Är heterosexuell avhållsamhet ädlare än homosexuell?

22 maj, 2008

Upplever att frågan är berättigad. Läser i Dagen att Vatikanen meddelat att: ”Personer med starka ‘homosexuella tendenser’ får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.”

Jag har egentligen inget med saken att göra, eftersom jag inte är medlem i Katolska kyrkan, men några enkla funderingar vill jag ändå, helt självsvåldigt, tillåta mig att lufta.

Vad har det för betydelse, om en person är heterosexuell eller homosexuell och alla möjliga variationer däremellan, om prästerna ändå skall vara sexuellt avhållsamma? Vad innebär begreppet och hur skall biskoparna mäta ”starka homosexuella tendenser?” Är det inte ett lika stort problem för kyrkan om prästkandidaterna visar starka heterosexuella tendenser. Eller menar Vatikanen, att homosexuella skulle ha svårare att kontrollera sin sexualdrift än vad heterosexuella förväntas klara av? Det skulle vara intressant om Vatikanen på något sätt, vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, kunde belägga en sådan inställning.

För det är väl inte så, att Vatikanen på grund av mängden pedofilskandaler bl. a i USA, försöker visa kraft och antyder den fullständigt felaktiga åsikten, att pedofili och homosexualitet skulle vara besläktade företeelser? Har Vatikanen den inställningen, lär de ha många framtida pedofilskandaler att hantera. Katolska kyrkan bör lägga in helt andra kontrollåtgärder för att skydda barnen i verksamheten mot pedofiler. Vill också påpeka att alla barn, oavsett kön, kan riskera att möta en pedofil. I den meningen borde Vatikanen vara lika misstänksam mot heterosexuella, som den är mot homosexuella.

Det finns också vulgärteorier bland motståndare till Katolska kyrkan, som hävdar att själva kravet på avhållsamhet skulle vara grundorsaken till pedofilskandalerna. Av vad jag kan förstå, är det en fullständigt befängd teori. Avhållsamhet är svårt och vi vet att många präster inte klarat av kravet. Men då har de löst problemet genom att inleda förhållanden med vuxna kvinnor och säkert också många fall med män.

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,


Det är så här det ligger till!

8 november, 2007

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.


Vem är normal?

28 september, 2007

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.– Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
– Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?


Hur kunde det bli så här?

27 september, 2007

Har ni någon gång känt den där knepiga känslan av att ni själva skäms, när någon gör bort sig i TV? Det kan också röra sig om en film eller teater. Jag vet inte hur ofta jag varit tvungen att ta en kisspaus vid sådana tillfällen.

Om ni upplevt något liknande, då vet ni hur jag kände mig i morse, när jag läste biskoparna Hagbergs, Persenius och Stiglunds debattartikel i SvD: ”Gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna.” Det var inte rubriken jag reagerade mot. Det är ju en välkänd ståndpunkt och omfattas säkert av många inom Svenska kyrkan.

Det som gav mig olustkänslorna var när biskoparna skriver: ”Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Det låter vackert, men ser inte artikelförfattarna hur de målar in sig i ett argumentationshörn. För den stora lärostriden, enligt min lekmannatolkning, har ju inte gällt frågan om samkönade äktenskap, utan om Kyrkan överhuvudtaget kan välsigna samkönade par. Nu riskerar stridslinjen bli något förvirrade om Hagbergs, Persenius och Stiglunds ståndpunkt skulle bli kyrkans ståndpunkt. I ett enda slag förbytts en positiv inställning till homosexuella parförhållanden till en, i praktiken negativ hållning. Och allt detta beroende av ett teologiskt finlir som många inte förstår. Varken de som är positiva till en välsignelseakt av samkönade par eller de, som oavsett om den kallas partnerskap eller äktenskap, anser det strida mot skapelseordningen.

För vad ska kyrkan säga till ett homosexuellt par som kommer och vill ha en välsignelse av sitt förhållande? ”Nej, tyvärr det går inte, eftersom staten beslutat att ert förhållande är ett äktenskap. Hade de sagt partnerskap, då hade det gått hur bra som helst!”

