Första mässan efter upptagningen

19 februari, 2017

Som jag tidigare rapporterat, att jag förra helgen blev upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap. Upptagningen kändes högtidlig, men samtidigt lite pirrig och jag kan inte helt förneka att det kändes lite genant, att stå framför församlingen i Gävle, när de applåderade ceremonin var över. Det kändes som om jag rodnade. Den överskuggande känslan var ändå den stora glädjen över att äntligen vara framme!

Nu har det gått en vecka och jag var på min första högmässa i här i Västerås efter upptagningen. Jag kände större hemkänsla än jag gjort alla de tidigare gången jag deltagit i kvällsmässor och högmässor. Jag kände rent fysiskt, att jag nu hade hemortsrätt i gemenskapen i Västerås, men också en gemenskap med hela den världsvida kyrkan. Att tillsammans med systrar och bröder gemensamt delta eukaristin var stort! Samtidigt som det var vardagligt och nära.

Jag hoppas jag får många år till, där jag får uppleva samma känsla av storhet, hela himlen deltar ju, men också den vardagliga känslan av närhet som bara en församlingsgemenskap kan erbjuda!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Försvar av historisk-liturgiska gudstjänster

28 april, 2015

De senaste dagarna har vi kanske fått uppleva starten till en förnyad diskussion om gudstjänstformerna. Micael Grenholm har skrivit ett inlägg i Dagen, ”Gudstjänstens plats är gatan.” Micael har följt upp debattartikeln i Dagen med ett blogginlägg: ”Historisk-liturgiska gudstjänster är inte vägen framåt.”  Jag avser inte att med mitt inlägg alltför aktivt ta del i diskussionen. De som känner mig vet att jag är en stor vän av högmässan och dess former. Högmässan kan säkert kritiseras och det finns säkert också andra former för gudstjänsten. Möjligen ställer jag mig lite frågande till motsättningen gudstjänster på gatan och gudstjänster i skilda slag av gudstjänstlokaler. Jag kommer med stort intresse följa debatten.

Det jag skulle vilja ta upp, när det gäller historisk-liturgiska gudstjänster är deras roll i tider av förtryck. Jag fick en intellektuell förståelse kring den frågan när jag 2011 läste Kallistos Wares bok ”Den ortodoxa kyrkan.” Några av er minns säkert hur jag imponerades av boken. I boken beskriver Ware, bland mycket annat, hur kyrkans förtrycktes av den militanta ateismen i Sovjetunionen. Ware skriver: ”Biskopar och präster kunde inte ägna sig åt välgörenhet eller socialt arbete. Besök av sjuka belades med med stränga restriktioner. Själavård i fängelser, sjukhus och psykiatriska kliniker var omöjlig. Församlingspräster kunde inte organisera någon ungdomsverksamhet eller studiecirklar. De kunde inte bedriva katekesundervisning eller hålla söndagsskola för barn. Den enda undervisning de kunde ge sina församlingsmedlemmar var genom predikningar under gudstjänsterna.”  Det som höll samman kyrkan var predikningarna och liturgin. Efter den insikten blev jag än större vän av högmässan!

Förra sommaren fick jag stark känslomässig förståelse av historisk-liturgiska sammanhang, när nyheten att alla kristna var fördrivna från Mosul, att det för första gången sen århundraden tillbaka inte hölls en mässa i Mosul. När jag i de dagarna började fundera över de kristnas situation i Syrien och Irak, slogs jag av det historiska perspektivet. I ca 1400 år hade de kristna levt i minoritet i en omgivning, som i bästa fall var likgiltig till de kristna, vilket med jämna mellanrum förbyttes till ren förföljelse och martyrium. Vad gjorde att de kristna kyrkorna överlevde? Givetvis Guds nåd, men också fasthållandet vid liturgin. I liturgin fick församlingen söndag efter söndag bekräftelse på att de var under Jesus beskydd och eukaristin bekräftade att de blev delaktiga av Kristi kropp och blod.

Micael Grenholm, visst är det viktigt med mission och evangelisation, men om pannkakskyrkor, utdelning av kaffe och bullar eller smörgåsar inte har sitt centrum i mässan blir inte aktiviteterna långvariga i tid. Jag vill också passa på att säga att mässan också bidrar till sammanhållningen i kyrkan. Det är svårt, att efter att ha knäböjt gemensamt med andra vid altaret och tagit emot Jesu kropp och blod, resa sig upp och vara fientligt inställd mot någon jag delat mässans bröd och vin med.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag sökte inte en politisk plattform när jag återvände till Svenska kyrkan!

8 oktober, 2014

Visst har jag många gånger funderat över vad det var jag sökte, när jag gick tillbaka till Svenska kyrkan efter drygt 20 års frånvaro och än mer har jag grubblat över vad Gud ville, när han kallade mig tillbaka. De frågorna har jag inte fullt ut hittat svaren på under de snart 23 åren jag varit medlem av Svenska kyrkan.

