Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan!

24 maj, 2015

Om jag har några nytillkomna läsare av min blogg kan de ha fått en felaktig uppfattning om varför jag lämnat Svenska kyrka och ansökt om att bli upptagen i den katolska kyrkans gemenskap. Det är inte så, trots att det är lätt att få det intrycket, att jag sökte mig till Katolska kyrkan för att jag saknaden vördnaden av jungfrun Maria i Svenska kyrkan. De som orkar, kan botanisera i mitt arkiv. Om ni mot förmodan skulle göra det kommer ni att upptäcka att jag nog inte skrivit något inlägg om Maria under bloggen Tankar i nattens hela livstid. Livstiden är inte lång, men februari 2007 är ända hyfsat lång tid. Om det nu inte är dogmerna om Maria, som fått mig att lämna Svenska kyrkan, vad kan det då vara?

Gudstjänsten får bli ett exempel på vad jag menar med rubriken.

Vi som hyvsat ofta deltar i gudstjänster vet på ett ungefär vad som avhandlas i en gudstjänst. Utan inbördes ordning, vi bekänner våra synder och får förlåtelse. Präst och kyrkvärdar läser tre texter. En text ur GT och en episteltext. Dessa texter slutar med att uppläsaren säger: Så lyder Herrens ord och vi i församlingen svarar Gud vi tackar dig! Vad jag kan förstå måste det innebära, att kyrkan hävdar att texterna är Herrens ord och vi som församling bekräftar att vi också tror så, genom att vi tackar Gud för orden. Efter det läser prästen en text ur evangeliet. Den läsningen slutar med att prästen säger: ”Så lyder dagens heliga evangelium!” Vi som församling säger gemensamt: ”Lovad vare du Kristus!” Därefter kommer en predikan. Den har som syfte att förklara det vi hört vid textläsningarna. Vi läser trosbekännelsen: Här har präster olika ingång. En del uppmanar församlingen att stämma in i kyrkans bekännelse, andra uppmanar oss att bekänna vår kristna tro. Jag föredrar den första varianten. Jag vet, av egen erfarenhet, att det är lättare att stämma in i kyrkans trosbekännelsen, om man råkar tvivla på delar av trosbekännelsen. Nu höll jag på att glömma Herrens bön. Herrens bön är också en bekännelse och samtidigt en önskan om att Guds vilja ska få råda här på jorden. Gudstjänsten avslutas med att prästen förmedlar Guds välsignelse till oss närvarande. Nu har jg säkert glömt något, men det har nog ingen betydelse för min slutsats.

Nu är gudstjänsten slut och vi går ut på kyrktrappan fyllda av värmen i kyrkolokalen, men nu uppstår det märkliga. Vi upptäcker att vi står ensamma med allt vi är fyllda av. Kyrkan följer inte med ut på kyrktrappan. Den är istället fullt uppe i att förklara för oss och andra, att det vi lärt oss och vill sprida vidare bör vi avstå från. Allt är bara bokstavstro och fundamentalism! Känslan att stå där på kyrktrappan ensam och utan stöd, är ingen angenäm känsla. Det vore en sak om jag missförstått vad som sagts i gudstjänsten, men jag vet att jag inte missförstått. Det är kyrkan, som efter gudstjänsten, säger till mig, att jag måste lära mig att det är en skillnad mellan det som sägs och hur det verkligen är.
Jag har i tre blogginlägg försökt beskriva känslan:

Kan en kyrka få en kvarnsten hängd om halsen? Har Svenska kyrkan mist sin sälta? Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?

Jag tänker inte ta gift på att Svenska kyrkan är körd, men för min del orkar jag inte längre. Jag vill känna tryggheten, att tillhöra en kyrka, som står med mig på kyrktrappan och tar ansvar för vad den lär och inte låter lekfolket stå där på trappan som fån och skämmas! Jag tror att Katolska kyrkan med Maria, är den kyrka jag söker.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tro det eller ej, jag kan vara glad och förnöjsam också!