Det blir svårt för artikelförfattarna att ta sig ur det argumentationshörnet. Varje försök att förklara den enorma teologiska skillnaden mellan partnerskap och äktenskap kommer att mötas med ilska, sårade känslor, hånfulla tillmälen och ren förakt. Inte underlättas argumentationen om vi som kyrka börjar skylla våra tillkortakommanden på staten.

Jag vidhåller den ståndpunkt jag gav uttryck för i mitt inlägg: ”Nu har vi ställt till det för oss.” Den stora skiljelinjen inom SvK eller den världsvida kyrkan går inte mellan inställningen till partnerskap eller äktenskap. Striden har stått om Kyrkan kan eller bör välsigna samkönade par. Jag har stått och står för, att vi både bör och ska välsigna alla par om de så önskar.

Risken verkar överhängande att jag är medlem i en kyrka, som återigen ställer homosexuella par utanför kyrkporten. Nu med uppmaningen – klaga hos staten!


Vad ska man säga?

30 augusti, 2007

Har nu vid ett antal tillfällen läst om senator Craig i pressen. Senast idag finns en artikel i SvD som behandlar fallet med den kände homofoben, som ertappats med att söka snabbsex på en toalett. Måste till min skam erkänna, att den första känslan jag kände, var en oförgrumlad skadeglädje!

Nu har det ju gått en tid och jag har sansat mig. Självklart bör han avgå från sina politiska uppdrag, men det är en fråga mellan honom och hans väljare. Idag ser jag mer ett tragiskt människoöde framför mig, när jag läser om ”skandalen.”

Jag ser tragiken i att behöva ägna, kanske ett helt liv, åt att dölja, ljuga och förneka. Att växa upp i en religiös eller med all säkerhet en social miljö där homosexualitet ses som något moraliskt förkastligt och samtidigt känna denna skamliga och förkastliga dragning. Att behöva ljuga, att behöva söka sexuell tillfredsställelse på offentliga toaletter eller på sjaskiga motell med prostituerade. Och hela tiden skräcken att bli avslöjad! Det var inte för länge sen en verklighet för många homosexuella i Sverige. Att ”knacka bög” var vanligt förekommande. Den stackarn kunde ju inte anmäla. Hur skulle han förklara att han följt en vacker ung man in i ett mörkt buskage?

Jag kan förstå den känsla av synd och skam senator Craig måste ha känt efter varje sådan händelse. Behovet av att utåt visa en fasad av ”oförvitlighet” är naturligt. Att också i handling visa att ”jag minsann inte är en av dom!” är också naturligt. Att Craig i sin politiska gärning, konsekvent bekämpat alla förslag som erkänner homosexuellas mänskliga rättigheter, är också följdriktigt. Det är egentligen märkvärdigare, att han kunnat bli återvald med en sådan fientlig inställning till homosexuella, än att han måste avgå för att det visat sig att han är homosexuell.

Jag hoppas att Craig har en god själasörjare, som kan övertyga honom om att homosexualitet inte är synd. I vart fall inte större än någon annan synd han med säkerhet har begått under ett långt politiskt liv. Att alla pastorer hädar, som likt pastor Phelps, hävdar att Gud hatar bögar.


Vigselrätten och Svenska kyrkan.

14 augusti, 2007

Läser i Dagen om motioner till Kyrkomötet med krav på att Kyrkan avstår från sin vigselrätt. Jag delar motionärernas uppfattning och också till stora delar argumentationen till stöd för motionerna.

Trots att jag tror att det inte finns en majoritet i riksdagen som vill tvinga kyrkan att viga samkönade par, så lär kraven med tiden komma, med åtföljande hot om att frånta kyrkan vigselrätten. Jag anser att det är Kyrkan som ska ha beslutanderätten över vår egen praxis och inte staten.  I det läget vore det bra om Svenska kyrkan redan i dag argumenterade för en civilrättslig registrering av äktenskapet i enlighet med de lagar som är beslutade. Sen är det upp till de enskilda paren att önska sig en kyrklig välsignelseakt eller vad de nu väljer.

Så långt är jag nog enig med motionärerna. Däremot tror jag inte att deras förhoppning, om att ett avstående av vigselrätten skulle minska Svenska kyrkans djupa splittring i homosex-frågan, kommer att infrias. Splittringen finns där och kommer att finnas under mycket lång tid. Att Kyrkan själv får, utan påtryckning från utomstående, fatta beslutet, innebär inte att Kyrkan kan skjuta på beslutet.

Jag vet ju vad jag anser. Jag kommer med den kraft jag kan mobilisera, argumentera för att Kyrkan i framtiden välsignar alla par som så önskar. Ett sådant beslut skulle inte ena kyrkan. Tvärtom, splittringen skulle kvarstå. Skulle Kyrkan ta något annat beslut skulle jag nog inte tigande finna mig i beslutet, utan fortsätta min argumentation och splittringen i Kyrkan skulle även i det fallet fortsätta. Men det är egentligen en annan fråga. Nu gäller det att få statsmakten att släppa traditionen av någon form av vigsel när par önskar gifta sig. Det går lika bra med selleri, nej registrering!


Följ den snitslade banan!

9 augusti, 2007

För några dagar sedan besökte jag bloggen Tro & Tänk. Det stod inte mycket, En enda mening: Ola Larsmo skriver om Sojourners i DN.  Ola Larsmo kände jag till, men vad var Sojurners? Nyfiken som jag är, så följde jag länken till artikeln, som handlade om ett Magasin med moral.

Det första som blicken fastnade på var:

Det var i 2004 års amerikanska valkampanj som pastorn Jim Wallis blev känd för allmänheten då han utmanade den religiösa högerns agenda. Hans mest citerade soundbite var denna:

”Jesus sade ingenting alls om homosexualitet. I Bibeln finns tolv verser som handlar om det, men tusentals om fattigdom. Varför pratar vi inte om det i stället?” Hans bok ”God’s Politics” blev en bästsäljare…

Jag fastnade länge i de meningarna, för jag ansåg frågan berättigad.  Jag har ofta frågat mig varför så många kristna upplever att vår tros kärna är synen på homosexualitet och äktenskap. Då hänvisar vi till Guds skapelseordning , men glömmer lätt att det aldrig ingick i Guds plan att en del skulle vara rika och andra fattiga. Pastor Wallis har så rätt, när han berättar om tusentals verser i Bibeln som handlar om fattigdom.

Efter en kort meditation över vår absurda koncentration på sexualitet, fortsatte jag att läsa artikeln och fick mig till livs en recension av det senaste numret av tidskriften Sojourners. Recensionen väckte verkligen mitt intresse. Jag vet, skam till sägandes, en hel del om den så kallade kristna högern, men vet oförskämt lite om de kristna motkrafterna.

Nu hittade jag ett ytterligare spår själv. Nyfikenhet och goda tipsare kan leda till många källor med friskt vatten. Tack Tro & Tänk för den goda länken!


En haltande jämförelse.

25 juli, 2007

En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.

Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?

Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:

”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”

Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!

Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.

Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.

Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.

Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.


Tro, tvivel, vankelmod eller kanske ren feghet?

9 juli, 2007

Jag har märkt, genom åren, att mina samtal med andra kristna, inte alltför sällan, avslutas med ett ”man ska vara trogen mot Ordet som det står i Bibeln” eller ”man måste våga stå för bibelorden och inte springa efter de senaste samhällstrenderna.” Jag kan inte förneka att orden tar hårt och känns anklagande, men för att min tro skall utvecklas och fördjupas måste jag ju berätta vad jag tror på och varför.

När det gäller att vara trogen mot Ordet upplever jag att det gömmer sig en dubbeltydighet i uttrycket. Ordet kan tolkas som konkreta meningar i Bibeln, men också som Jesus Kristus enligt evangelisten Johannes tolkning: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, …” (Joh 1:14). I den meningen tror jag fullt och fast på Ordet. Vi kristna har ju inte en textsamling som vår uppenbarelse, utan en person, Jesus Kristus.