Det jag däremot vet med stor säkerhet, är vad jag inte sökte med mitt medlemskap i Svenska kyrkan.

Jag sökte inte en plattform för mitt internationella engagemang. Jag hade ända sedan ungdomsåren haft internationell solidaritet som ett av mina fyrbåkar. Ända från motståndet mot apartheidpolitiken som ung SSU:are i 60-tal. Stöd och solidaritet med Vietnams folk i deras kamp mot stormakten USA:s angrepp. Stöd till folkens frihetskamp i Afrika och Latinamerika. Jag kan göra uppräkningen hur lång som helst. Det viktiga är att medlemskapet i Svenska kyrkan inte var något svar på något behov hos mig, som fick mig att söka mig tillbaka. Jag hade hur många plattformar som helst att aktivera mig i eller att stödja. Vilket jag också gjort genom åren och fortsätter att göra.

Jag har en liknande syn när det gäller försöken att göra Sverige till ett mänskligare samhälle. Med den ambitionen har jag genom åren engagerat mig i olika politiska partier och politiska organisationer. Jag har deltagit i solidaritetsaktioner med strejkande arbetare, tagit ansvar som facklig förtroendevald, suttit i kommunfullmäktige i två kommuner för två olika partier och varit aktiv i kommunala nämnder. Svenska kyrkan tillförde inget nytt eller ny kraft till mitt politiska och samhällsengagemang. Jag fortsatte att sträva på och så har det fortsatt ända till i dag. Den stora skillnaden på ett personligt plan var att jag försökte ha Gud i centrum för allt jag gjorde och att jag bad mer än jag gjort som en sekulär ateist. Det jag också lärde mig, att det inte var så enkelt, att kristna alltid hade likartade politiska uppfattningar. Utifrån vår kristna bakgrund kan vi dra olika politiska slutsatser. Den insikten innebar också att jag inte upplevde det märkligt att jag fortfarande har skilda politiska uppfattningar i förhållande till andra kristna och på ett naturligt sätt delar uppfattningar med människor utan någon speciell tro alls. Fullt naturligt. Hur skulle det annars vara?

Mycket tidigt, efter att jag blev medlem i Badelunda församling i Västerås, framförde jag vid ett antal tillfällen att jag önskade vägledning av församlingen om hur jag skulle vara kristen i min vardag. Vardagen var min familj, mina vänner, mitt arbete och mitt politiska arbete. Jag blev mycket förvånad när jag upplevde, att de flesta jag talade med, inte verkade förstå mina önskemål. Jag fick mer och mer känslan av att jag till mitt tidigare politiska arbete också tillfört medlemskapet i Svenska kyrkan. Den känslan förstärktes av det märkliga förhållandet att politiska partier var med och styrde i kyrkan. Jag fick och har fortfarande känslan av att de politiska partierna anser, att de har uppdraget att missionera sina politiska uppfattningar till kyrkan istället för att kyrkan för ut kyrkans tro till samhället inklusive de politiska partierna. Kyrkans mission kan ju rimligtvis inte vara att sprida det glada budskapet att vi vill höja skatterna eller att vi anser det viktigt att skolan ska vara obligatorisk från 6 år till 18 år. För att ta till två nu aktuella exempel i samhällsdebatten. Jag är för höjda skatter, men inte obligatorisk förskoleverksamhet. Inte heller obligatoriskt gymnasium. Det glada budskapet handlar inte om dagsaktuella politiska ställningstaganden.

På ett personligt plan har jag mer och mer börjat omfatta den lärdom Runebergs dikt om bonden Paavo förmedlar. Paavo gräver allt djupare diken, men av Gud väntar han växten. Den ödmjukheten vill också jag tillägna mig. Mitt samhällsengagemang blir inte fruktbart om jag inte av Gud väntar växten. En bra grund för ett politiskt engagemang! Jag har också lärt mig, att inte vara så dömande av andra kristna. Jag tror det är en stor synd, att dömande hävda att en medmänniska, som bekänner Jesus, inte är kristen. Då säger Jesus, att då kommer jag att dömas med samma mynt. Men den kanske viktigaste insikten jag fått under de år jag varit kristen är högmässans betydelse. Där knäböjer vi, oavsett bakgrund, politiska uppfattningar, ålder, ras, gemensamt inför mysteriet att det finns frikännande och nåd för oss alla. Ingen nämnd och ingen glömd! Vid nattvardsbordet får evangeliet sin storslagna verklighet. Den verkligheten frågar inte efter vad de enskilda runt nattvardsbordet har för uppfattning i frågan om erkännandet av Palestina. Nej, upplevelsen av förlåtelse och nöd ger deltagaren en glädje och vilja att berätta för andra om den underbara händelsen. Ingen kyrklig verksamhet, hur bra den än är, ger samma känsla som en lyckad högmässa! Det är min fasta övertygelse!

Det här måste jag utveckla mer, men då får jag tänka ett varv till. Se inlägget som ett första utkast.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,