Det är många gånger i livet, jag valt Barabbas!

8 juli, 2016

Jag har under en längre tid planerat en omläsning  av Jesus från Nasaret – Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. skriven av Benedikt XVI. I går blev planeringen verklighet. Jag tog boken från bokhyllan och började läsa. Jag har mycket kvar, det går långsamt. Inte så att bokens innehåll skulle vara svårt att ta till sig, men Benedikt XVI tvingar mig att läsa eftertänksamt. Han får mig också att känna att texten berör, inte bara intellektuellt utan också känslomässig. Förra gången jag läste boken kunde jag berätta, att jag nästan fastnade i inledningen. Jag har aldrig i egentlig mening klarat av att recensera, utan jag fastnar i upplevelser eller minnesbilder. I går kom jag till sidan 49 och har först i dag lyckats ta mig vidare.

På sidan 49 för Benedikt ett resonemang, att Jesu rike inte kan vara identisk med något politiskt system. Den kampen måste vi föra under alla århundraden. I går som i dag, efter vad jag förstår. Sen kommer det avsnitt som fick mig att lägga ifrån mig boken och låta minnesbilder skölja över mig. Jag gör ett långt citat, istället för att försöka mångordigt sammanfatta det Benedikt skriver.

”I Herrens lidandes historia framträder alternativet i en gripande gestalt. På processens höjdpunkt låter Pilatus folkhopen välja mellan Jesus och Barabbas. En av dem skall friges. Men vem är Barabbas? Vi har vanligen bara Johannesevangeliets formulering klingande i örat: ”Barabbas var en rövare” (Joh 18:40). Men det grekiska ordet för rövare hade i dåtidens politiska situation i Palestina fått en alldeles särskild innebörd. Det betydde så mycket som ”motståndskämpe”. Barabbas hade deltagit i ett uppror och var dessutom i det sammanhanget anklagad för mord (Luk 23:19, 25). När Matteus säger att Barabbas var ”en känd fånge”, så visar detta att han var en av de mer framträdande motståndskämparna, kanske den egentlige anföraren av detta uppror (Matt 27:16f).
Med andra ord: Barabbas var en messiansk gestalt. Valet mellan Jesus och Barabbas är ingen tillfällighet; två messianska gestalter, två former av messianism står här mot varandra.”

Jag slog ihop boken och la den på bordet bredvid läsfåtöljen! Jag kände igen situationen! Barabbas fick ett ansikte och det var Che Guevaras! Det var en sällsam upplevelse, att uppleva att jag stått ca 2000 år efter det ursprungliga valet och gjort samma val! Inte bara en gång utan flera gånger! Inte så att jag hojtat vare sig högt eller tyst: Korsfäst, korsfäst. Det jag gjorde var att helt enkelt bortse från Jesus. Jag satsade helhjärtat på att människan är fullt kapabel att på egen hand hitta sin frälsning.

Som sagt jag har fortsatt min läsning, men jag skulle inte bli förvånad om jag fastnade i några avsnitt även i min fortsatta läsning, men då får ni en ny rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Fastnade nästan i förordet!

23 juni, 2008

Har ägnat de senaste veckorna av sommaren åt boken ”Jesus från Nasaret” Av Joseph Ratzinger, Benedikt XVI. Det har varit en lustläsning av bästa slag. När en läsupplevelse är som bäst, stöter man på textavsnitt som bara kräver ett tankfullt vankade i huset. Ibland krävs en längre promenad, för att riktigt kunna ta till sig texten.

”Jesus från Nasaret” är en sådan bok. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag vankade runt i huset redan när jag läste förordet. Det har hänt, men inte har det varit ofta, att läsningen av ett förord tagit så lång tid som med den här boken. Bara förordet torde ha förbättrat min kondition avsevärt. Jag låter beskrivningen av min läsupplevelse baseras på förordet. Förhoppningsvis kan jag något lite beskriva den inspiration till funderingar som det gav, så att ni av pur nyfikenhet skaffar er boken.

Ett bra anslag till min läsupplevelse var meningen: ”Et incarnatus est (och han har antagit kött) – med dessa ord bekänner vi att vi tror att Gud faktiskt inträtt i den verkliga historien.” Författaren menar att om vi inte helt accepterar denna historia, då reduceras, ja rent av upphävs den kristna tron och blir en religionsform bland många andra. Jag känner igen tankegången. Jag har mött den hos Lars Lindberg i hans ”Ny skapelse”, men av någon anledning måste jag gång på gång bekräfta för mig själv att det är sant.  Hela boken är en övertygande bevisning av att Jesus, dels var medveten om vem han var och dels att många i hans omgivning också var medvetna om på vad Jesus byggde sin makt och myndighet. Det var inte en vishetslärare som korsfästes. Det var Jesus uttalade anspråk på att vara Guds son.

Ytterligare vandring krävdes när författaren i förordet fortsätter: ”Om alltså historia och fakticitet i denna mening hör till den kristna tron, då måste den också tåla att utsättas för den historiska metoden – tron själv kräver det…Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur” Joseph Ratzinger beskriver både i förordet och i boken för övrigt metodens svagheter och styrkor. Jag blev mycket överraskad och glad över den öppenhet Benedikt XVI har för olika tolkningstraditioner. Inte så att han mesigt accepterar vad som helst, utan han granskar tolkningsmodeller kritiskt, men med ett öppet sinne. Jag måste nog erkänna, att jag nog är mer beläst på Marx och marxistisk litteratur än på Bibeln och teologiska verk. Därför gladde det mig mycket när jag läste följande: ”Karl Marx har på ett drastiskt sätt skildrat människans ‘alienation’. Även om han inte nådde ner till alienationens egentliga djup, eftersom han bara tänkte i materiella banor, så har han dock förmedlat en åskådlig bild av den människa som fallit i rövarhänder.”

Ett ytterligare tema jag bär med mig från förordet är när Ratzinger skriver: ”Genom den moderna exegetiken blev det uppenbart hur tillblivelsen av de i Bibeln traderade orden tillkommit genom ständigt nya ”omläsningar” (relectures). De gamla texterna tas upp på nytt i nya situationer och blir på nytt sätt lästa och förstådda. I den nya, fortsatta läsningen, i små korrigeringar, fördjupningar sker tillblivelsen av Skriften som en ordets process, som så småningom öppnar sin inre potential, vilket låg beredd liksom ett frö, men som framträder i utmaningen från nya situationer.” Återigen möter jag tankegångar som jag tidigare tagit till mig när jag studerat Lars Lindbergs ”Ny skapelse.” Ordet som en process, som kräver ständiga omläsningar. Ordet hotas inte när den aktivt tolkar en ny verklighet.

Jag inser att jag är djupt oenig med Katolska kyrkan i många och avgörande frågor, men det förhindrar inte att boken ”Jesus från Nasaret” placerats i hyllan för mitt andliga husapotek. Där får den trängas med bl. a Bonhoeffer, Lars Lindberg och Brian D. McLaren. En hyfsad bredd om jag får säga det själv.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,