När det gäller tolkningen av Bibelorden försökte jag, i en lekmannapredikan annandag pingst, förklara min inställning till bibeltolkning på följande sätt: Jag började med att citera ur Lars Lindbergs ”Ny skapelse”. Jag tyckte det passade sig i Sjöviks missionskapell.  ”Bibeln är Guds ord, det är kyrkans bekännelse. Det hindrar inte att Bibeln har utsagor som stämmer dåligt med nutida naturvetenskap eller uppgifter som är svåra att historiskt verifiera. Somliga brukar då säga att en del av Bibeln är Guds ord och en annan del människors ord. Somliga brukar uttrycka sig så: ‘Bibeln innehåller Guds ord.’ Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå saken, nämligen att Bibeln genom den heliga Anden blir Guds ord.”

Jag fortsatte min predikan med att ta upp några exempel på hur kristenheten ändrat uppfattning. Bl a påminde jag om att kyrkan accepterat slaveriet långt in på 1800-talet. Det var små kristna församlingar som började propagera mot slaveriet i USA och som också aktivt verkade för att slavar kunde fly till friheten. Idag anser vi det fullständigt otänkbart att kristna skulle kunna försvara slaveri och det utan att en enda bokstav eller ett enda ord ändrats i Bibeln. För att vi ska vara trogna mot Ordet måste vi ibland omtolka bibelorden. 

När det gäller modet att alltid stå upp för Ordet måste jag erkänna, att jag inte alltid gjort det och kommer säkert också i framtiden att svika. Inte så att jag förnekar min kristna tro, utan att jag avstår från att vittna och berätta om min tro. Men jag upplever att det inte är det som jag blir anklagad för, utan talet om att våga stå för orden i Bibeln och inte följa samhällstrender, dyker nästan alltid upp när samtalet eller diskussionen rör synen på kvinnliga präster eller homosexualitet.

Mitt bejakande av kvinnliga präster och pastorer delar jag med en betydande del av kristenheten. Jag vet inte om det i dag ska anses vara en eftergift till någon jämställdhetstrend i samhället att vara för kvinnliga präster och pastorer. Jag tänker nästan aldrig på frågan, utom när jag läser om katolska kyrkans problem med att rekrytera präster. Inte är det mod jag tänker på, när de säger nej till kvinnors kallelse att bli präster.

När det gäller synen på homosexualitet är det givetvis lite mer problematiskt än t ex frågan om slaveriet eller bejakandet av kvinnliga präster. Bibelorden är kategoriska, men samtidigt kan jag inte heller förneka, att jag är bergfast övertygad om att homosexualitet inte är något självvalt. Homosexualitet är inte en sjukdom, som individer kan botas ifrån. Ser inte heller värdet av att försöka. Det innebär att jag inte bara accepterar, utan bejakar homosexuellas rätt till kärlek och fysisk närhet. Om det är synd, så är det en av de få synder som begås av kärlek.

Jag vet inte om min syn bottnar i feghet, men jag upplever att när min inställning formerades, genomsyrades samhället av en homonegativ inställning. Vem minns inte lovorden över Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan och homosexuellas kriminella nätverk.

Jag tror att om vi vill vara trogna mot Ordet bör vi resonera som en baptistpastor(?) i USA. Han säger till sin församling: ”Kan ni se framför er hur Jesus går i en demonstration mot homosexuella? Jag kan det inte!” (Råkade läsa det här i en amerikansk tidning, när jag surfade runt.)

