Påve Franciskus är ingen vän av nedsippringsteorier

7 juli, 2015

I mer folkliga sammanhang, kallas teorier om nedsippring från de rika till de fattiga, för hästskitsteoremet. Tanken bakom teoremet är att om man ger hästen (de rika) mycket havre då blir det mycket osmält havre över i bajshögarna till gråsparvarna (de fattiga.) Teoremet speglar enbart de rikas falska verklighetsbild. De försöker ge en glättad bild över nyttan med de rika. Enbart för att döva sina samveten med. Teorin har inte, vare sig under beteckningen nedsippringsteorin eller om den kallats för hästskitsteoremet, visat sig ha någonting med verkligheten att göra. De fattigas välfärd byggs inte av att stora hästar får mycket havre. En sådan fördelning verkar enbart leda till att hästen blir större!

Jag är övertygad om att ni förstår min glädje, när jag vid min läsning av Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) skriven av påve Franciskus, på sidan 41 läser:

”De som är uteslutna står inte bara längst ner på samhällsstegen eller lever i marginalen eller förlorat rösträtten – de är inte längre med alls i samhället. De uteslutna är inte de ”exploatrade” utan de utkastade, ”resterna”. I denna kontext fortsätter man på en del håll att försvara nedsippringsteorierna som gör antagandet att ekonomisk tillväxt i en etablerad fri marknad till slut kommer att krönas med framgång och ge världen mer av rättvisa och människor mer tillhörighet i samhällena. Denna uppfattning uttrycker en obearbetad och naiv tilltro till det goda de ekonomiska makthavarna utövar och till de okränkbara effekterna av de rådande ekonomiska systemen.”

Jag bläddrar med stor iver fram till sidan 42!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Egentligen en ganska intressant iakttagelse (om jag får säga det själv).

5 september, 2008

Under delar av 70- och 80-talet var jag tränare för ett flicklag i fotboll i Västerås. (Konstigt att livet numer mer består av minnen, än av nyligen gjorda erfarenheter.) Jag vet inte hur många gånger jag upplevde vid samlingarna inför träningarna, att jag sa till dem som kom för sent, att de borde passa tiden bättre. Varje gång hände samma sak. De som kommit i tid började hojta, att de minsann kommit i tid. Jag får ibland känslan, utan andra jämförelser i övrigt, att varje gång jag kritiserar Kyrkans misslyckande att med kraft och myndighet ta upp kampen mot fattigdom och för en rättvisare världsordning, då rycker andra, som jag överhuvudtaget inte tänkt som mottagare av kritiken, upp till Kyrkans försvar.

På många plan är det i sig en intressant diskussion, som jag ofta med stort nöje deltar i, men den är inte alltid så givande. Det är svårt att riktigt föra diskussionen på lika villkor, när den ena parten döljer sin politiska agenda. Vi ser hur kristna grupper i USA allierar sig med politiskt sett konservativa grupper med stora inslag av nyliberalism. Liknande strömningar finns givetvis även här i Norden och Sverige. Under diskussionens gång sammanflätas ett kristet innehåll samman med de politiska värderingarna till en påstådd bibeltroende helhet. Resultatet kan bli, som jag ser det, att kristna bidrar till en passiv anpassning eller rent av aktivt bejakande av den bestående ekonomiska världsordningen.

I Sverige har kristna grupper inte motsvarande starka ställning i samhället som i USA. Den borgerliga alliansen behöver inte, och gör det inte heller, anpassa sin politik till kristna och värdekonservativa inslag. Jag skulle nog utan överdrift påstå, att majoriteten av alliansens partier, medlemmar och väljare aktivt tar avstånd från det mesta av vad värdekonservativa kristna står för. Det enda som återstår för de kristna grupper som stöder alliansen är en fullständig politisk anpassning, vilket också sker i full skala.

 Självfallet gäller samma sak på den andra politiska planhalvan. Jag vore både blind, döv och kanske också sinnesförvirrad om jag påstod att vänsterkristna grupper på något avgörande sätt påverkar oppositionen. För ögonblicket finns det en stark allians när det gäller ett antal ställningstaganden kring kvinnliga präster, aborter, och synen på homosexuellas rättigheter. I den alliansen ingår också stora delar av borgerligheten. Den enheten skall inte föraktas och den kan säkert också förstärkas på många sätt.

