Goddag yxskaft!

7 augusti, 2007

Trots mångårigt förflutet som politiskt aktiv, slutar jag aldrig att förvånas över vilka frågor som kan bli föremål för politiska diskussioner.

Islamiska kulturföreningen vill bygga en moské i Skärholmen. De har vänt sig till stadsdelsnämnden i Skärholmen och ansökt om tillstånd för bygget. Så långt är allt gott och väl. Helt i enlighet med svensk myndighetstradition. Nämndens moderata och kristdemokratiska ledamöter vill svara Islamiska kulturföreningen Goddag yxskaft och istället börja diskutera en helt annan fråga. Nämligen integration:

– Vad innebär verksamheten och vad kommer den att innebära för dem som redan bor här när det gäller att ta till sig det svenska språket, att få jobb och att ta del av alla rättigheter och skyldigheter? Det är det som vi politiker ska titta på innan vi fattar något beslut, säger Andrea Femrell, gruppledare för moderaterna i Skärholmen.

 Tidningen Dagen sammanfattar: 

Partierna i Skärholmen oense om ny muslimsk helgedom motverkar invandrarnas isolering.

Nu är debatten igång. De som önskar bevilja ansökan om moskébygge faller i fällan och hävdar å det bestämdaste att en moské skulle främja integrationen. De får stöd av professor Hjärpe, som hävdar att en offentlig moské t o m bidrar till en förbättrad svenska bland medlemmarna. Hjärpes argumentation är mycket trovärdig och jag kan fullt ut anamma den.

Men hallå! Vad har frågan om integration med ett moskébygge att göra? I Skärholmen finns det tydligen ett stort antal muslimer, som vill bygga en helgedom. Deras nuvarande lokaler uppfyller inte deras önskemål. Det stadsdelsnämnden har att ställning till, enligt min mening, är om det är praktiskt möjligt att bygga där islamiska kulturföreningen önskar.

För tänk om det skulle visa sig att de moderata och kristdemokratiska ledamöternas farhågor skulle vara berättigade. Vad skall nämnden göra då? Avslå bygget? Men då inställer sig frågan – var skall muslimer bygga sina moskéer om det av integrationsskäl inte är lämpligt att bygga dem där det finns muslimer? I Bjuråker?

 

 

Annonser

Låt oss slippa en felaktig diskussion!

15 maj, 2007

För några dagar sedan kunde den som var intresserad av hur barn kan ha det i Sverige se Dokument inifrån: Det svenska sveket. Programmet handlade om förekomsten av barnaga i Sverige. I programmet påstods att svenska myndigheter inte ingriper när barn till invandrare utsätts för fysisk bestraffning av sina föräldrar.

Jag har den senaste tiden surfat runt och läst bloggar och upptäcker att diskussionen inte handlar om programmet visar en verklighet. En verklighet där barn far illa, utan diskussionen tenderar att mer handla om inställning till invandrare och främlingsfientlighet. Enligt mig en fullständigt fel diskussion om programmet verkligen visar något som förekommer – att myndigheter av någon anledning inte ingriper till skydd för barn som far illa.

För mig är frågan enkel. Det finns inga religiösa, kulturella eller sedvanerätt, som kan motivera att lagens förbud mot fysisk bestraffning av barn inte fullt ut efterlevs. Här går barnets rätt före föräldrarätten. Jag minns diskussionen när lagen skulle till att införas i Sverige. Det var mycket tal om sedvänja, att staten inte skulle ta ifrån föräldrarna rätten att uppfostra sina barn. En del gick t o m så långt att de hävdade att det inte gick att uppfostra barn utan möjligheten till fysisk bestraffning. Märkligt nog har lagen på mycket kort tid blivit accepterad av de flesta. Visst har det funnits tokdårar som t ex representanter för Livets Ord som försvarat och argumenterat för föräldrarnas rätt att aga barn, men de har ändå varit anmärkningsvärt få.

Jag tror inte att föräldrar, som kommer från länder där fysisk bestraffning i uppfostran är tillåten, på något sätt skiljer sig från infödda svenskar. Givetvis kommer de att acceptera lagen på samma sätt som de flesta andra. Vanor och uppfattningar kan vara svåra att bryta, men det är inte omöjligt. Det visar erfarenheterna här i Sverige. Visst, det förekommer fortfarande fysisk bestraffning av barn i skilda sociala miljöer, inte bara i invandrarfamiljer. Det bör påpekas, men programmets bärande innehåll var att vissa barn inte fick svenska myndigheters stöd av hänsyn till föräldrarna.

Om det är sant, då är det ett övergrepp mot barn. Ingen skulle bli gladare än jag om någon kan visa att programmakarna farit med osanning eller dragit felaktiga slutsatser. Vilket i sig inte är alltför ovanligt i dagens medievärld.


Vad betyder nu det här?

26 april, 2007

Har så här i natten fortsatt att botanisera på Sverigedemokraternas hemsida och blir alltmer förundrad över vad jag hittar. SD brukar ju hävda att de ”bara kritiserar en misslyckad invandrings- och integrationspolitik.” Jag för min del tycker mig se en mer grundläggande principiell syn, långt utöver en kritik av misslyckad politik. Vad sägs om:

”För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar. ”

Om jag förstått innebörden i meningarna är den svensk som av sig själv och andra upplevs som svensk. Men det finns tydligen inskränkningar. Att bli svensk tar tydligen flera generationer, men man kan tydligen ändå bli svensk medborgare om det inte kränker den nationalistiska principen (den principen måste jag titta närmare på). I huvudsak skall endast svenskar få vara svenska medborgare. Förklara den som kan det här för mig. Innebär det att vi dels har svenskar med svenskt medborgarskap dels en liten grupp ickesvenskar också med medborgarskap? Leder det här till några praktiska konsekvenser? Mer än att ”svenskar” ska känna sig mera svenska än ickesvenska svenska medborgare? Nu börjar det verkligen bli krångligt, men jag börjar förstå hur en del Sverigedemokrater resonerar om Zlatan Ibrahimovic. Han är en duktig osvensk fotbollspelare med svenskt medborgarskap. Förstår också varför Le Pen inte jublade när Frankrike blev världsmästare i fotboll. Laget bestod ju till största delen av duktiga ofranska spelare med franskt medborgarskap.

Efter lite letande har jag nu hittat en definition på den nationalistiska princip som inte får kränkas när någon ickesvensk erhåller svenskt medborgarskap. Så här är det:

”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.”

Utomeuropéer göre sig definitivt inte besvär. De torde inte ha tillräcklig hög grad av etnisk likhet med oss övriga svenskar. De flesta muslimer saknar både den etniska och kulturella likheten. De bör överhuvudtaget inte släppas in i landet.

Hur ska vi se på de svenskar som konverterar till Islam? Upphör de att vara svenskar? Skall de rent av ses som förrädare som kränker den nationalistiska principen?


Tror de själva på vad de säger?

13 april, 2007

När man snurrar runt och läser blogginlägg stöter man på det mest fantastiska påståenden. Man tar sig för pannan och undrar var hittar människor alla sina ståndpunkter från. Nu senast råkade jag stöta på en blogg av Erik Hellsborn, en kristen Sverigedemokrat, som tydligen på fullt allvar grubblar över en snar islamistiskt maktövertagande i Sverige. Inlägget illustreras av en burkaklädd kvinna med ett barn på armen. Det är väl barnet som enligt Erik Hellsborn har anledning att fråga: ”Mamma, gjorde du något för att stoppa islamiseringen av Sverige?”  För en tid sedan skrev jag nedanstående inlägg på Aftonbladets blogg som en kommentar till något liknande påstående som Erik Hellsborn torgför.  

Det florerar folkliga föreställningar om både det ena och andra, när det gäller invandringen. För många år sedan hörde jag i radio hur två kvinnor berättade för reportern, att de minsann hade hört att turkarna planerade att ta makten i Södertälje och att vi kanske skulle ha en turk som statsminister om 100 år. Jag småskrattade och berättade för vänner, vilka stolligheter främlingsrädsla kan leda till. Nu när vi summerar valet, fastnar skrattet i halsen. Sverigedemokraterna var en hårsmån från riksdagsrepresentation.   

Jag har för vana att läsa olika partiers hemsidor och för en tid sedan läste jag följande på ett litet partis hemsida: ”Vi har 420 000 muslimer i Sverige. Om 50-100 år kan de på demokratisk väg inför Sharialagar i Sverige! Vill vi det? Ska den fria nordiska kvinnan bära lakan och burka – hur blir det då med jämställdheten? Det skulle till exempel vara jättesvårt och opraktiskt att arbeta på sjukhus eller på daghem i en sån utstyrsel.” (kopierat från partiets hemsida) 

Visst kan man skratta åt stolligheten, men vad hjälper det? Det är ju det här de för fram i buskagitationen och blir trodda av många människor. De ”vågar minsann sticka ut hakan och utmana det politiskt korrekta.” De kanske känner sig modiga, men det gör ju inte att deras påståenden blir mer sanna för det.  Den 31/12 2005 fanns det 9 047 752 invånare i Sverige, varav 420 000, enligt uppgiften i citatet, är muslimer. Det ska mycket till att muslimerna skall bli en majoritet på 50-100 år! Låt mig leka lite med siffror från SCB.  2003 var invånarantalet i Sverige 8 976 000. 1 078 000 var utlandsfödda, 565 000 hade en förälder som var född utomlands och 315 000 var personer med bägge sina föräldrar födda utomlands. Av de utlandsfödda kom 708 000 från Europa, (inkl. Sovjet), 296 000 från Asien och 3 000 från Oceanien. Om det mot all rim och reson ändå skulle inträffa, att muslimerna blir en majoritet, måste de som önskar Sharialagar, övertyga majoriteten av muslimer att det vore en förträfflig idé. Vilket inte skulle bli någon lätt uppgift.Jag tror inte ett ögonblick, att alla de som förfäktar ovanstående idéer, inte förstår det orimliga i sina påståenden. Det vore en underskattning, som kan ta en ände med förskräckelse. De sprider medvetet lögnaktiga antydningar och spelar på människors rädsla. I vilka syften, det vet jag inte, men det finns historiska paralleller som förskräcker.Jag vill påminna om mitt inlägg: Vad döljer sig bakom orden.  Ni vet – jag är inte rasist, men…  


Jag är svensk, men kanske lite finne också?

31 mars, 2007

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi verkligen någonsin haft en gemensam värdegrund? Vad skulle den i så fall ha bestått av? Har överklassen och underklassen i Sverige historiskt delat en gemensam värdegrund? Bönder, borgare, präster och adel kämpade mot varandra under århundraden med näbbar och klor. Och under dem alla fanns pigor, drängar, daglönare, backstugsittare, spinnerskor etc. osv. Vad hade de gemensamt med de fyra stånden?

Sverige har inte heller etniskt varit ett homogent samhälle. Vi har samer, finnar, valloner, skottar, holländare etc. osv. Uppräkningen skulle givetvis bli mycket längre om vi räknade in alla nationaliteter som kommit till Sverige efter kriget. Kan också påminna om att Sverige, från någonstans på 1200-talet till 1809 utgjordes av två delar, där den östliga halvan var finskspråkig.

Men den svenska historien är väl ändå gemensam? Javisst, men om historien skall vara samlande måste det finnas en gemensam accepterad tolkning. Jag tar här bara upp historien från 1800-talets mitt och framåt. Kan vi bygga en gemensam identitet ens om vi ser på historien på så kort sikt? Jag kan se striderna kring tolkningen av demokratins genombrott. Än värre strider om arbetarrörelsens betydelse för vårt moderna välfärdssamhälle. Ännu större problem skulle vi få när vi kommer till efterkrigstidens historia. Hur ska invandringen tolkas? Dess betydelse för den svenska ekonomin och orsakerna till flyktinginvandringen? Jag är övertygad om att vi snart skulle vara tillbaka på ruta ett och få sitta med rynkade pannor och fundera: Var ska vi hitta det gemensamma svenska, som invandrarna skall integreras till?

Jag har väl ingen lösning, men för diskussionens skull. Hur vore det om vi försökte hitta en gemensam grund i det faktum att en svensk kan vara svart, vit, gul eller röd? Kort sagt – det finns ingen speciell svensk etnicitet. Vidare att en svensk kan vara lutheran, katolik, muslim, jude, ateist eller helt enkelt inte bry sig om någon etikett alls. En svensk kan känna sig som turk, finne, arab, somalier eller vilken bakgrund de nu vill kännas vid.

Jag tror och är övertygad om att det vore fullt möjligt, men under en förutsättning. Att den gemensamma värdegrunden är tolerans och öppenhet mot olikheter, som vi alla, infödda som invandrare måste acceptera. Att vi är stolta över vår mångkulturella identitet. Det skulle enligt min mening berika begreppet att vara svensk. Vore inte det något att samlas runt?


Ekonomiskt beroende, ingen frihet!

9 mars, 2007

Så här på kvinnodagens sista skälvande minuter påminner jag mig ett mycket intressant och lärorikt möte med en grupp invandrarkvinnor, som var kursdeltagare på invandrarlinjen vid Tärna fhsk. Kvinnorna kom från utomeuropeiska länder och de flesta av dem var troligtvis muslimer. (Många bär inte slöjor av skilda slag, så det kan vara svårt för en fördomsfull svensk att avgöra). Jag berättade om Sverige och svenska seder och bruk, bl. a att vi ringer och tackar för senast, när vi varit på fest hos någon. De ställde frågor om skilda företeelser de mött och förvånat sig över. Jag försökte svara så gott jag kunde. Är ju ingen expert på vett och etikett.

Samtalet gled så småningom in på mer samhälleliga frågor och jag berättade om vår sociala lagstiftning. Försäkringskassan, sjukvård osv. De berättade om sina möten med myndigheter och de svårigheter de mött. Det ena ledde till det andra och de började värdera sina erfarenheter av Sverige. Det väckte min glädje när de nästan samstämmigt framhöll två mycket positiva företeelser och som definitivt var bättre här än i deras tidigare hemländer.

Det första gällde synen på barnen. De ansåg att det svenska förhållningssättet mot barnen var mjukare och mer kärleksfull än vad som gällde i deras egna kulturer. De tyckte nog att deras män hade alldeles för stort inflytande på barnens uppfostran.

Det andra de tog upp var att de svenska kvinnorna yrkesarbetade i så stor utsträckning. De menade att det gav de svenska kvinnorna en stor frihet eller som en uttryckte det till de andras medhållande skratt: ”Den ekonomiska friheten gör att de kan lämna sina män.”

Kulturkrocken är inte större än så! Kvinnor, oavsett kulturell bakgrund vet vad som gäller. Ekonomiskt beroende, ingen frihet!