Till sist, kan ändå inte låta bli att vara lite polemisk. Kanske för att dölja mitt dåliga samvete? Vem vet? Jag brukar relativt ofta stöta på en, för mig, fascinerande företeelse. Under andra världskrigets fruktansvärda människoslakt fanns det svenska präster som med stor hängivenhet bekämpade dansbaneeländet. Jag hoppas att vårt eftermäle inte blir något liknande  


Islam, muslimer och islamister

4 juni, 2007

Är det tillåtet att kritisera Islam i Sverige? Frågan ställs av Lisbeth Lindeborg i DN-debatt. Egentligen är det inte en fråga Lindeborg ställer utan ett påstående: ”I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv kritik av islam och utpekas som islamofober i syfte att försöka skrämma dem till tystnad.” Det skulle vara intressant att få en redovisning om hur attackerna ser ut och vilka det är som leder attackerna.

Jag försöker följa med i det massmediala sorlet så gott det går och ser inga illvilliga attacker mot en kritisk granskning av Islam. Däremot saknar jag en seriös diskussion om islam, muslimer och islamister i Sverige. Det kan ju vara så som Lindeborg skriver att det i andra länder förs en mer livlig debatt, men det jag sett från, åtminstone Danmark och Frankrike, är mest vulgariserade uppfattningar om islam. Det är möjligt att det förs en mer förfinad diskussion på kultursidor och kulturtidskrifter, men eftersom jag är dålig på språk, får jag nöja mig med de rännilar av översättningar som sipprar till Sverige och de är inte många.

Får då islam kritiseras? Självklart får islam kritiseras, vem kan väl hindra den kritiken? Däremot torde det vara tillåtet att kritiskt granska kritiken. Jag störs ofta av ytligheten i kritiken. Islam är en stor religion, med mängder av fromhetsriktningar och tolkningar av vad islam innebär. Muslimer lever inte, lika lite som andra människor, i ett lufttomt rum. De har att orientera sig i och tolka en omvärld, som inte precis kännetecknas av en idyll för majoriteten av världens muslimer. Jag ska inte i ett ytligt blogginlägg förklara ett långt historiskt skeende, utan bara påminna om att flesta av världens muslimer har sina historiska rötter i ett kolonialt förtryck. Ur detta förtryck har olika former av islamism växt fram, som dels opponerar sig mot inhemska förtryckare och dels deras uppbackare från vår del av världen.

De islamistiska grupperna i världen är många, men vi tenderar att dra alla över en kam, vilket omöjliggör en nyansering. Islamisterna i Egypten och Turkiet har en något annorlunda strategi än t ex Hamas eller Talibanerna. Kampformerna är också annorlunda. Alla islamister accepterar inte strategin med självmordsbombare, utan föredrar andra kampformer.

Det som enar de flesta islamistiska grupper, som jag förstår det, är en mycket konservativ syn i moralfrågor och då inte moral i någon djupare mening, utan det blir det gamla vanliga: förtryck av kvinnor, övervakning av kvinnors och flickors sexualitet, fientlighet mot homosexuella. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Jag känner igen det från min kristna verklighet. Konservativa strömningar verkar dominera de stora religionerna just nu och som vanligt vilar tydligen religionens heder och existens i synen på sexualiteten.

När vi nu ska granska islam eller någon annan religion kritiskt måste vi ta hänsyn till alla faktorer. Om Hamas påstår att en självmordsbombare kommer till paradiset. Är det islam eller är det Hamas tolkning av islam? Svaret är, enligt mig, självklart. Om islamister påstår att det inte är Guds mening att människor skall leva i förtryck, förnedring och vara ekonomiskt exploaterade. Då är det islam, enligt min mening.

Mitt i all detta pågår också en diskussion om trons utveckling inom islam. Som kristen känner jag igen en del av debatten. Kvinnans ställning, månggifte och kvinnans ställning inom religionen. Kan en kvinna vara imam eller kan en kvinna vara präst? För mig har svaret varit givet. Det vore en hädelse mot Gud att förneka att även kvinnor kan få kallelsen. Vem har rätt att förneka en Guds kallelse? Såg i TV häromdagen ett samtal med Sveriges enda kvinnliga imam, det värmde.

Till sist, håller med Lisbeth Lindeborg. Det är kontraproduktivt med hädelseparagrafer vare sig de är nationella eller internationella.