Om vi överför samhällets politiska och ideologiska frågeställningar till kyrkan, så upptäcker åtminstone jag få, om ens några skillnader mot de förhållanden som råder i samhället i stort. Fronterna är identiska. Jag kan i ibland förundras över teologin, att ett motstånd mot t ex samkönade äktenskap med någon biblisk logik skulle behöva innebära ett motstånd mot välfärdssamhället. Motsvarande gäller, i ärlighetens namn också. Ett accepterande av samkönade äktenskap behöver inte i sig innebära ett bejakande av ett befrielseteologiskt synsätt.

Något år under 90-talet deltog jag i en konferens anordnad Broderskapsdistriktet i Västmanland. Vid konferensen var Marita Ulvskog en av huvudtalarna. Efter en lång inledning om sakernas tillstånd i landet, blev det möjligheter för oss deltagare att ställa frågor. Jag påpekade för Ulvskog, att jag ansåg det riktigt spännande att vara en socialdemokratisk politiker, nu när landet genomlevde en ekonomisk kris. ”För nu kan vi ju visa hur en socialdemokratisk och solidarisk välfärdspolitik skall se ut.” Jag ska inte försöka citera Ulvskogs svar, för det skulle bara bli fel. Jag nöjer mig med att säga, att hon upplevde påståendet som mycket märkligt! För Ulvskog var det fullständigt självklart, att ständig ekonomisk tillväxt är förutsättningen ”att föra en riktig socialdemokratisk reformpolitik.” När någon citerar John K Galbraiths berömda hästskitsteorem: ”Om man ger hästarna bra med havre blir det mer hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på.” Då tror många att citatet enbart är riktad mot borgerligheten, men stora delar av vänstern är i större eller mindre grad påverkade av teoremet i sitt politiska handlande.

Det här är delar av mina utgångspunkter för min kritik av t ex Svenska Kyrkan, att den inte med tillräcklig profetisk kraft driver kampen mot fattigdom och för rättvisa. Kritiken drabbar förtroendevalda på alla nivåer, nomineringsgrupper, biskopar, kyrkherdar och givetvis oss alla andra som på skilda sätt är aktiva inom kyrkan. Kyrkan får inte ens antydningsvis villkora fattigdomsbekämpningen med krav på framtida tillväxt som förutsättning för att ta sig an verket. När Johannes predikade för folket vid Jordan, sa han inte enligt Lukasevangeliet till de rika: ”Ni som har två skjortor, skynda er och förmera dem till 10, så att ni kan skänka en till de fattiga.” Han sa mycket entydigt och klart: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

Jag skulle önska att Svenska Kyrkan hade förmåga och framför allt vilja, att öppna det här nya frontavsnittet. Det skulle, det är jag övertygad om, skapa nya och något överraskande allianser, men mer om det i ett kommande inlägg.  

Tips på bakgrundsmaterial. Som alla säkert förstår har jag öst ur många säckar innan det har hamnat i mina något ofullkomliga påsar: ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar” av Per Frostin (är nog slut på förlaget, men det finns ju bibliotek), ”Ny skepelse” av Lars Lindberg (är nog också slut på förlaget), ”Efterföljelse” och ”Motstånd och underkastelse” av Dietrich Bonhoeffer, utgivna på Cordia, ”Jesus hemliga budskap” av Brian D. McLaren, utgiven på Marcusförlag samt ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey, utgiven på Bokförlaget Libris. Nu höll jag på att glömma min senaste kunskapskälla: ”the Poverty and Justice Bible” utgiven av Svenska Bibelsällskapet. Om intresse finns kan ni också studera två filmer där Brian D. McLaren ger synpunkter här och här. Jag har ju också förmånen att ha tillgång till kloka medlemmar i min bloggförsamling! Jag kan rekommendera två inlägg, som direkt och indirekt påverkat innehållet i inlägget. Dels Joachim Elsander och dels Jonas Lundström.

Till sist vill jag bjuda på en predikan med Francis Chan. Jag har ofta upplevt att människor verkar bli illa berörda, när jag tar upp frågan om fattigdomsbekämpning. Jag får känslan av att de upplever att jag på något sätt förhäver mig. Om jag någon gång får sådana känslor, då vaccinerar jag mig med Francis Chan. Han får mig att inse att jag globalt tillhör de snuskigt rika. Jag blir också konfronterad med min egen likhet med den rike ynglingen och min bundenhet till mina ägodelar. Jag går ofta bedrövad bort. En lustig detalj. Varje gång jag lyssnar på predikningen på videon blir jag påmind om vår komminister Lena Funges inledningsord i en predikan på en domsöndag för ett antal år sedan: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält.”

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,