Tanke eller handling, vad kommer först?

6 oktober, 2008

På vägen mellan Wittenberg och Leipzig, på vår resa i Luthers fotspår, hade jag kommit till kapitlet ”Kallelse att följa Jesus” i Dietrich Bonhoeffers Efterföljelse. Bonhoeffer inleder kapitlet med att citera ur Markusevangeliet:

”När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ‘Följ mig!’ Och Levi steg upp och följde honom.” (Mark 2:14)

Bonhoeffer fortsätter med egna ord: ”Kallelsen går ut och utan vidare förmedling följer lydnaden i handling. Lärjungens svar är inte en uttalad bekännelse av tron på Jesus utan en handling i lydnad.”

Här fick jag lägga ifrån mig boken och återigen tankfullt betrakta det förbisusande landskapet. Lydnadens kännetecken är, om jag förstått Bonhoeffer rätt, handling. Under tiden som jag låter landskapet sjunka in, låter jag associationerna flöda fritt och till sist dyker den upp. Kunskapen med vars hjälp jag kan börja bearbeta texten. Jag berättade i ett inlägg för över ett år sedan om mina läsupplevelser av ”Hjältar i det tysta” skriven av Eric Silver. I boken berättar författaren om alla de människor som med fara för sina egna liv hjälpte förföljda judar under en mycket mörk tid i Europas historia. Varje berättelse, oavsett hur många som räddades, är gripande och ibland helt oförklarliga.

Det som berörde mig mycket var att författaren inte kunde hitta någon entydig förklaring till varför vissa människor hjälpte, när så många nekade att hjälpa. Hjälparna kom från olika sociala, kulturella, religiösa och politiska bakgrunder. Inte heller kan man se att beredskapen att hjälpa skulle ha baserats på långvariga överväganden. Silver skriver: ”Under rådande förhållanden fick man sällan betänketid eller tid att gå hem och diskutera saken med familjen. Man måste säga ”Ja” eller ”nej”. Enligt en undersökning fattade sjuttio procent av räddarna sitt beslut inom några minuter och åttio procent gjorde det utan att rådfråga med någon.”

Ett svar som tydligen ofta återkommer när räddarna intervjuas är: ”Jag gjorde bara min plikt. Det var naturligt/mänskligt/kristligt att göra det. Människor befann sig i livsfara. De behövde hjälp. Jag hjälpte dem.” Just ordet plikt får mig att tänka på lydnad. Jag vill gärna tro, att den heliga Anden var verksam med en mycket bestämd uppmaning att hjälpa och människor svarade utan tyngande reflektioner med lydnad. Människor upplevde att handlingen kom före tanken, men egentligen fanns tanken där, men de hörde den inte.

Jag får från och till varningar, när jag betonar behovet av handlingar, att jag riskerar att hamna i någon knepig gärningslära. Inte vet jag, men insikten, att jag aldrig kan köpa mig frälsning genom gärningar, innebär inte att gärningar på något sätt skulle bli onödiga. Jesus säger: ”På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” (Matt 5:16)

När bussen stannade vid vårt hotell i Leipzig stoppade jag ner Efterföljelse i ryggan och kände mig hyfsat tillfreds. 

När huvudet (Jesus) kallar eller befaller är det kroppens uppgift, både för mig som enskild kristen eller för kyrkan, att i handling lyda.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Hemma igen!

24 september, 2008

”Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen.” Vad kan jag då berätta från vår resa i Luthers fotspår?

Jag kan berätta att de kunskaper vi uppnått i vår studiecirkel fick en fördjupning under resans gång. Vi besökte inte bara platser där Martin Luther levt och verkat, utan vi fick möta en kämpande man och vars kamp många av oss kunde förstå och kanske också något lite identifiera oss med.

Vi fick också lära känna intressanta människor, som av olika anledningar ansåg, att en resa i Luthers fotspår nog inte skulle vara bortkastad tid. Under veckan blev det många tillfällen till goda samtal, som också bidrog till både fördjupning och breddning av våra kunskaper.

Vi fick också ta del av Bengt Wadensjös små pärlor till föreläsningar om Luther, men också andra reformatorer som Zwingli och Calvin. En föreläsning som verkligen väckte mitt intresse var den korta beskrivningen av reformationens utveckling i Sverige. I den föreläsningen lyckades Wadensjö få, åtminstone mig, att inse hur mycket av skolans ”kunskaper” jag oreflekterat burit med mig genom åren. Tankeväckande morgonandakter gav varje ny dag en egen särprägel.

Jag kommer att minnas psalmsången vid skilda tillfällen. När vi besökte Lützen sjöng vi psalmen, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen sjöng vi också när vi besökte klosterkyrkan i augustinerermitklostret i Erfurt. Vid besöket i kyrkan där Martin Luther döptes sjöng vi den kända psalmen Tryggare kan ingen vara… I kyrkan där begravningsgudstjänsten ägde rum, sjöng vi psalmen, Härlig är jorden.  

Jag fick också frågan om jag under mina radikala ungdomsår trott att jag skulle besöka Gustav II Adolfs dödsplats. Jag hade bara att erkänna, att tanken nog skulle ha varit mig främmande, att besöka dödsplatsen för en kung som med hjälp av franska pengar försökte göra Sverige till en politisk och militär stormakt. Men nu var i Tyskland och det var fullt befogat, att både åka till och också minnas Lützens plats i den svenska historien.

Deltagarna i studiecirkeln från Bjuråker-Norrbo kommer, under en lång tid framöver, att minnas resan med glädje och också berätta om resan till vänner och bekanta. För det är ju faktiskt sant, att den som gör en resa, har något att berätta.

På kvällen innan resan bestämde jag mig, att också utnyttja veckan till att göra en inre resa. Jag packade ned Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer, som fick bli min guide för resan. Kan bara konstatera, att även de som gör inre resor, har något att berätta. Vilket jag också kommer att göra i några inlägg framöver.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,