När ska svenska staten leva upp till de värderingar de kräver att invandrarna ska omfatta?

5 augusti, 2017

Härom dagen rebloggade jag ett inlägg från bloggen Motargument. Läs det inlägget innan ni tar er an mitt blogginlägg. Motarguments blogginlägg visar mycket, klargörande enligt min mening, vad undersökningar visar hur svenska folket rankar olika värderingar. Den som så önskar kan ju pricka av hur staten lever upp till värderingarna som svenska folket anser som viktiga. (Som överkurs kan ni väl pricka av hur SD förhåller sig, i sin praktik, till svenska folkets värderingar.)

Jag ska inte ta ett så stort grepp och jag behöver inte heller det, för jag gjorde ju Motarguments blogginlägg till min egen, när jag rebloggade den. Jag ska bara lite kort ställa Anna Kinberg Batras uttalande om kravet på invandrare och svenska statens efterlevnad av sagda värderingar.

Anna Kinberg Batras åsikt är att svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar”! Jag tolkar uttalandet som så, att kravet på staten riktar in sig på invandrare. De ska inte, vad jag förstår, bara bekänna sig till svenska värderingar, de ska följa och omfatta värderingarna. I den situationen kan det vara intressant att granska vad staten, som tydligen ska formulera kraven, själv lever upp till några av värderingarna.

I det här inlägget ska jag nöja mig med den viktiga frågan om jämställdhet mellan könen. Det är en värdering som svenska folket värderar högt. Hur ser då svenska statens praktik ut? Kan det sägas att staten omfattar tanken på jämställdhet högt, så högt att staten ska kunna kräva att invandrare lever upp till värderingen? Jag upplever nog att staten är långt från att omfatta, i praktiken, värderingen om jämställdhet mellan könen. För staten anser väl inte, att löneskillnaderna mellan kvinnor och män, visar på hög uppskattning av jämställdheten? Visserligen är lönesättning en fråga mellan arbetsmarknadens parter, men det går inte att komma förbi att staten är nog den största arbetsgivaren när det gäller kvinnodominerande arbetsplatser. Vilka krafter är det som tvingat staten till avsteg från jämställdhet mellan könen?

Ett ytterligare område, där staten verkligen inte kan frånsäga sig sitt ansvar, är pensionen. Är det inte märkligt att en stat, som säger sig omfatta värderingen om jämställdhet mellan könen, accepterar  ja inte bara accepterar, utan aktivt tagit beslut om ett pensionssystem som så uppenbart missgynnar kvinnor? Begreppet fattigpensionär har ju blivit synonymt med kvinnlig pensionär. (Jag vet, det finns manliga fattigpensionärer också.) Nu hör jag hur vän av ordning säger: men Sverige är väl ändå bättre än Saudiarabien? Jomenvisst, men om nu staten omfattar, som ett oeftergivligt krav, att alla invandrare skall omfatta värderingen om jämställdhet mellan könen, då är det väl den sanningen vi ska jämföra statens praktik mot och inte Saudiarabiens praktik? Eller har jag fel?

Som avslutning vill jag hävda som en oomkullrunkerlig sanning att medborgarna behöver inte omfatta värderingar som inte ens staten lever upp till. Som medborgare i Sverige har vi att rätta oss, oavsett om vi är infödda eller invandrare, efter landets lagar. I övrigt har vi rätten att välja värderingar, att försöka påverka andra och självklart också försöka påverka staten att stifta nya lagar eller göra ändringar i gamla.

Låt mig ta ett drastiskt exempel. Sverige har inte dödsstraff. Vi kan säga att det är en grundläggande värdering och fast rotad tradition. Självfallet får vem så önskar framföra krav att dödsstraffet återinförs i lagboken. Det här är inget tänkt exempel. Det finns både organisationer och enskilda som ställer det mycket osvenska kravet, att dödsstraffet borde återinföras. Märkligt nog hävdas kravet från krafter, som säger sig värna om svenska traditioner!

 

 

Annonser

Hur är det med logiken i argumentationen?

5 januari, 2008

För några dagar sedan skrev Pär Ström en debattartikel i SvD med den dramatiska rubriken: ”Män kuvas av statlig feminism” Ett så dramatisk beskyllning måste vad jag kan förstå rikta sig mot hela statsapparaten inklusive våra valda församlingar. Så tolkade åtminstone jag innehållet i artikeln, när jag svarade på artikeln.  

Jag ser i ett svar från Pär Ström på en replik till hans ursprungliga artikel att min tolkning tydligen är felaktigt. Pär Ström anser tydligen att riksdagen inte har något ansvar för det statsfeministiska förtrycket av oss beklagansvärda män. Beviset är överväldigande: 99,32 % sa nej till feminismen i valet

Pär Ström har tydligen fått nya insikter och hävdar nu att alla vi som röstade på andra partier än Feministiskt initiativ (Fi) aktivt röstade mot jämställdhet och feminism. En intressant samhällsanalys, som jag verkligen undrar om den klarar en mer vetenskaplig undersökning. För om Pär Ström skulle ha rätt i sin analys, då finns det ingen politisk kraft som bär upp den påstådda förtryckande statsfeminismen.

Då återstår bara konspirationsteorier. Och det bjuder Pär Ström på: ”Feminismen är en extrem ideologi som drivs av en liten klick fanatiska elitister.” Eftersom alla partier i riksdagen representerar antifeminism, då måste ju den förtryckande statsfeminismen bäras upp av hemliga kvinnosällskap, som tydligen infiltrerat statsapparaten.

Jag väntar med spänning på att Pär Ström, som tydligen vet något som vi andra inte ser, skriver en ny avslöjande debattartikel, där dessa hemliga kvinnosällskap avslöjas.


Har Eva en mer helgjuten hjärna än Adam?

4 december, 2007

Elise Claeson har skrivit en mycket intressant artikel på ledarsidan i SvD. I artikeln ställs frågan om kvinnor är mer solidariska än män och enligt två brittiska kommunikationsproffs, Jane Cunningham och Philippa Roberts, stämmer uppgiften. 

Enligt artikeln bygger Cunningham och Roberts sina åsikter på modern hjärnforskning istället för genusforskning. En forskning som tydligen visar att hos kvinnor står den empatiska högra hjärnhalvan i ständig kommunikation med den mer logiska och rationella vänstra hjärnhalvan. Män är mer vänsterhjärnade enligt den här forskningen. Uppgifterna är inte nya, utan jag har för mig att de här forskningsresultaten var kända åtminstone på 80-talet. Kan inte heller förstå varför resultaten skulle stå i någon motsättning till modern genusforskning.

Möjligen ligger förklaringen i, att Cunningham och Roberts drar för långt gående slutsatser hjärnforskningen. Enligt artikeln hävdar de: ”Det här är nedärvda beteenden som formats under vår långa tid som jägare-samlare. Männen jagade i grupp och kvinnorna vaktade barn och boplats. Våra olikheter gjorde att vi överlevde. Därför bör vi bejaka olikheterna, tycker brittiskorna.”

Jag förstår inte på vilket sätt nyare eller äldre hjärnforskning visar, att den stereotypa uppfattningen, att männen är aktiva och kvinnorna är passiva, skulle stämma och vara bevisad. För ett antal år sedan läste jag en bok av Rosalind Miles – Kvinnorna och världshistorien, där författaren visar att männen i samlar- och jägarsamhällen bidrog med 1/5 till stammens försörjning och kvinnorna bidrog med de resterande 4/5-delarna. Den uppgiften tyder inte på något passivt ”vaktande av barn och boplats.” Den för mig, logiska slutsatsen borde vara, att om kvinnorna använder hela sin hjärna torde de ha större förmåga att förstå och leda, än vad männen har.

Att det förhåller sig så finns det övertygande erfarenhetsbaserade bevis för. När Muhammad Yunus fick Nobels fredspris 2006 lyssnade jag i TV på en föreläsning han höll. I föreläsningen påpekade han med eftertryck, att erfarenheterna från Bangladesh visade, att om mikrolånen gavs till kvinnor, då såg man resultat i en utveckling för familjen och byn. Mikrolånen till kvinnor ledde till minskad fattigdom och utveckling. Inte bara för kvinnornas familjer, utan för hela den sociala omgivningen. Motsvarande utveckling kom inte till stånd om männen fick mikrolånen. Till vad de mer ”vänsterhjärnade” männen använde pengarna, vill jag inte ens tänka på. 

Om hjärnforskarnas rön om skillnader i hur män och kvinnor använder hjärnan stämmer, vilket också mina lekmannaerfarenheter bekräftar. Måste vi alla tillsammans med genusforskarna ställa oss frågan: Varför i himmelens namn har kvinnorna tilldelats och fortfarande tilldelas en så passiv roll i samhället?

Tips på två äldre inlägg: Kvinnorna och världshistorien och Edens lustgård låg i Afrika 


Är det nått jag missat?

7 september, 2007

Kan inte riktigt släppa tankarna på den stora ”reformen.” Med buller och bång, presskonferenser, ledarkommentarer och andra djupsinniga analyser, basunerades det ut, att äntligen skulle Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget, sjösättas. Många kände stor glädje – nu skulle den statstyrda familjepolitiken ersättas av en föräldrastyrd.

