En trött morgonbagatell

Efter en sömnlös natt och en mycket tidig morgon har jag verkligen lusläst dagens Hudiksvalls tidning. För någon timme sedan noterade jag spalten ”Tyckt på webben” och där hittade jag följande tyckande av Bengt Bengtsson:

”…islamofobi. Det har ju blivit opportunt att tala om tolkningar när man diskuterar islam. Man kan dock inte bortse från vad som faktiskt står i korantexterna. Poängen med koranen är att det är den slutgiltiga sanningen från Gud. Den kan man varken ifrågasätta eller tolka.”

Jag utgår från, eftersom Bengtsson använder ordet ”opportunt”, att han menar att islam inte innehåller olika tolkningstraditioner. Det känns som en fullständigt orimlig ståndpunkt. Wikipedia skriver att det finns omkring 1,5 miljarder muslimer i världen. Muslimerna utgör 21 % av mänskligheten. Tanken svindlar! 1,5 miljarder människor med så enhetligt tänkande, att jag kan sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker och läsa Koranen och veta precis hur alla de där människorna tolkar Koranen. Tala om en genväg till kunskap! Det jag möjligen skulle våga hävda är, att jag kanske efter en genomläsning vet vad som står i Koranen, men definitivt inte hur människor tar till sig texterna och hur de påverkar deras beteende.

Orsaken till att jag författade morgonbagatellen var att det gav mig anledning att länka till ett intressant inlägg i bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om Islam, Koranen, Muslimer,

Likheten i argumentering är slående.

Jag har under de senaste åren med stigande förvåning frågat mig – var kommer alla dessa ”islamexperter” ifrån?  Experterna kan vara Sverigedemokrater, okunniga journalister eller kristna från olika kyrkor och samfund, men också personer med hög utbildning och formell expertstatus. T o m när jag skriver ett inlägg mot antisemitism dyker en tokdåre upp med beskäftiga påståenden, att jag är fullständigt okunnig om islams sanna natur.

Koranen måtte vara den mest sålda boken i Sverige just nu. Överallt möter jag människor, inte minst i bloggosfären, som hänvisar till Koranen. I sig är det bra att människor i så stor omfattning sätter sig in i en annan religion, men faran är att de tror att läsningen av en religiös urkund, ger dem sådana insikter av t ex Islam, att de blir kapabla att avgöra hur en rättrogen muslim egentligen resonerar.

Inställningen påminner mig om alla de diskussioner jag deltagit med ateister, som minsann läst ”Bibeln från pärm till pärm” och talar om för mig, att jag totalt missförstått den kristna läran. Det hjälper inte hur mycket jag än beskriver olika fromhetstraditioner inom kristenheten, hur teologin utvecklats och hur skilda tolkningstraditioner växt fram. De förnekar mig rätten att definiera min tro och säger sig ha kompetensen att påstå, att jag inte är kristen. Den kände filosofen Torbjörn Tännsjö ansåg, i en intervju i tidningen Humanisten, sig ha sådana kunskaper om kristen tro att han kunde avgöra att Åke Green representerade sann kristendom mot den falska läran som KG Hammar förde till torgs. Kreationismen är den sanna kristna tolkningen enligt dessa förståsigpåare. Då hjälper det inte att komma dragandes med t ex katolska kyrkans lära och tro i frågan. Ateisten vet alltid bäst! De har ju läst Bibeln ”från pärm till pärm.” (Vilket jag, skam till sägandes, inte gjort.)

Det är säkert många som minns rättegången mot Radio Islam. Rättegången skulle ta ställning till om Ahmed Rami ägnat sig åt hets mot folkgrupp i sina radiosändningar. När man läser om rättegången är det fascinerande att ta del av olika påståenden. Bl. a att judar upplever sexuell extas av att döda djur. Det skulle föra alltför långt om jag tog upp alla stolligheter som Radio Islam vräkte ur sig under ett antal år. Jag nöjer mig med att ta upp påståendet att judar skulle vara bundna av en mitsva som påbjuder att alla ickejudar skall dödas. Påståendet baseras på en mitsva, som Moses mottog på Sinai, att alla ur folkslaget amalekiterna skulle dödas.

Radio Islam hävdade att mitsvan fortfarande var i kraft och fick stöd under rättegången av professorn i religionshistoria Jan Bergman. Problemet med Bergmans utlåtande var att han enbart hänvisade till studier av Torahn och helt bortsåg från månghundraåriga tolkningstraditioner, som i sig inte förnekar mitsvan, men som hävdar att mitsvan spelat ut sin roll. Enligt tolkningstraditionen existerar inte amalekiterna längre. Det går inte att överflytta mitsvans innehåll på andra folk, vilket Jan Bergman hävdade under rättegången. Bergman beskrev mitsvan som ”mitsvan om folkutrotning.” Det var och är anmärkningsvärt att en professor i religionshistoria så närsynt tolkar den religiösa urkunden och tillåter sig att bortse från den helt dominerande tolkningstraditionen. Även en professor kan tydligen förvandlas till en allmäntyckande köksbordsfilosof, där sanningshalten inte alltid behöver prövas. Än märkligare var det att Bergman fick stöd från den akademiska världen.

Dagens ”islamexperter” gör sig skyldiga till samma misstag, när de hämtar alla sina ”sanningar” ur Koranen och helt bortser från islams traditioner och historia. Det finns inget som stöder tanken på att islam skulle förutsätta folkmord på ickemuslimer. Det finns en lång historisk tradition där kristna kyrkor och judiska församlingar kunnat överleva i stater med muslimsk överhöghet. Om islams sanna natur skulle vara att utrota alla ickemuslimer, så hade t ex det ottomanska riket mycket god tid på sig att förverkliga den målsättningen. Det är ingen överdrift att hävda, att motsvarande tid hade islam inte mycket att lära av den kristna traditionen, som var klart intolerantare mot ickekristna än den islamska traditionen var mot ickemuslimer. Här påstår jag mig stå på mycket fast historisk kunskapsmark. I motsats till många ”islamexperter” här i bloggosfären som vadar i gungfly och söker stöd i egenkomponerade fördomar. (Jag bortser inte från folkmorden och förföljelsen av kristna i det sönderfallande ottomanska riket i början av förra seklet.)

Vi har historiska erfarenheter av att folkgrupper och religioner anklagats för de mest fruktansvärda brott. Då som nu fanns det alltid ”experter” som förvarade och förklarade illdåden mot judar, romer, svarta eller homosexuella. Det sägs ofta att vi ska lära av historien och inte upprepa tidigare generationers missgrepp. Vi får inte låta vare sig ”experter” eller vår egen okunnighet och fördomar leda till att islam demoniseras. Vi måste visa att vi äntligen lärt av historien.

Två äldre inlägg: En ironisk grimas, Ska vi dra det en gång till? och ett boktips, Har Gud en historia? av Kaaren Armstrong.

Andra intressanta bloggar om: Islam, Judendom, Kristendom, Religion, Torahn, Bibeln, Koranen, Radio Islam, Ahmed Rami, Mitsva, Moses, Sinai, Torbjörn Tännsjö, Jan Bergman, Antisemitism, Amalekiterna, Islamofobi,

Som ett brev på posten.

Varje gång jag skrivit en insändare eller en debattartikel, ofta i samband med kvinnodagen, kring mäns våld mot kvinnor har jag fått uppleva något mycket intressant. Högst två dagar efter publiceringen dyker det upp, som ett brev på posten, insändare som påtalar att ”män minsann misshandlas av kvinnor.” Det är säkert sant, men det intressanta är att författarna till dessa insändare antyder att kvinnorörelsen på något sätt skulle fara med osanning, när de påtalar mäns våld mot kvinnor.

Förr eller senare dyker det upp artiklar och blogginlägg som hävdar att det inte förekommer något kvinnoförtryck, utan det är männen som är förtryckta av feministerna, som ingen vågar protestera emot. Pär Ström får exemplifiera den inställningen med sitt inlägg: Män kuvas av statlig feminism. Jag försökte mig på ett svar, men inte vet jag om det förde frågan framåt.

Varje gång jag på skilda sätt, skriftligt eller muntligt, deltar i diskussioner kring homosexualitet. Dyker det upp som ett brev på posten, frågor och synpunkter om den homosexuella livsstilen, ”Måste de så öppet visa upp sin sexualitet.” Eller upprörda frågor om, att homosexuella kräver, att homosexualitet skall betraktas som något normalt. Sådana krav känns tydligen som något mycket hotande av många.

Förr eller senare kommer det artiklar eller blogginlägg som hävdar att homosexuella inte är diskriminerade, utan att det egentligen är vi stackars heterosexuella, som får huka oss i samhället. Jag låter Fredrik Sidenvall representera åsikten att de homosexuella är vår nya överklass, som tydligen på något oförklarligt sätt driver oss andra till överdriven konsumism och vallfärder till alla våra gigantiska köplador. Även här försökte jag mig på, utan någon större framgång, att visa på ett alternativt synsätt.

När jag kliver in i debatter om diskrimineringen av muslimer i Sverige, då behöver jag inte vänta på något brev från posten, den ligger redan i brevlådan! Det är ingen hejd på alla uppgifter om hur vi svenskar hotas av ett ganska närstående muslimskt maktövertagande. Enligt många debattörer är det bara min naivitet som gör att jag inte inser faran. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, med anledning av en artikel i Dagen som visade att Kristdemokrater i mycket hög utsträckning inte ansåg att muslimer var diskriminerade i Sverige.

Den efterföljande diskussionen blev väl inte alltför omfattande, men den visade att det finns individer och grupper som anser att det muslimska hotet är reellt. Nu är givetvis inte kommentatorsfältet i min blogg något sanningsvittne, så jag rekommenderar alla att läsa insändarsidor, nyhetsartiklar och TV-program och ni ska se att det inte är någon liten grupp som anser sig föra en frihetskamp mot muslimer.

Jag är oerhört fascinerad av den politiska debatten i Sverige av i dag. För visst är det intressant att få uppleva hur stora grupper anser att det egentligen är feminismen, gay-rörelsen eller muslimer som styr Sverige och förtrycker en tigande och kuvad majoritet. Än mer intressant blir det när jag försöker hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre grupper. För som jag ser det, kan inte alla ha rätt, trots att jag möter individer som på fullt allvar pläderar, att alla tre grupperna var för sig, i detta nu, förtrycker majoriteten och dominerar samhället. Jag får nog säga som auktionsutroparen, ”skilj er” när flera gett samma bud.

Jag avslutade ett av mina inlägg med: Jag får väl fortsätta att sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker socken vid min dator och lite oroligt, men med stor nyfikenhet, det måste jag säga, vänta på vilka som kommer hit först och tar makten. Gay-rörelsen eller muslimerna?

När jag skrev inlägget missade jag feminismen. Det är kanske den som kommer till Bjuråker och tar makten? Vore det så illa – egentligen?

Andra intressanta bloggar om: Feminism, Gay-rörelsen, Islam, Diskriminering, Förtryck, Pär Ström, Fredrik Sidenvall, Kyrka & Folk, Kristdemokrater,

Vad är det som upprör?

Läser i Dagen, att en muslimsk reklamkampanj väcker ilska i USA. Jag förstår inte riktigt vad det är som väcker ilskan. Jag kan inte hitta något upprörande i de bilder Dagen redovisar. I rubriken för bilderna sägs att: ”Reklamen från Islamic Circle of North America som upprör USA”.

Vad har då reklamen för upprörande innehåll? Jo, tre enkla frågor t ex Q: Head Scarf? A: You deserve to know. Följt av adressen till en hemsida. Jag tänkte, att det är något som Dagen inte redovisar om Islamic Circle, som jag borde veta. Jag går till organisationens hemsida och utan att ha lusläst hela innehållet, så verkar inte organisationen stå för något upprörande.

Då återstår bara det som Dagen antydningsvis nämner som skäl. Den eventuella upprördheten orsakas inte av innehållet i reklamen. Inte heller av organisationen bakom reklamkampanjen. Orsaken är, att en muslimsk organisation har mage att göra reklam för sin tro och det i tunnelbanan!

Dagenartikeln redovisar: ”Kampanjen kommer att synas i tunnelbanan under september månad och sammanfaller med ramadan och årsdagen av 11 september 2001. Just tunnelbanan anses vara en av de främsta måltavlorna för terrorismen och detta spär ytterligare på de negativa känslorna inför kampanjen.”

