu alla människor eftersom Kristus är den nya mänskligheten. Kristus är ett med alla människor i alla tider. han tar med sig alla människor i sitt liv, sin död och uppståndelse. De som döps in i Kristus lever medvetet det liv som gäller alla. En gång ska detta bli tydligt när Kristus uppfyller allt i alla.”


Sommartankar.

6 augusti, 2007

Somrar för mig innebär oftast en period av intellektuell lättja. Jag läser inte böcker, ser bara nyheterna på TV. Åker runt på olika spelkvällar och stämmor och lyssnar på lokala spelmän. Finns nästan inget som är vackrare än ett samstämt dragspel och fiol. Då är det sommar! Sommaren är också, för er som kanske inte visste det, slut efter Bjuråkersstämman den tredje helgen i juli. Nu är det bara att invänta julen!

Mitt i detta skamlösa degande, låter jag tankarna bara vandra. Ibland fastnar jag i något, som jag kan fundera över i flera dagar, men oftast fastnar inte tanken, utan bara fladdrar iväg. Det är faktiskt riktigt skönt.

I sommar har jag flera gånger fastnat i funderingar kring många kristnas dåliga självkänsla inför naturvetenskapen. Jag får ofta känslan att vi låter oss steg för steg drivas från den ena försvarsmuren efter den andra, så att den kristna tron till slut riskerar att hamna i tillvarons ytterkant, istället för i dess absoluta mitt.

En bakgrund till att tanken fastnade i funderingar kring vetenskap och kristen tro, är säkert vinterns och vårens idoga tittande på God Channel och Kanal 10 på Viasat. Mycket ofta kunde jag följa stora massmöten med någon känd pastor som massbotade människor. Som kristen tror jag självfallet på möjligheten att med hjälp av förbön och den heliga anden bota sjukdomar. Där ligger ingen svårighet för mig. Däremot blir jag något brydd över att vi då talar om under och tar det som Gudsbevis. Jag frågar mig – är det inget under när en läkare botar? Är den heliga anden inte närvarande på sjukhus?

För 8 år sedan genomgick jag, efter några plågsamma år, en bypass-operation. En, för mig, häftig operation. Bröstbenet skärs upp. Hjärtat kyls ner och står still, nya kärl sys fast. Operationen gjordes en torsdagseftermiddag. Under fredagen fördes jag tillbaka till min sal och på lördagsmorgon fick jag lära mig hur jag skulle vältra mig ur sängen, utan att det gjorde alltför ont i bröstbenet. Sen gick jag runt på avdelningens korridorer och kände att jag kan kunde hoppa över mindre hus! För mig var det ett Guds under, som jag hade all anledning att tacka för. Inte förminskades undrets kvalité för att det var en läkare, som utförde operationen.

En ytterligare tanketråd, som jag påminde mig i somras är en lekmannapredikan jag skulle hålla i Bjuråkers kyrka för ett par år sedan. Det ville sig så väl att ett barn döptes under Gudstjänsten. Jag kunde inte avhålla mig från en spontan betraktelse som inledning på min predikan. Jag sa ungefär så här: Vi vet hur ett barn blir till. Från befruktningsögonblicket och den första celldelningen. Vi har sett helt underbara bilder på processen. Och ändå, trots all vår kunskap eller kanske tack vare kunskapen, upplever vi, att vi är delaktiga i ett stort under vid varje barns födelse. Gud skapar nytt inför våra ögon!

Jag avstår från flera exempel på tanketrådar i frågan. Jag kunde i och för sig ha nöjt mig med att hävda: Naturvetenskapen motbevisar inte Guds existens! Naturvetenskapen förstärker, åtminstone hos mig, insikten om Guds storhet. Att inte alla naturvetare håller med har ingen betydelse. Den heliga Anden kallar vem hon vill till tjänst, även naturvetare!


Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige.