Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Är sekulariseringen ett verkligt hot?

6 maj, 2007

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.


Finns det en grund för samtal?

21 april, 2007

För en tid sedan skrev jag ett inlägg under rubriken Kristen eller humanist – vad skiljer? Det kom inte många svar och det var väl inte väntat heller.  Det är ju svårt att slå sig fram bland alla välskrivna och intressanta inlägg som finns i bloggsfären.

Trots den bristande responsen har jag inte kunnat släppa frågeställningen. Den har från och till pockat på uppmärksamhet, när jag följt debatter om tro och icketro. Får ofta en känsla av att ateister och vi kristna talar förbi varandra. Av okunskap eller illvilja, det låter jag vara osagt. Jag ska försöka exemplifiera mina funderingar.

Bland många lever Lenins förvrängning av ett påstått Marxcitat att ”religion är ett opium för folket.” Om jag får ett sånt påstående kastad i ansiktet är det ju självklart att jag reagerar med att fälla ut taggarna och lägga mig i försvarsställning. Nu sa inte Marx exakt så, utan det är en vantolkning. Det Marx hävdade var att religionen är ”folkets opium.” Med det menade Marx att folket använde religionen som en tröst i en värld av orättfärdighet. Religionen är inte överklassens maktinstrument, utan ett tecken på falskt medvetande hos folket. En sådan inställning går det att samtala om. Det finns historiska exempel att analysera. Hur har religionen använts? Vilka praktiska konsekvenser har det fått? Vilken roll har religionen spelat i olika sociala konflikter? En sådan utgångspunkt kan faktiskt, tro det eller ej, leda till konsensus mellan ateister och troende människor. För ingen religion är entydig, utan är full av motsägelser. Av någon outgrundlig anledning kommer inte sådana samtal till stånd.

Ett annat samtalshindrande element är att den tilltänkta samtalspartnern anser sig ha tolkningsföreträde vad t ex kristen tro egentligen innebär. Ett exempel på det förfaringssättet är när Torbjörn Tännsjö i ett samtal med Humanisternas ordförande Christer Sturmark säger:

CS: Ärkebiskop KG Hammar fick ju nyligen frågan ”Finns gud?” av en journalist. Han svarade då att ”Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns”. Det verkar som han svajar betänkligt med avseende på en sådan konkret tro som du talar om.

TT: Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende.

CS: Vad säger du om Åke Green då?

TT: Ja, Åke Green står ju för en hederlig och rejäl tro. Den gud han tror på skickade ju stormen Gudrun på oss för vårt dekadenta leverne i Sverige, så hans gud är ju medveten, vill något och är fullt kapabel att agera.

CS: Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?.

TT: Ja, utan tvekan.

Jag har hämtat citaten ur en artikel i tidningen Humanisten

Här visar Tännsjö en bristande kunskap, som är anmärkningsvärt av en akademiskt skolad filosof, kring skilda fromhetstraditioner inom kristendomen. Det anmärkningsvärda med KG Hammar är inte hans tolkningar, möjligen att han blev ärkebiskop. Det skulle vara intressant att läsa Tännsjös definition av den medeltida teologen mäster Eckhart. Var han troende eller inte? Ett mer näraliggande exempel är hur vi kristna, oavsett vad vi säger, får klä skott för vad högerkristna i USA tar sig före. De är väl mer ”hederliga” än t ex befrielseteologin. Baptistpastorn Martin Luther King, kanske egentligen var ateist? Jag är medveten om att jag raljerar något, men det är svårt att föra ett samtal med någon som inte vill lyssna till vad motparten har att säga.  Det kanske är förståeligt när det gäller Tännsjö. I samma artikel säger han ju också:

”När jag kallar det ”defekt” så menar jag inte att det är abnormt eller avviker från normen. Att det är en defekt är en moralisk värdering från min sida. Jag själv vill inte vara sådan, och jag vill inte umgås med sådana människor som tror på övernaturliga väsen.”

Om någon inte ens vill umgås med kristna, då är det givetvis svårt att föra vettiga samtal. Det som säkert torde kännas svårt för Tännsjö är att han inte kan delta i någon samhällsaktivitet, utan att stöta på kristna. Vi sitter ju inte enbart i våra kyrkor, utan vi deltar med liv och lust i skilda samhällsaktiviteter. Han får verkligen hårt utnyttjar sin ”rätt” att ensidigt bestämma vad som är kristet. Alla som inte kan definieras som högerkristna eller bokstavsfundamentalister är väl ohederliga och egentligen smygateister.


Humanismen – en privat angelägenhet?

6 april, 2007

I nr 13 av Kyrkans Tidning (kt) läser jag en insändare skriven av Christer Sturmark och Jan Rosén, där de kräver statsbidrag  till Förbundet Humanisterna på samma villkor som övriga trossamfund. Kan inte uttala mig i sakfrågan, har inte de kunskaper som krävs för att kunna avgöra om buddismen och förbundet Humanisterna är likartade religiösa organisationer. Men om de har rätt i sak, då ska de självklart räknas som trossamfund och få bidrag på samma villkor som alla andra trossamfund i landet.

Då ställer sig frågan. Skall samma regler gälla humanismen och förbundet Humanisterna, som de anser skall gälla för t ex kristna kyrkor?

Jag tänker på kritiken av kristna kyrkors dop av barn och konfirmation av tonåringar. Jag har vid ett otal tillfällen fått kritik för att kristna indoktrinerar sina barn och det borde inte få förekomma.  Kritiken riktar sig främst mot Kyrkans dop och konfirmation. Nu läser jag i insändaren att ”Humanisterna arrangerar bland annat humanistiska barnvälkomnanden, konfirmationsläger, bröllop och begravningar.” Inget fel i sig. Har själv deltagit vid barnvälkomnandeceremonier. Men på vilket sätt är kyrkans dop indoktrinering, men inte humanisternas ceremonier? I Kyrkan har vi konfirmation som en bekräftelse av dopet, men vad bekräftas på Humanisternas konfirmationsläger? Ateismen?

Ganska så ofta får jag på pälsen för att kristna lägger sig i politiken, vilket tydligen är farligt för samhället. Jag uppmanas att förlägga min tro till den privata sfären och om jag nu måste få utlopp för min tro, då bör jag göra det i kyrkan.  Uppmaningen gäller inte bara kristna, utan alla religiösa grupperingar i landet. Om nu förbundet Humanisterna är ett trossamfund, gäller samma uppmaning även dem? Borde inte humanismen också vara en privat angelägenhet och inte försöka påverka stat och samhälle?

Eftersom jag inte anser att min tro är en privat angelägenhet, så kräver jag givetvis inte att humanismen skall gömmas i någon privat garderob och enbart praktiseras i slutna möteslokaler. Men eftersom humanisterna kräver det av mig, så ställer jag frågan. Gäller andra regler för humanisterna än för kristna?

Till sist, en liten skitsak. I insändaren påpekar Sturmark och Rosén att majoriteten av svenska folket är ateister. Det kan väl vara möjligt, men då upplever vi något mycket intressant. Majoriteten av alla dessa ateister är medlemmar i något teistiskt samfund.


Kristen eller humanist – vad skiljer?

13 mars, 2007

Har under några dagar läst, men också deltagit med gott humör i en diskussion på folkbildningsnätet kring existentiella frågor. Diskussionerna, för det är diskussioner och inga samtal, har fått mig att fundera. Varför blir motsättningarna så stora, att de inte verkar gå att överbrygga mellan mig och humanister av skilda slag, när jag hävdar ståndpunkter som kristen, än när jag säger samma saker, t ex som socialdemokrat. Ibland får jag känslan att jag blir betraktad som en halvfascistoid högerkristen Bushanhängare, troligtvis också tillråga på allt, anhängare av anfallet på Irak.

För att inte göra inlägget för långt ska jag bara skärskåda en värdering som jag som kristen delar med de flesta humanister: Människans lika värde, oavsett bakgrund, hälsa eller intellektuell förmåga. Jag tror inte att jag mött någon humanist, och det är många genom åren, som förnekat att alla människor har lika värde. Det torde vara ett fullständigt okontroversiellt påstående från min sida.

Hur har den värderingen uppstått? Kan vi med hjälp av vetenskapen leda påståendet till bevis? Vad jag kan förstå, får vi ingen hjälp av vetenskapen. Människan är tydligen inte en varelse, som är helt styrd av naturliga drifter, utan har förmåga till empati långt utanför sin allra närmsta krets. Kan bygga samhällen baserad på stora klasskillnader, förtryck och utsugning, men också skapa sig föreställningar om ett annorlunda samhälle. Inte bara föreställningar, utan värderingar som är så starka att många är beredda att dö för sina övertygelsers skull. Filosofer har grubblat genom årtusenden kring frågan om människans natur. Vad skiljer oss från de övriga djuren? Den större hjärnan, javisst, den har förmåga att minnas och dra slutsatser av erfarenheter, men varför är slutsatserna så olika hos olika individer och grupper? Vår talförmåga, javisst, men varför utrycker vi inte gemensamma värderingar i vårt tal? Och om vi gör det, varför lever vi inte efter de uttalade värderingarna? Vår förmåga att tillverka verktyg? Javisst, men varför arbetar en del med verktygen och andra får vinsten? Frågorna är många och filosoferna har många svar, men längre än till antaganden och tro kommer de inte.

Som sagt, vetenskapen är inte till stor hjälp. Den har gett mänskligheten stora och omvälvande kunskaper. Vår kunskap om tillvarons minsta beståndsdelar, universum och naturen är enorma och bara växer lavinartat varje dag. Ibland till gagn, ibland till förfång. Men de stora livsfrågorna kan de inte svara på. Vi vet ända till den första celldelningen hur ett barn blir till. Men vad gör att det lilla barnet redan från födelsen har lika värde med alla andra barn i världen? Där kan varken humanisten eller den kristne få någon hjälp från vetenskapen. Både humanisten och den kristne får lita till att tron på människans lika värde är sant och visst. Den existerar inte i sinnevärlden, allt vi ser i världen i dag talar mot värderingen. Den kan inte vetenskapligt bevisas.

Jag personligen har hamnat i förklaringen, att det är Gud som gett oss budet om människans lika värde. Humanisten har andra förklaringsmodeller. Nu till den stora frågan, är skiljelinjen så stor att den inte kan överbryggas? Jag för min del anser det viktigare att vi gemensamt koncentrerar oss på att slåss för människovärdet och har stillsamma, vänskapliga samtal i all gemytlighet om tro vid sidan om.