Den helige Anden skickar överraskande budbärare!

26 juli, 2013

Jag brukar inte skriva om egna sjukdomar. Det känns för det mesta alldeles för privat. Nu ska jag göra ett undantag, annars blir inlägget något obegriplig. Jag tar det kort. 2004 på hösten konstaterade njurmottagningen i Gävle, att jag drabbats av en sjukdom, Wegener granulomatos. Kroppens immunförsvar angriper kroppens vävnader och ofta också njurarna. Vid mitt första samtal med Alfonso, fick jag beskedet att han inte kunde bota mig, men möjligen genom medicinering hitta en nivå, som det skulle gå att leva med. Under de här snart tio åren har jag drabbats av ett antal återfall och fått börja om från början med cellgiftsbehandlingar, kortison och andra mediciner mot biverkningar. Det senaste återfallet fick jag i början av det här året och jag var återigen på ruta ett.

Den här gången klarade jag inte av återfallet psykiskt, utan kände bara djup känsla av att så här vill jag inte leva längre. Jag vet inte hur mycket orsakades av depression eller av kroppslig svaghet, men hela sommaren har jag åkt, som ett exempel, till folks stora förvåning, den korta biten till gudstjänsterna i Bjuråkers kyrka med bil och ändå varit totalt utpumpad av den korta promenaden från parkeringen till kyrkan. Oerhört mycket sömn har det också blivit.

Nu till det jag vill berätta. Den 12 juli sitter min gode vän Örjan Fridner och jag på vår altan och planerar ett par intressanta kvällsmöten kring temat, de politiska partiernas närvaro i Svenska Kyrkan. (Jag berättar om de planerna mer utförligt i morgon). Bäst vi sitter där och samtalar (ja, ni vet hur det kan bli när två personer träffas första gången efter många år) så kan jag inte låta bli att klaga över, att det senaste återfallet inneburit, att livslusten totalt försvunnit. Örjan tittar på mig och säger, lite försiktigt, att jag borde tänka på det jag ändå har. Vackert hus, en vacker trädgård, en trevlig fru, goda vänner och en församling jag trivs i. Det var modigt av Örjan. Jag kunde ju ha tolkat det han sa, som ett hurtigt ”ta dig i kragen”-uppmaning.

Vi fortsatte och gjorde färdig vår planering. Örjan tackade för kaffet och åkte till hjortronlandet. Jag gick till datorn och funderade, dels över vad vi beslutat, dels ( kanske mest) över vad Örjan sagt om min livssituation. Jag insåg, att Örjan utan falsk sentimentalitet påminde mig om, att jag fullständigt glömt bort att tacka för allt jag har och bara koncentrerat mig på det som varit svårt. En riktig ynkepynk! Jag är säker på att Örjan agerade som budbärare från Gud och den helige Anden hjälpte mig att förstå det korta budskapet.  För det var verkligen ett kort budskap.

Det tog väl några dagar att smälta insikten, men sakta sjönk den in och jag bejakade känslan och insåg allt jag hade anledning att vara tacksam över.  Snabbt fick jag också gensvar. När jag den 21 juni skulle ta mig till Bjuråkers kyrka och gudstjänsten som inleder Bjuråkersstämman upptäckte jag till min förvåning, att jag inte kände något behov av att åka bil till kyrkan. Jag gick som jag brukar göra, med händerna på ryggen och kände mig stark! Framme vid kyrkan kände jag ingen trötthet, utan bara glad och förväntansfull. Jag njöt av gudstjänsten och Evelyns predikan. Sjukdomen fanns där, men den berörde mig inte.

Jag kanske blev något övermodig, vad vet jag, men när jag skulle ta Kyrkstigen till stämman, så fick jag yrselanfall, samtidigt som jag trampade i en grop och föll handlöst. Det blev ingen stämma, utan biltransport hem istället. Lite förargligt var det, men det gjorde mig inte nedstämd.

Jag har tänkt mycket och med stor tacksamhet de senaste dagarna över hur Gud arbetar. Örjan fick de rätta orden till sig och vågade förmedla budskapet och jag fick hjälp att ta till mig och förstå. Sjukdomen har inte försvunnit, den gör sig hela tiden påmind, men den är inte längre det som livet kretsar kring. Det finns annat, som t ex att sjunga önskepsalmer på Dellenbaden som vi gjorde ikväll!