På Island föds nästan inga barn med Downs syndrom. Ska det ses som en framgång för folkhälsoarbetet

7 september, 2017

Jag läste en artikel i Katolsk magasin. Artikeln var hämtad ur Catholic Herald. I artikeln hävdas det att ” i Island leder nästan 100% av alla graviditeter där det ofödda barnet konstaterats ha Downs syndrom till abort.” Island är inte ensam om sin ambition att eliminera att barn med Downs syndrom elimineras, vilket jag skrivit ett antal blogginlägg om. Island torde vara effektivare i sin ambition. I USA aborteras 67 % av alla barn med Downs syndrom. I Frankrike stiger talet till 77% och i Danmark, som jag i mina tidigare inlägg framhållit som det effektivaste landet, landar på 98%.

Jag har genom åren ofta funderat över varför så många stater är så oerhört bestämda, att så långt det är tekniskt möjligt eliminera det som avviker från det önskvärda. Historiskt har det skett på olika sätt, alltifrån att döda nyfödda till att sterilisera, ur statens synvinkel, icke önskvärda personer, som inte borde få fortplanta sig. Den metoden användes i Sverige fram till 70-talet, med aktivt stöd från Svenska kyrkans biskopar. 1951 ansåg biskoparna att frågan var så viktig att de kollektivt författade ett biskopsbrev till kyrkans präster, att de stödde statens steriliseringsprogram.

Av skilda anledningar har statsmakten ofta haft en vurm för att kontrollera vilka som föds. Fosterdiagnostiken har en sida, som de generella aborterna inte har, den leder till selektiva aborter som sorterar bort icke önskvärda individer. Så är det, oavsett vilka vackra ord som officiellt används om alla människors lika värde och att alla ska med. Någras värde är så litet att de kan bortsorteras. Det är sanningen!

Till sist ska jag citera en sammanfattning av Habermas tankar i boken ”Habermas, påven och tron” av Ulf Jonsson utgiven på Artos och Normas bokförlag. Många av mina vänner skulle slå dövörat till om jag hänvisade till Påven, men kanske de är villiga att lyssna till Habermas.
”Talet slutar därför med ett allvarligt memento: frihet  och demokrati bygger på tanken om alla människors jämlikhet. Denna föreställning har i vår kultur hittills upprätthållits genom tron på att varje mänsklig individ är skapad till Guds avbild. Om framtidens genteknik gör det möjligt för en generation att fritt konstruera den efterföljande generationens individer enligt sina egna preferenser skulle jämlikheten mellan generationerna därmed vara bruten; den efterföljande generationen är då principiellt underordnad den föregående och så att säga skapad till den föregående generationens avbild. Kan vi under sådana omständigheter längre upprätthålla längre upprätthålla det fria, öppna och demokratiska samtalet mellan jämlika medborgare?, frågar sig Habermas tvivlande.”

Är Habermas ute i ogjort väder? Jag anser inte det. Av någon för mig outgrundlig anledning har mänsklighetens tänkare ofta vurmat för att till mänsklighetens bästa, kunna forma det som föds eller får fortleva. Jag är övertygad om att fler både kristna och andra borde lyssna på Habermas.