Jag och många med mig var, om vi ska uttrycka det lite milt, något reserverade. Vi kan lämna kritiken om de futtiga 3000 kr/mån därhän och mer fundera över själva ”reformen.”

I Dagen kan vi idag läsa att nästan hälften av de bidragsberättigade kan bli utan möjlighet till vårdnadsbidrag. Regeringen är fullt medveten om att det kan bli så. För regeringsbeslutet innebär inte ett införande av ett vårdnadsbidrag. Regeringsbeslutet innebär bara att de kommuner som så önskar har rätt att besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag.

 Jag börjar mer och mer undra – är det nått jag missat? Vad är det för ett spel regeringen egentligen spelar. Nu när alliansen har majoritet, varför är Kristdemokraterna så enormt glada över en reform, som troligtvis inte berör alla? Det var en inte helt orimlig taktik, när Kd var i minoritet, att i riksdagen motionera om att de kommuner som så önskade skulle få besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den taktiken är, enligt min mening, fullständigt huvudlös när partiet är en del av majoriteten.

Om vi jämför förslaget till kommunalt vårdnadsbidrag med förslaget till jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, då ser vi den stora skillnaden. Jämställdhetsbonusen är generell, den gäller i hela landet. Den finansieras av staten och alla kan erhålla den ekonomiska ersättningen om de uppfyller villkoren. Varför är Göran Hägglund och många andra så glada? Vad är det de ser som jag inte ser?

Jag ser försök att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen, ett förslag Kristdemokraterna med säkerhet skulle ha kritiserat, som ett statligt intrång i det den enskilda familjens beslutanderätt, om den förra regeringen lagt förslaget. Återigen, varför är Göran Hägglund så glad över bytesaffären. ”Ni får en förstärkning av föräldraförsäkringen och vi får ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag! Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen!”  

Jag har inget emot regeringens prioritering, tvärtom! Orsaken till mina funderingar är att jag i grunden är en ganska så fåfäng person och gillar inte när jag sitter med tummen i mun och inte begriper ett politiskt skeende. Kan inte någon hjälpa mig och berätta – vem har lurat vem i det politiska spelet. Karln måste ju ha skäl till varför han är så glad!


Jag, en socialistmaräng!

20 augusti, 2007

Jag har alltmer börjat uppskatta SvD:s ledarsida. Ofta får jag mig till livs ståndpunkter som får mig att storkna, men faktiskt oftare mycket intelligenta inlägg, som tvingar mig att tänka och fundera och inte bara reagera med ryggmärgen. Idag har jag läst två artiklar, som fått mig att fundera. Ett har jag redan kommenterat här. I det andra inlägget, Alliansen har gått vilse går Elise Claeson till rätta med alliansregeringens undfallenhet mot en förment socialistisk familjepolitik. Artikeln blir inte sämre av den för mig, helt nya tillmälet – socialistmaräng. Bilden är faktiskt talande! Jag ser framför mig argument, som smälter i munnen, men består mest av luft. Den bilden kan jag verkligen se framför mig! Jag måste också hänvisa till en bloggranne, Peter Green, som också skrivit tänkvärt om dagens familjepolitik.

Jag avser inte att rakt av polemisera, utan mer försöka beskriva hur jag ser på den komplicerade frågan om familjen. Men innan jag börjar vill jag ändå varna för vanskligheten att använda sig av statistik. Elise Claeson skriver: ”95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, skrev en präst nyligen (SvD 15/8). Förvånad, någon?” Möjligen är det sant, men hur såg bakgrunden ut på, säg 50-talet, då jag var ung? Då torde andelen missbrukare med bakgrund i kärnfamiljer varit högre än 50 %. Jag skulle inte våga mig på motsvarande enkla orsakssammanhang, som Elise hävdar.

För ett antal år sedan, när jag var en mycket obehörig folkhögskolelärare på Tärna folkhögskola i Sala, brukade vi, under andra läsåret, komma in på familjens utveckling. Jag upptäckte snart att i den frågan sammanföll alla mina tre ämnen; samhällskunskap, historia och livsåskådning. Jag hade ofta under historie – och samhällskunskapstimmarna tagit upp en principiell viktig fråga – kan man identifiera den punkt i en historisk utveckling, där man kan säga – ” nu finns det ingen återvändo mer?” Vi identifierade några sådana historiska punkter: När människan började utveckla jordbruket. Den kanske viktigaste orsaken till dagens miljöförstöring. Stadskulturen var också en sådan historisk punkt utan återvändo. Gruvdriften med återföljande brons- och järnålder en annan.  Givetvis behandlade vi också industrialismens genombrott. Det var aldrig några större svårigheter att enas kring, att det nog var omöjligt att tänka sig en återgång till en jägar – och samlarkultur efter jordbrukssamhällets genombrott. Däremot blev det aldrig lika enkelt att ena sig, när jag hävdade att familjeinstitutionen också genomgick en liknande historisk utveckling och hade sina historiska punkter utan återvändo. Varje sådant samtal blev till sist en fråga om moral, tro och rena rama önsketänkanden.

Jag kunde visa att synen på äktenskapet i jordbrukssamhället var väsenskilt från den i industrisamhället. I jordbrukssamhället var äktenskapet, när vi talar om självägande bönder, en produktionsenhet. En gård behövde sin man och sin kvinna. Det fanns t o m talesätt som sa – ett vackert ansikte mjölkar inga kor. Under industrisamhället luckrades den äktenskapliga produktionsenheten sönder och ersattes med tiden av ett hemmafruideal, som var fullständigt främande för tidigare generationer. Den hade aldrig existerat! 

Under industrisamhällets genombrottsår förändrades inte situationen för underklassens barn. Från att ha blivit tvingade i bondesamhället, att lämna hemmen för att tjäna som lillpiga och lilldräng, blev nu barnen tvungna att ta tjänst inom industrin.

Under stora delar av 1800 och 1900-talet slogs kvinnor för rösträtt, rätt till utbildning och rätt till eget yrkesliv. Framstegen var till en början mycket långsamma, men accelererade allteftersom tiden gick. Jag som är född på 40-talet har sett en generation kvinnor som utbildat sig, sökt och fått arbete, men också innpå skinnet fått känna av kraven på mig som man! Kvinnornas önskemål mötte en samhällelig efterfrågan. Den kvinnliga arbetskraften behövdes, främst inom den alltmer växande vården.

Det kvinnorna krävde var dels att det skulle gå att förena yrkesarbete med att vara förälder och dels att det inte skulle finnas ekonomiska hinder för ett yrkesarbete. Av den anledningen fick vi en utbyggnad av förskolor och sambeskattningen ersattes av en individuell skatt. Jag upplever alltså, på goda grunder, att efterkrigstidens utveckling har, när det gäller synen på äktenskapet passerat en punkt utan återvändo. 

Jag skulle göra det enkelt för mig om jag stannade här och inte såg problemen. Historien har också visat att, bara för att vi passerat punkter utan återvändo, vi inte passerat visioner om vad som är bra. Inte heller får vi blunda för att den nya situationen inte av sig självt gör oss förmögna att hantera den nya situationen. Vi måste acceptera och verkligen se att de nuvarande förhållanden utgår från vuxenvärldens behov och inte till alla delar utgår från barnets perspektiv. Här har Peter Green och Elise Claesson helt rätt. Felet de gör, är att de inte inser, att även alla de tidigare föreställningar utgått från de vuxnas behov och önskemål. Barnen har aldrig haft någon talan.

Dagens problem är att vi inte heller nu utgår från vad som är bäst för barnen. Vi vuxna har våra drömmar om livslånga förhållanden. Drömmarna kraschar och vad gör vi? Vi hatar varandra och använder barnen som slagträ. Om vi inte hatar varandra, då söker vi lösningar, som vi som vuxna tror är bra för barnen, men som egentligen enbart är bra för oss och våra samveten. Det gäller tydligen alla slag av förhållanden. Jag läste med stort intresse och med, förhoppningsvis, stor empati artikeln om det lesbiska paret, där den ena parten blivit utan kontakt med det gemensamma barnet. När skilsmässan kom och den kommer givetvis i många förhållanden, då är vuxenstriden där och barnet glöms bort.

Jag skulle vilja föreslå, att vi alla ser till barnens behov och inte drömmer oss tillbaka till perioder, som i bästa fall var bra för vuxna män, men som kunde vara helveten för kvinnor, men definitivt ofta var ett helvete för barnen.


Förskola eller vårdnadsbidrag?

12 mars, 2007

Är det någon som känner igen sig i debatten om förskolor och krav på vårdnadsbidrag? Ibland får jag en känsla av att en hyfsat stark föräldraopinion hävdar att socialdemokratin och feminister ser förskolor som ett självändamål och en önskan från staten att ta kontrollen över barnuppfostran från föräldrarna. Att hela utvecklingen med kvinnors förvärvsarbete och den åtföljande utbyggnaden av barnomsorgen skulle ha tvingats på kvinnorna. 