30 september, 2012

Jag har känslan av, att de som följer min blogg Tankar i natten, säkert upplever att jag för det mesta är arg på någon eller något. När jag häromdagen skulle sammanfatta vad som kännetecknar min blogg, så kom orden av sig självt. Gnäll och gnöl och gammelmansmelankoli. Självklart inser jag, att det inte är vare sig nyttigt eller konstruktivt, att ständigt vara ilsken eller djupt sorgsen, oavsett hur berättigade känslorna än är. Jag och andra med mig behöver tillfällen där känslorna av ilska, frustration, vrede får ge vika. Jag för min del klarar inte av det på egen hand, utan jag behöver hjälp och jag har hittat den hjälpen.

I vår församling har vi två kyrkor. En i Bjuråker, tio minuters promenad bort och en i Norrbo ca 10 minuters bilfärd bort. Så där tio minuter i 11 varje söndag öppnar jag kyrkporten, i dag var det i Norrbo kyrka, tar av mig hatten, hälsar altaret med en lätt bugning och gör korstecknet. I det ögonblicket försvinner alla negativa känslor i ett enda slag och jag känner bara ett stort lugn. Jag hejar på kyrkväktaren, får min psalmbok med agenda och går till min plats på tredje eller fjärde bänk till vänster om mittgången. Gudstjänsten kan börja!

Jag har upptäckt, att om jag av någon anledning under en längre tid inte går till söndagens gudstjänst, då fastnar jag i destruktiva känslor, jag ser det mesta i svart. Av det skälet, försöker jag låta bli, så långt det går, att missa söndagens gudstjänster. I dag firade vi inte mässa, utan det var en gudstjänst för alla åldrar. Barn sjöng och församlingarna i Bjuråker och Norrbo delade ut barnbiblar till 6-åringar. De närvarande konfirmanderna, som fick sina barnbiblar för åtta år sedan fick nu fullstora biblar, att användas i konfirmationsundervisningen. Högtidligt och meningsfullt! Gudstjänsten avslutades med kyrkkaffe och kyrksaft.

När jag satt i bilen hem, kände jag en stor tacksamhet. En tacksamhet över att jag fortfarande har förmånen att leva och verka i en församling, där vi själva kontrollerar och planerar vår verksamhet. Där vi själva får utse våra förtroendevalda och anställa våra egna präster och framförallt, att vi får samlas, efter eget beslut, varje söndag till gudstjänst i församlingens egna kyrkor.

När jag svängde in på garageuppfarten bad jag en något egoistisk bön.

Gud, låt det förbli som det är, min tid ut!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Lita inte till våld och rövat gods!

22 oktober, 2008

I söndags hade jag förmånen att tjänstgöra som kyrkvärd. Gudstjänsten var sammanlyst till Missionskyrkan i Bästdal i Norrbo. Tjänstgörande prästen Lena Funge bad mig läsa dagens psaltarpsalm, för hon tänkte predika över den texten.

Jag läste:

Psaltaren 62:10-13

Bara en vindfläkt är människorna,
de dödliga endast ett bländverk.
  Läggs de i vågskålen höjer den sig,
  ja, de är lättare än luft.
Lita inte till våld,
sätt inte ert hopp till rövat gods.
  Om än er rikedom växer,
  förtrösta inte på den.
Ett har Gud talat,
två ting har jag hört:
  att Gud har makten,
  du, Herre, är trofast
Du lönar var och en
efter vad han gjort.

Som vanligt avslutade jag läsningen med:

Så lyder Herrens ord! Församlingen svarade: Gud vi tackar dig!

Jag har upplevt, att jag på senare tid inte tar till mig texterna som enskild församlingsmedlem, utan upptäcker att jag alltmer funderar över vilken betydelse texterna har för oss som församling och Kyrka. I allt högre utsträckning känner jag att ett kristet liv innebär gemenskap, men också ett gemensamt ansvar.

I psaltarpsalmen säger psalmisten – ”Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den.”

Visst är orden riktade till mig personligen, men än mer, det är min övertygelse, till församlingen. För visst är det väl så, att vi som nation är del av den rika världen och lever på rövat gods? Om nu psaltarpsalmens ord är Guds ord, då borde det innebära något mer än att vi tackar för dem i Gudstjänsten. Orden borde vara vägledande för församlingen och Kyrkan i dess praktik bland människorna.

Vore det inte en uppgift för alla kristna församlingar i vårt land, att sprida insikten om att vi lever på rövat gods och att vi i alltför hög utsträckning förtröstar på att rikedomarna bara ska växa år från år? Jag kan tyvärr inte se, att våra kyrkor i någon högre utsträckning aktivt sprider kunskaper om orsakerna till den orättfärdiga världsordningen som råder. Kristenheten verkar inte ens se det som sin uppgift. Jag förstår inte riktigt orsakerna, men har en obehaglig känsla av anpassning till världsliga makter och dess värderingar.

Bloggtips: Rakt på sak om pengar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,


Han stannade, trots tvivel.

30 mars, 2008

Ibland, eller rättare sagt ofta, reagerar min hjärna med flera timmars fördröjning. Jag hör en sak och jag inser inte innebörden i det jag hört, förrän i bästa fall flera timmar efteråt. (Undrar hur många goda tankar jag tappat genom åren på grund av min senfärdighet.)

Idag var jag kyrkvärd vid vår Gudstjänst i Norrbo kyrka. Temat för dagen var påskens vittnen. Det hände inget dramatiskt under Gudstjänsten. Textläsningen flöt bra och som vanligt höll Lena Funge en väl balanserad och tänkvärd predikan. Det enda som kändes lite förargligt var att jag, lite övermodigt, inte förberett läsningen av förbönen tillräckligt. Det blev lite väl hackigt. Jag åkte hem i det stora hela ändå nöjd och glad, att jag återigen haft förmånen att få fira Gudstjänst.

Nu har hela dagen gått och jag satte mig ner vid datorn för att fila på ett inlägg om straffets betydelse för tron, då en mening i Lenas predikan gör sig påmind. I sin predikan försökte Lena levandegöra hur Tomas måste upplevt det, när hans bästa vänner glädjestrålande berättar att Jesus lever! De har själva sett honom! Tomas som går där i sin sorg har svårt att ta till sig berättelsen och uttrycker också sitt tvivel. Här någonstans säger Lena (och nu citerar jag ur minnet) ”Tomas stannar ändå kvar hos de övriga.” Jag upplevde det inte alltför märkligt, när jag hörde Lena säga det i kyrkan. Det vet väl alla som kan sina bibliska berättelser, att Tomas stannade och fick både se och känna såren.

Men ändå, visst är det märkligt. Tomas stannar kvar trots sina tvivel. Hur många skulle inte bara ha gått och skakat på huvudet mumlande – uppstått från de döda? Vilken orimlighet! Jag tror inte heller att vännerna visade någon hänsyn till Tomas tvivel, utan de berättade säkert gång på gång om det de upplevt och sett. Men vad jag så här i efterhand inser är, att de inte stötte bort Tomas, utan accepterade hans tvivel. 

Med sin instuckna mening: ”Tomas stannar ändå kvar hos de övriga”, innebar för mig, att jag ikväll suttit och läst en text, som jag aldrig läst förut! Det är inte bara så, att berättelsen om Tomas visar, att det inte är fel eller synd att tvivla. Texten har också budskapet – stanna kvar, trots tvivel. Det gjorde Tomas och han fick bevis! Bevis som skingrade alla hans tvivel och han blev en av påskens stora vittnen.

Det som Tomas fick uppleva, kan också vi andra tvivlare få uppleva. Det gäller att stanna kvar med sina tvivel och inte gå bort i förnekelse. 

Andra bloggar om: , , , , , , ,