Det är där skon klämmer. Då hjälper det inte vad än organisationen ifråga säger om sig själv. Det är andra som tar sig rätten att att avgöra. Som t ex den republikanske kongressledamoten Peter King, som uppmanar de ansvariga för tunnelbanan i New York, att riva kontraktet. Undrar var representanten för den lagstiftande församlingen anser att muslimer får marknadsföra sin tro? 

 Andra bloggar om: USA, New York, Tunnelbanan, Reklamkampanj, Islam, Muslimer, Kongressledamot Peter King,

Inte vet jag till vilken nytta…

men jag kan bara inte låta bli.

Det är faktiskt mycket intressant, att varje gång jag dristar mig till att ta upp frågan om islam och terrorism, blir jag nästan alltid ifrågasatt bl. a för att jag inte skulle inse hotet från islam mot den västerländska demokratin. Det är helt sant. Jag tror inte på någon global, politisk eller religiös, muslimsk konspiration för att uppnå världsherravälde.

En mer konkret beskyllning jag möter i diskussioner är, att jag blundar för muslimska hot här i Sverige. Det är också sant. För ögonblicket ser jag inga större terrorhot i Sverige. Åtminstone inte från muslimer.

Min skepsis, mot påstådda muslimska terroristhot i Sverige, förstärktes när jag tog del av en debattartikel i DN skriven av Gustav Fridolin. I artikeln visar Fridolin, nästan övertydligt, att de enda som i dagens Sverige verkar drabbas av något som kan sägas likna terrorism, är muslimska invandrare.  I artikeln redovisas brott mot enskilda, men också hur muslimska samlingslokaler och moskéer har drabbats. Brotten mot enskilda handlar ofta om ren misshandel, men också att ”ärlig svensk skattebetalare” (mitt uttryck) på offentlig plats önskar befria muslimska kvinnor från förtryck genom att slita av dem slöjan. 

Brotten mot enskilda muslimer är illa nog, men när vi till dessa brott också kan koppla en omfattande brottslighet mot islam som religion, då går det inte att förneka att det rör sig om islamofobi. Gustav Fridolin redovisar och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”För att kunna särskilja just islamofobi från annan rasism gjorde vi förra året en enkät bland landets 91 registrerade moskéer. Av dem hade 49 nyligt blivit utsatta för hot. Det handlade om brev, förföljelse av imamer och personliga påhälsningar. Och hoten var sällan tomma. 31 moskéer, var tredje, hade blivit utsatta för attacker. Fönster krossades gång på gång, hakkors klottrades på dörrarna, det begicks inbrott där lokalen vandaliserades, mänsklig avföring smetades på handtagen och svinhuvuden kastades in i bönerummen. Fyra svenska moskéer hade blivit utsatta för brandbomber.”

Vad är det som ställs mot den verklighetsbild Gustav Fridolin redovisar? Inte är det mycket. Vad jag kan se är det mest tal om hot, som med all säkerhet, det ser alla som vill se, kommer att bli verklighet i en framtid. Jag får givetvis inte glömma bort att nämna det ultimata beviset för muslimsk konspiration i Sverige. Ordföranden för Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe krävde i ett brev till riksdagens partier att muslimsk lagstiftning skulle tillämpas. Förslaget fick inte ens stöd i hans eget förbund, men det nämns sällan i diskussionerna.

Inte är det mycket muslimer i Sverige har gjort, som skulle kunna motivera någon vendettadiskussion om vem som började först. Det är bara att inse, att det finns krafter som har intresse av att frammana en så skrämmande hotbild som möjligt. Igår var det juden som hotade den västerländska kulturen och eftersträvade världsherravälde. Idag är muslimen. I morgon är det någon annan grupp. Mörkmännen hittar alltid hot mot vår västerländska kultur. Hot som måste bekämpas. De som inte inser hoten stämplas som naiva eller politiskt korrekta.

Jag tror det är helt nödvändigt att vi ”politiskt korrekta” ur alla läger samlar oss till motstånd mot de mörka krafterna, annars slutar det illa. Alla som upplever, att jag överdriver kan ju vända sig till den Statliga historiska sanningsmyndigheten (Forum för levande historia), som säger att vi ska lära av historien. Historien kanske är över oss fortare än vi anar. Den kanske redan är här?!