Jag var småbarnsförälder på 70-talet och minns hur vi demonstrerade under paroller som ”Ropen skalla daghem åt alla!” En alltmer pressad socialdemokrati fick backa och utbyggnaden accelererade tills vi nått en viss balans i dag. Jag kan definitivt inte påminna mig, att statsmakten gick i täten för utbyggnaden av barnomsorgen.

Vad var det då som drev utvecklingen? Jo, kvinnor började i allt högre utsträckning söka sig ut på arbetsmarkanden. (Jag råkade vid ett tillfälle säga att fler kvinnor började arbeta. Då var det inte nådigt att heta Leo. Jag fick mig en lektion, som jag aldrig glömmer. Nu vet jag, om jag inte visste det förr, att kvinnor i alla tider arbetat mer än män. Sanningen svider!) Utvecklingen var inte slumpartad. Dels behövde staten, landsting och kommuner alltfler anställda till en växande offentlig sektor, dels krävde kvinnorna lönearbete i jämställdhetens och frihetens namn. Behoven och kraven sammanföll. Kvinnorna fick anställning i den växande offentliga sektorn, men allt var inte frid och fröjd.

Frågan om barnen blev allt akutare. Var skulle de tillbringa den tid föräldrarna arbetade utanför hemmet? Uppfinningsrikedomen var stor och pressen på kvinnorna var enorm. Kravet på daghem bara växte och det fanns ingen väg tillbaka. Kvinnornas arbetstid kunde inte ersättas av någon annan grupp i samhället och kvinnorna hade ingen önskan att avstå från den frihet som uppnåtts. Familjerna var inte heller beredda att avstå från den standardökning som kvinnornas lönearbete inneburit. Vi hade kommit till en historisk punkt utan återvändo.

Staten hade två vägar att välja mellan, antingen en dramatisk minskning av barnafödandet eller skapa förutsättningar till en kombination av både föräldraskap och yrkesarbete. Genom en utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring skapades de förutsättningar som ledde till att Sverige hade högre födelsetal än t ex de flesta länder i Europa inklusive de katolska länderna .

 

Jag tror inte att de som bejakat utvecklingen behöver vara rädda för någon dramatisk återgång. För det är inte staten som ”tvingat” ut kvinnorna i arbetslivet, genom höga skatter eller vilken förklaring som kan tänkas användas, för att kunna ta kontrollen över barnen. Det är kvinnorna som kräver sin plats i arbetslivet, men samtidigt vill de inte avstå från föräldraskap. Det är också en kamp för männens rätt till ett aktivt föräldraskap, som vi män inte i någon högre utsträckning visar kvinnorna uppskattning för.


Ekonomiskt beroende, ingen frihet!

9 mars, 2007

Så här på kvinnodagens sista skälvande minuter påminner jag mig ett mycket intressant och lärorikt möte med en grupp invandrarkvinnor, som var kursdeltagare på invandrarlinjen vid Tärna fhsk. Kvinnorna kom från utomeuropeiska länder och de flesta av dem var troligtvis muslimer. (Många bär inte slöjor av skilda slag, så det kan vara svårt för en fördomsfull svensk att avgöra). Jag berättade om Sverige och svenska seder och bruk, bl. a att vi ringer och tackar för senast, när vi varit på fest hos någon. De ställde frågor om skilda företeelser de mött och förvånat sig över. Jag försökte svara så gott jag kunde. Är ju ingen expert på vett och etikett.

Samtalet gled så småningom in på mer samhälleliga frågor och jag berättade om vår sociala lagstiftning. Försäkringskassan, sjukvård osv. De berättade om sina möten med myndigheter och de svårigheter de mött. Det ena ledde till det andra och de började värdera sina erfarenheter av Sverige. Det väckte min glädje när de nästan samstämmigt framhöll två mycket positiva företeelser och som definitivt var bättre här än i deras tidigare hemländer.

Det första gällde synen på barnen. De ansåg att det svenska förhållningssättet mot barnen var mjukare och mer kärleksfull än vad som gällde i deras egna kulturer. De tyckte nog att deras män hade alldeles för stort inflytande på barnens uppfostran.

Det andra de tog upp var att de svenska kvinnorna yrkesarbetade i så stor utsträckning. De menade att det gav de svenska kvinnorna en stor frihet eller som en uttryckte det till de andras medhållande skratt: ”Den ekonomiska friheten gör att de kan lämna sina män.”

Kulturkrocken är inte större än så! Kvinnor, oavsett kulturell bakgrund vet vad som gäller. Ekonomiskt beroende, ingen frihet!