Är helvetet ett straff eller ett sjävvalt tillstånd?

12 oktober, 2016

Tro det eller ej, men jag letade faktiskt efter den här undervisningsvideon. Mitt minne spelade inget spratt. Jag anser ämnet vara viktigt. Den intressanta frågan är egentligen inte om det är knökfullt i helvetet, utan hur det kommer sig, att vi kan övertalas till att välja helvetet.

 


Kan någon förklara?

8 november, 2007

Just nu pågår det samtal om helvetet hos Charlotte Therese och Jonas. Samtalen är intressanta och har påmint mig om mängder av Bibelställen, men i det stora hela har jag en mycket enkel bild som jag lärt mig att leva med. Om det är så att det finns dubbla utgångar, som många hävdar är något helt fundamentalt för kristen tro, då leder den ena till himlen och den andra till döden. Jesus besegrade döden, för att vi skulle få leva. Det känns lite absurt att tro, att det skulle innebära, att det eviga livet för en del av oss, skulle innebära ett liv med evighetsplågor.

Jag är fuller väl medveten om att texterna i Bibeln kan tolkas på olika sätt och också görs så. För vissa fromhetsriktningar inom Judendomen var det fullständigt orimligt att tänka sig ett liv efter döden. Dem tillrättavisar Jesus med orden: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” Matt 22:32

Nu var det inte det här jag egentligen ville ställa frågor om, utan jag skulle önska att någon som är mer kunnig i texttolkning än vad jag är, hjälpte mig att förstå vad Jesus egentligen menade med två av sina sista uttalanden i livet.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Luk 23:34 

Vilka är det Jesus ber Gud förlåta? Är det de som står runt korset? Är det de som dömde honom? Eller är det, som jag kommit att förstå, alla människor i alla tider?

Det andra uttalandet jag tänker på är: ”När Jesus hade fått av det sura vinet sade han: ‘Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Joh 19:30.

Vad är det som är fullbordat? En betydelse är, har jag lärt mig, att nu är lagen uppfylld till sista kommatecknet. Är det som jag tolkar Paulus, att Jesu död har utplånat Adams (och Evas får man väl förmoda) synd? Har Gud anvisat oss en väg till försoning med Gud eller är det rent av så att Gud har försonat sig med mänskligheten?

Jag vill så gärna tro, att Jesus sammanfattar hela sin undervisning med de här meningarna. Men vad är det han sammanfattar? Min upplevelse av hur vi kristna i praktiken tolkat det oerhörda som hände på Golgata på ett något märkligt sätt. Glädjen över att döden är besegrad, göms bakom en lagiskhet, som inte står de skriftlärde och fariséerna efter.

Jag älskar de gamla läsarsångerna. I ord och ton beskrivs den oerhörda glädjen över att vara frälst och kommit till tro, att fått del av nåden och blivit rentvättade i lammets blod. Jag får gåshud av välbehag och deltar andligen i sångerna. (Högt och ljudligt när jag är ensam i bilen.) Samtidigt förvånas jag över alla syndakataloger och syndaångest som jag förstått att många upplevde och upplever. 

Några bakgrundsinlägg, som visar hur jag tills i dag tänkt: Straff, nåd och förlåtelse, Kan det här kallas utveckling?, När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats.