Varje gång jag skrivit en insändare eller en debattartikel, ofta i samband med kvinnodagen, kring mäns våld mot kvinnor har jag fått uppleva något mycket intressant. Högst två dagar efter publiceringen dyker det upp, som ett brev på posten, insändare som påtalar att ”män minsann misshandlas av kvinnor.” Det är säkert sant, men det intressanta är att författarna till dessa insändare antyder att kvinnorörelsen på något sätt skulle fara med osanning, när de påtalar mäns våld mot kvinnor.
Förr eller senare dyker det upp artiklar och blogginlägg som hävdar att det inte förekommer något kvinnoförtryck, utan det är männen som är förtryckta av feministerna, som ingen vågar protestera emot. Pär Ström får exemplifiera den inställningen med sitt inlägg: Män kuvas av statlig feminism. Jag försökte mig på ett svar, men inte vet jag om det förde frågan framåt.
Varje gång jag på skilda sätt, skriftligt eller muntligt, deltar i diskussioner kring homosexualitet. Dyker det upp som ett brev på posten, frågor och synpunkter om den homosexuella livsstilen, ”Måste de så öppet visa upp sin sexualitet.” Eller upprörda frågor om, att homosexuella kräver, att homosexualitet skall betraktas som något normalt. Sådana krav känns tydligen som något mycket hotande av många.
Förr eller senare kommer det artiklar eller blogginlägg som hävdar att homosexuella inte är diskriminerade, utan att det egentligen är vi stackars heterosexuella, som får huka oss i samhället. Jag låter Fredrik Sidenvall representera åsikten att de homosexuella är vår nya överklass, som tydligen på något oförklarligt sätt driver oss andra till överdriven konsumism och vallfärder till alla våra gigantiska köplador. Även här försökte jag mig på, utan någon större framgång, att visa på ett alternativt synsätt.
När jag kliver in i debatter om diskrimineringen av muslimer i Sverige, då behöver jag inte vänta på något brev från posten, den ligger redan i brevlådan! Det är ingen hejd på alla uppgifter om hur vi svenskar hotas av ett ganska närstående muslimskt maktövertagande. Enligt många debattörer är det bara min naivitet som gör att jag inte inser faran. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, med anledning av en artikel i Dagen som visade att Kristdemokrater i mycket hög utsträckning inte ansåg att muslimer var diskriminerade i Sverige.
Den efterföljande diskussionen blev väl inte alltför omfattande, men den visade att det finns individer och grupper som anser att det muslimska hotet är reellt. Nu är givetvis inte kommentatorsfältet i min blogg något sanningsvittne, så jag rekommenderar alla att läsa insändarsidor, nyhetsartiklar och TV-program och ni ska se att det inte är någon liten grupp som anser sig föra en frihetskamp mot muslimer.
Jag är oerhört fascinerad av den politiska debatten i Sverige av i dag. För visst är det intressant att få uppleva hur stora grupper anser att det egentligen är feminismen, gay-rörelsen eller muslimer som styr Sverige och förtrycker en tigande och kuvad majoritet. Än mer intressant blir det när jag försöker hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre grupper. För som jag ser det, kan inte alla ha rätt, trots att jag möter individer som på fullt allvar pläderar, att alla tre grupperna var för sig, i detta nu, förtrycker majoriteten och dominerar samhället. Jag får nog säga som auktionsutroparen, ”skilj er” när flera gett samma bud.
Jag avslutade ett av mina inlägg med: Jag får väl fortsätta att sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker socken vid min dator och lite oroligt, men med stor nyfikenhet, det måste jag säga, vänta på vilka som kommer hit först och tar makten. Gay-rörelsen eller muslimerna?
När jag skrev inlägget missade jag feminismen. Det är kanske den som kommer till Bjuråker och tar makten? Vore det så illa – egentligen?
Andra intressanta bloggar om: Feminism, Gay-rörelsen, Islam, Diskriminering, Förtryck, Pär Ström, Fredrik Sidenvall, Kyrka & Folk, Kristdemokrater,