Andra bloggar om: Gustav Fridolin, Islam, muslimer, terrorism, moské, misshandel, slöja,

Också en sann verklighetsbeskrivning!

När vi dagligen översköljs av information om och analyser av nationella och internationella händelser, kan det ibland vara svårt att avgöra vad som i grunden är en sanning med ett stort S.

Därför kan det vara bra, att puffa för en nyhet, som med all säkerhet är bortglömd om några dagar, för den verkar tala mot en uppenbar sanning som många av oss tagit till sig. Jag läser i Kyrkans Tidnings (KT) nätupplaga följande nyhet som borde slås upp på tidningarnas förstasidor och toppa alla TV-nyheter de närmsta dagarna: ”93 procent av världens muslimer fördömer terrorism och andra radikala metoder. Det visar en färsk Gallupundersökning som presenteras i en bok som kommer ut i USA i mars.”

Det ska verkligen bli intressant att följa hur medierna värderar den här nyheten. Ni vet beskrivningen av vad som är en nyhet. ”En hund biter en man” – ingen nyhet. En man biter en hund – se där en nyhet! 

I vilken kategori hamnar nyheten, att 93 % av världens muslimer inte stödjer terrorism?

Andra bloggar om: Islam, muslimer, terrorism, Gallup

Låt oss inte tappa sansen!

I SvD och DN kan man läsa om demonstrationer mot att NA publicerat den numera kända motivet av Muhammed som rondellhund. Personligen anser jag att det var rimligt det NA gjorde. Att i ett resonerande sammanhang också ta med bilden, känns fullständigt naturligt. I längden skulle det ha framstått som lite löjeväckande, att alla skulle ha pratat och skrivit om teckningen, men ingen skulle ha sett den.

Publiceringen har lett demonstrationer ute i världen och i Örebro. Det var också väntat. Demonstrationerna i t ex Pakistan är något svåra att begripa, men har med all säkerhet mer inrikespolitiska skäl än att försöka komma åt den svenska tryckfriheten. Jag gör ändå en intressant iakttagelse. Tidningarna skriver om att den svenska flaggan bränns. Hur jag än tittar och kanske också blivit färgblind på gamla dar, men var finns den svenska flaggan? Om jag får försöka se lite humor mitt i bedrövelsen, så verkar demonstranterna resonerat som Vilks. Först göra en en teckning och sen kalla teckningen för ”Muhammed som rondellhund”. Demonstranterna gjorde likadant, tog ett tygstycke, satte lite färg på den och kallade skapelsen för ”Sveriges flagga” och sen brändes den.

När det gäller demonstrationerna i Örebro upplever jag ett intressant fenomen. Många är arga, ja verkar nästan kränkta, för att människor som är förbannade också visar det. Av det jag kunnat läsa i tidningarna har demonstrationerna i Örebro varit fredliga och inte riktat sig mot staten, utan mot tidningen som publicerat bilden. Att någon demonstrerar innebär ju inte att de behöver få genom sina krav. Tro mig, jag har deltagit i många lönlösa demonstrationer genom åren. Har också mött fenomenet att människor varit mycket upprörda, inte direkt över åsikterna, utan att jag haft mage att överhuvudtaget demonstrera.

NA verkar hantera demonstrationerna i Örebo helt utmärkt. De avspisar inte demonstranterna högdraget, utan är villiga att lyssna, utan att för den skull backa från sitt beslut att publicera bilden.

Statsministern ser lugn och bestämd ut. Uppgiften att utan större åthävor förklara att regeringen inte kan och inte får lägga sig i vad en enskild tidning publicerar, klarar Reinfeldt helt galant. Samtidigt som han informerar om hur det förhåller sig, utgår jag från att statsministern mycket bestämt påtalar olika regeringars ansvar för att inte svenska medborgare eller svensk egendom kommer till skada.

Rättsväsendets uppgift är att försöka identifiera den eller dem som hotar personer eller institutioner och om det är möjligt åtala och döma enligt de paragrafer som finns i brottsbalken.

I övrigt får väl demonstrationerna i Örebro fortsätta, så länge det känns meningsfullt för deltagarna. Det är så demokratin fungerar.

Vilka bör lämna landet?

Med anledning av protesterna mot publiceringen av en teckning där Muhammed avbildas som rondellhund, har bl a den kände folkpartisten Johan Pehrson yttrat sig och sagt, enligt Expressen: ”Vi lever i ett fritt land och den här publiceringen är inom toleransens gränser. De som har en annan uppfattning kanske ska fundera på att flytta.” Johan Pehrson inser snabbt att uttalandet kan tolkas som enbart riktad mot invandrare och han förtydligar: ”I Sverige står vi för vår demokrati, och tycker man inte om det så kanske man ska ta sig en fundering, oavsett om man är invandrare eller har bott i Sverige i tid och evighet.”

Vän av ordning börjar genast fundera över vad uttalandet egentligen säger? Vilka andra frågor än protester mot avbildningar av Muhammed som rondellhund, kan innebära uppmaning att flytta, oavsett om den som protesterar ”bott i Sverige i tid och evighet.”

I Sverige anser vi att det är ovärdigt en demokratisk stat att tillåta dödsstraff. Bör de som anser annorlunda och kanske också ger uttryck för sin åsikt, lämna landet?

Enligt vår grundlag är det en demokratisk rättighet att åtnjuta religionsfrihet. Det finns individer och organisationer som anser att religionsfriheten inte bör vara grundlagsskyddad. Bör individer med sådana åsikter snabbast möjligt söka sig till närmsta gräns?

I vårt demokratiska Sverige anser vi att människor på flykt skall kunna få en trygg fristad i vårt land. Vi vet att det finns organisationer och individer som kraftfullt protesterar mot den förda politiken. Borde de också packa sina resväskor och köpa en enkelbiljett till någonstans?

Johan Pehrson börjar inse, att han nog tagit i för mycket. Han uppmanar, innan de flyttar: ”Självklart ska de demonstrera, jag slåss ju för deras rättigheter att få göra det.”

Goddag yxskaft!

Trots mångårigt förflutet som politiskt aktiv, slutar jag aldrig att förvånas över vilka frågor som kan bli föremål för politiska diskussioner.

Islamiska kulturföreningen vill bygga en moské i Skärholmen. De har vänt sig till stadsdelsnämnden i Skärholmen och ansökt om tillstånd för bygget. Så långt är allt gott och väl. Helt i enlighet med svensk myndighetstradition. Nämndens moderata och kristdemokratiska ledamöter vill svara Islamiska kulturföreningen Goddag yxskaft och istället börja diskutera en helt annan fråga. Nämligen integration:

– Vad innebär verksamheten och vad kommer den att innebära för dem som redan bor här när det gäller att ta till sig det svenska språket, att få jobb och att ta del av alla rättigheter och skyldigheter? Det är det som vi politiker ska titta på innan vi fattar något beslut, säger Andrea Femrell, gruppledare för moderaterna i Skärholmen.

 Tidningen Dagen sammanfattar: 

Partierna i Skärholmen oense om ny muslimsk helgedom motverkar invandrarnas isolering.

Nu är debatten igång. De som önskar bevilja ansökan om moskébygge faller i fällan och hävdar å det bestämdaste att en moské skulle främja integrationen. De får stöd av professor Hjärpe, som hävdar att en offentlig moské t o m bidrar till en förbättrad svenska bland medlemmarna. Hjärpes argumentation är mycket trovärdig och jag kan fullt ut anamma den.

Men hallå! Vad har frågan om integration med ett moskébygge att göra? I Skärholmen finns det tydligen ett stort antal muslimer, som vill bygga en helgedom. Deras nuvarande lokaler uppfyller inte deras önskemål. Det stadsdelsnämnden har att ställning till, enligt min mening, är om det är praktiskt möjligt att bygga där islamiska kulturföreningen önskar.

För tänk om det skulle visa sig att de moderata och kristdemokratiska ledamöternas farhågor skulle vara berättigade. Vad skall nämnden göra då? Avslå bygget? Men då inställer sig frågan – var skall muslimer bygga sina moskéer om det av integrationsskäl inte är lämpligt att bygga dem där det finns muslimer? I Bjuråker?

 

 

Vill jag inte kristen enhet?

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige.