En, med all säkerhet, ytterst naiv teologisk fundering

8 oktober, 2016

För en tid sedan påminde fader Damian vid en mässa i Sörforsa om slutorden i Johannesevangeliet:

”Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivir ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.
Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världens skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” Joh 21: 24-25

Jag har funderat över de här verserna, för som vanligt hade jag läst dem tidigare, men inte reflekterat över vad de egentligen betydde. När så fader Damian påminde oss om verserna, så blev det till en helt ny text, med mängder av frågor i släptåg. Jag har sagt och skrivit det många gånger, att jag är trögtänkt, men när jag börjar tänka då kan jag idissla tankarna hur länge som helst.

När Jesus t ex säger till Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Matteus 16: 18-19, är det väl ganska rimligt att anta, det inte stannade vid det enskilda tillfället, utan det är väl fullt rimligt att tänka sig att Jesus undervisade och förklarade för lärjungarna det han sagt?

Det är så jag jag tänker mig att den episkopala och apostoliska kyrkan växte fram. Det var också det här som var apostlarnas uppdrag, att berätta och vidareföra det Jesus lärt och undervisat om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det kan bli problem för lekfolket i Svenska kyrkan

22 augusti, 2015

Domprost Hans Ulfvebrand har säkert ställt till det för lekfolket i Svenska kyrkan. Jag tar ett exempel från gudstjänsten 4.e söndagen i påsktiden. Den söndagen läser kyrkan, den andra årgången ur Johannesevangeliet:

”… Tomas sade: ‘Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ‘Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig…”

Hur ska den gudstjänstfirande församlingen svara, enligt domkyrkoförsamlingen i Stockholm,  när prästen säger: ”Så lyder det heliga evangeliet.” Det förväntas att församlingen skall svara: ”Lovad vare du, Kristus.”  Är det rimligt att lova Jesus, om det är Johannes som lagt ord i Jesus mun? Vore det inte lämpligare att församlingen utbrister i ett: ”Lovad vare du, Johannes?”

Får vi inom en snar framtid läsa, att Domkyrkofördamlingen i Stockholm och stiftets biskop Brunne, verkar för att stora delar eller kanske hela Johannesevangeliet stryks ur Bibeln? Det var sådana här funderingar som till slut ledde till att jag lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan. Det kändes oerhört psykiskt arbetsamt, att uppleva en verklighet i gudstjänsten och en totalt motsatt verklighet utanför gudstjänsten.

Visst är jag intresserad, trots att jag lämnat SvK, av ett förklarande svar, men jag tror att den gudstjänstfirande församlingen är än mer intresserad än jag. Visa den respekten, biskopar, för kyrkans medlemmar och ge en rimlig förklaring och svara samtidigt på frågan: Är Jesus vägen, sanningen och livet?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En kort undran från en förvirrad lekman

29 september, 2013

I senaste numret av Kyrkans tidning ställer tidningen ett antal frågor till de fem kandidaterna i det kommande valet av ärkebiskop. Det är helt klart att en ärkebiskop måste kunna svara diplomatiskt på frågor och det kanske inte är något att orda om. Jag är ändå något förvånad över en av tidningens frågor: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” Frågeställningen tyder på att KT anser Jesus vara en profet bland andra profeter och det måste väl ändå vara fel. Jag lärde mig, efter vad jag minns, något helt annat i söndagsskolan. Minnena från söndagsskolan är vaga och jag kan ha fel, men det jag minns med säkerhet är att Kh Carl-Filip Ullner lärde ut, under konfirmationsundervisningen 1958, att Jesus var både sann människa och sann Gud. 

Att inte alla kandidater helhjärtat svarar ja på tidningens fråga är märkligt. Om vi nu tror att Jesus är Gud, då torde det väl inte vara orimligt att påstå, att han ger en sannare bild av Gud än vad en profet kan göra.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Alla ber inte till samma Gud, men det är bara en som hör alla böner

22 maj, 2013

Jag kan inte förneka, att jag är något, för att uttrycka det milt, förvånad över att så många svenskkyrkliga präster börjat hävda att alla religioner ber till samma Gud. Jag har också en känsla av, kan ha fel, att det här synsättet fått en stor spridning under de senaste åren och börjat utvecklas till att bli en vattendelare mellan påstådda fundamentalister och påstått reformvilliga. Som vanligt är det de ”öppna och reformvilliga” som formulerat etiketterna. Den minnesgode minns säkert hur Ewa Lindqvist Hotz fick till det på Svenska Kyrkans hemsida, när hon läste Johannesevangeliets 10:e kapitel. Det är inte lite vi fundamentalister får oss till livs. Vi har nog lite ansvar för Breiviks handlingar också.

Det var egentligen inte minnet av Ewa Lindqvist Hotz text som fick mig att börja fundera den här gången. För några dagar sedan läste jag en krönika i Dagens Seglora skriven av Helena Ekhem med rubriken Gud är större! Helena skriver:

”En liknande känsla infann sig nyligen när jag var med på middagsbön i en moské i Leicester i England. Att få vara med under bönen i en moské fyller mig med vördnad; en slags närhet och respekt för de människor som söker sig hit för att med sitt uttryck helga livet. Även om deras uttryck inte överensstämmer med mitt eget, så tänker jag att de böner som bes i moskén riktar sig till samma Gud som jag ber till.”

Visst låter det inkluderande och varmt, men blir det sant för det? Det skulle ha varit intressant att fått läsa hur imamen reagerat på tanken, att hans bön i moskén riktade sig till samma Gud som vi kristna ber till. Nu blev det tydligen ett samtal om avsaknaden av kvinnor i moskén, vilket är tråkigt. För jag anar, att imamen, med rätta, skulle ha avvisat tanken, att han riktade sina böner till Jesus. Det kan visserligen också vara så, att Helena Ekhem inte heller riktar sina böner till Jesus, utan till något abstrakt större. För är det inte så, att om vi börjar överbetona att alla ber till samma Gud, så reduceras också allas vår gudsbild? Jag ställer mig också frågande till om det verkligen innebär brist på respekt för andras tro, om vi framhåller, att centrum i den kristna tron är Jesus Kristus? Jag är övertygad om, tills någon kan överbevisa mig, att människor med annan tro inte kräver det av oss. Det är ett helt ensidigt och oombett åtagande.

Jag har försökt hantera frågan på skilda sätt. I en lekmannapredikan i Norrbo kyrka nyårsdagen efter Tsunamikatastrofen försökte jag med följande förklaring:

”Vem hörde bönen, om det bara finns en Gud och det är ju vår tro, när alla dessa tusentals och åter tusentals människor skrek ut sin vånda och bad om hjälp i dödsögonblicket? Tror någon att Jesus inte greps av medlidande och hörde allas bön och höll om varenda en och bar dem in i sin egen framtid?” Detta helt oavsett till vem alla dessa ångestfyllda böner riktade sig. Det är min fasta tro och övertygelse och samtidigt det glada budskapet jag frimodigt ska berätta om för andra. Jag förväntar mig att Svenska kyrkan stödjer mig i den uppgiften. Men visst, helt säker på det stödet är jag inte, det måste jag erkänna.

Bloggtips: Utan Kristus

KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Vilka dömer?

15 september, 2008

När jag återfick min tro, efter nästan 30 år, kändes det inte naturligt att börja fundera över teologi och tolkningar. Jag gick helt enkelt till den kyrka som låg närmast och det var Svenska Kyrkans församling i Badelunda. I den bemärkelsen är jag en god företrädare för fotfolket inom SvK. Jag söker inte speciella präster eller fromhetsriktningar, utan tar till mig av det som bjuds i min hemförsamling.

De första åren fascinerades jag av konfrontationen mellan de bilder jag bar med mig från skolans kristendomsundervisning, söndagsskola och konfirmation med de bilder som förmedlades av Kyrkan av i dag. Det slog mig, hur platta och blodfattiga alla skildringar av Jesus oftast var. Vare sig liknelserna eller det Jesus gör eller säger, vibrerar av liv. Jag vet inte hur många gånger jag de första åren, förundrades över varför Kyrkan framhärdade i att framställa Jesus som en menlös Max von Sydowgestalt, som milt skrider fram och är oändligt andlig.

Jag bar med mig bilden av Max von Sydow, som en kuriositet under några år. Situationen förändrades, när ”Efterföljelse” av Dietrich Bonhoeffer slog ned som en bomb i mina tafatta teologiska funderingar. Jag fick börja rannsaka mig själv om vad efterföljelse egentligen innebar för mig. Samtidigt som jag läste ”Efterföljelse” läste jag Jesus liknelser, men framför allt berättelserna i NT, där vi hör och Jesus eget agerande i skilda situationer och får exempel på vad, men kanske ännu viktigare hur han gör. Så sakteligen växte insikten, att efterföljelse nog inte enbart handlar om åsikter, utan är en uppmaning till handling. Lite av den insikten försökte jag förmedla i inlägget, Hur förstår vi uppdraget?

Jag är övertygad om att Jesus undervisning inte ska ses som sedelärande historier, att meditera över. Allt har bäring in i vår tid. Ofta, ofta stannar vi i själva berättelsen och går inte utanför ramarna. Vi har ju också hört berättelsen så ofta, att vi tror oss veta vad som är rätt och fel. Ta berättelsen om äktenskapsbryterskan hos Johannes. När prästen läser texten, lutar vi oss lugnt tillbaka och vet att de skriftlärda och fariséerna, som illasinnat försöker snärja Jesus kommer att stå där med skam. Den oerhörda dramatik, som berättelsen innehåller, tenderar att försvinna in i någon slags självbelåten gemenskap. Här visar Jesus ett antal exempel på vad efterföljelse kan vara och hur den bör praktiseras. Han ser kvinnan. Han ser de skriftlärde och fariséerna och han ser säkert också hopen som står runt händelsen och nyfiket väntar på utgången.

En av lärdom är att Jesus vågar vända blicken mot de skriftlärde och fariséerna och konfrontera dem med sin del av skulden till kvinnans brott. De ska inte kunna stå där med rättfärdighetens rodnad på kinderna och hänvisa till lagen! I fredags såg jag en dramadokumentär på Delsbo Tingshus framförd av en amatörteatergrupp från Dellenbygden. Dramadokumentären handlade om ett faderskapsmål i Delsbo socken 1827. Under hela föreställningen satt jag och tänkte på berättelsen om äktenskapsbryterskan. Det slog mig hur lika tillvaron kunde te sig på Jesus tid jämfört med bondesamhället på 1800-talet. När unga kvinnor stämplades som byhoror efter att ha blivit med barn med eller våldtagna av husbonden eller husbondens söner. Männen nekade och deras nekanden blev accepeterade. Alla visste vad som egentligen skett, men det tegs och smusslades. Alla visste om vilka som ekonomiskt bar upp prostitutionen. Det var byns manliga befolkning. Kyrkvärdar, klockare, bönder och drängar. Ibland fick kvinnorna utstå kyrkotukt, för att moralen skulle få sitt. Vilka var det som dömde? Hänvisade kyrkoherdarna till Jesus undervisning? De visste, men valde oftast att lägga skulden på kvinnorna. Jag tolkar Jesus undervisning så, att han uppmanar oss att se helheten bakom en människas handlingar och vår egen del skeendet. Kan det vara så att Jesus säger till oss, att lagen inte ensamt är en tillräcklig grund för dom? Måste vi inte också se hela det sociala samspelet av förtryck, hierarkier och sociala dominanser för att kunna döma?  Det oerhörda kanske sker – människorna inser och lämnar platsen!

Det händer ofta, att jag som många män i min ålder, vaknar ett antal gånger under natten. I tillståndet mellan sömn och vaka är hjärnan ofta mottaglig för överraskande tankar. Jag har ju alldeles nyligen deltagit i en diskussion om aborter, där jag blivit kritiserad för humanism och mycket annat, när jag försökte hävda att det inte går att bortse från sociala orsaker till att kvinnor anser det rationellt att välja abort som en lösning. I natt slog det mig. Om de skriftlärda och fariséerna skulle ha kommit till Jesus och sagt: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick fosterfördrivning.” Skulle det ha inneburit att Jesus skulle ha agerat annorlunda och inte pekat på de skriftlärda och fariséerna och påvisat deras skuld? Jag känner mig övertygad om att inte en bokstav i berättelsen skulle ändras.

Vilka konsekvenser får den insikten för vår efterföljelse?

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Hur förstår vi uppdraget?

15 augusti, 2008

Alldeles i slutet av Matteusevangeliet säger Jesus till lärjungarna: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag skall vara med er till tidens slut.” 

Av skilda anledningar, jag går inte in på vilka, har jag haft anledning att fundera över vad uppdraget egentligen består av? Jag har hört orden otaliga gånger genom åren och de var också ofta närvarande, när Carl Filip Ullner ledde konfirmandundervisningen i det sena 50-talet i Sundsvall. Till för några månader sedan utgjorde texten inget direkt problem för mig, utan de var en del av min kristna tro. Plötsligt slog det mig, att jag nog haft en alltför oproblematisk syn på uppmaningen. Jag har inte lyssnat, vilket är en förutsättning för att förstå.

Jag började lyssna och upptäckte tre ord som jag inte lyssnat till tidigare. Jag kände att orden ”göra”, ”lära” och ”hålla” hade en avgörande betydelse för hur man tolkar Jesus befallning.

När jag funderade över orden ”gör alla folk till lärjungar” fick jag en association till ett förslag på skolområdet under 90-talets besparingstider. Begreppet teoretisk slöjd praktiserades tydligen på en del skolor för att spara pengar. Hade slöjden varit teoretisk på Skönsmons skola, då hade jag nog varit bäst i klassen även i det ämnet. I slöjden gör man saker och så tolkar jag Jesus uppmaning – ”gör!” Jag minns inte alla de konflikter jag hade med min slöjdlärare, för att han var, enligt min mening, alltför petig. Han påpekade, ibland något irriterat, att de blir ingen skärbräda gjord utan ett ordentligt grundarbete. Det var bara att hyvla, slipa och sandpappra! Till slut var lärjungen, nej förlåt, skärbrädan klar och jag kunde ha utropat: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.” Jag frågar mig allt oftare hur gör vi människor till lärjungar? Räcker det med teoretisk kunskap eller är det ett hantverk, där vi som kristna förväntas göra något? Jag upplever att vi, i våra församlingar, alltför lite samtalar om vad hantverket innebär och alltför mycket ägnar oss åt teoretisk slöjd.

Under konfirmationstiden fick jag ytterligare kunskaper om de bud Jesus gett sina lärjungar, men när jag tittade mig omkring i min verklighet, så upptäckte jag, för en idealistisk ungdom, något mycket förvånansvärt. De kristna verkade inte hålla buden! De vuxna i min omgivning kunde buden, men så här i efterhand förstår jag, att ingen hade lärt dem att hålla buden. Som jag tolkar Jesus befallning, så säger han inte, gå ut och lär människorna de bud jag har gett er. Jesus säger: ”och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” Det vore fel att skylla mina egna tillkortakommanden på trons område på andra. Det är inte heller min mening, men jag anser det nödvändigt, att åtminstone för min egen del, efterlysa lite mer konkreta och handgripliga råd om hur jag ska gå tillväga för att lära människor att hålla de bud Jesus gett oss.

Under sommaren har jag påbörjat en omläsning av Apostlagärningarna parallellt med ”Andens folk – En lärjungevandring genom Apostlagärningarna” av Peter Halldorf. I Apostlagärningarna får en bild av hur de första kristna tolkade befallningen, att lära människorna att hålla de bud Jesus gett dem. Egendomsgemenskap, raserandet av sociala skillnader, ansvar för varandra, inte få rätt mot varandra med hjälp av världsliga domstolar, för att bara nämna några exempel. Människor utanför församlingen såg med förundran på den kristna praktiken och tilltalades och blev mottagliga för det glada budskapet. De första kristna försökte, inte bara tro, utan också leva sin tro.

Mycket, om inte allt, av detta försvann, när den kristna tron blev en statsbärande religion. De urkristna församlingarnas liv och leverne fick ett mytiskt skimmer, som definitivt inte har något med dagens verklighet att göra. Det kan vara hur som helst med det, men det är ändå ett faktum, att då försökte kyrkan verkligen lära människorna, inte bara ett åsiktspaket, men vad som krävdes för att hålla buden. Här någonstans borde det kristna samtalet starta och inte fastna i beklaganden om utbredningen av sekulariseringen.

 Andra intressanta bloggar: om , , , , , , , , ,


Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer 12 april

12 april, 2008

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

 

En ”världslig” kristen tro

”Förenade med Kristus finner han att i Kristus har Gud och världen försonats… Hans värdslighet skiljer honom inte från Kristus, och hans kristna tro skiljer honom från världen.” Gesammelte Schriften

En kristen lever ständigt i spänningen mellan olika realiteter. Vi har spänningen mellan det som är och det vi tror. Vi har spänningen mellan att vara världsligt vis och andligt sann och mellan att längta till himlen och att arbeta aktivt för förändringar här på jorden. Dessa spänningar kommer vi antagligen få leva med. Men Kristus kom hit ned för att visa oss vägen. I honom omfamnade Gud världen samtidigt som han erbjöd den försoning.

Ord att tänka på: Om världen är föremål för Guds försonande kärlek är det knappast möjligt för oss att leva som om världen inte berörde oss.

Texterna är hämtade ur andaktsboken: Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer av Charles Ringma. Jag önskar tillägna dagens andakt Emanuel Karlsten.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Jag tror inte på björkristeologin!

2 april, 2008

I mitt barndomshem hade vi en spegel i hallen. Den var ca en meter hög och halv meter bred. Det var ingen märkvärdig spegel. Inga krusiduller, utan enkel nästan lite stram till formen. Trots sin oansenlighet har minnesbilden av spegeln betytt oerhört mycket för min förståelse av världen och tillvaron. För i övre högra hörnet av spegeln var ett björkris fastsatt. När mamma eller pappa önskade markera att ett förbud eller förmaning var extra viktig, pekade de mot björkriset och påminde vad olydnad kunde leda till. Understundom kom björkriset också till användning.

Under livsresans gång har jag ofta haft anledning att fundera över vilken betydelse björkriset egentligen haft för min utveckling? Blev jag en bättre människa för att björkriset fanns där? Det kanske rent av är så, att utan björkriset skulle jag inte haft någon anledning att överhuvudtaget sköta mig. Självklart inser jag att frågorna inte har några svar. Det som hänt har hänt. Det jag däremot vet är, att björkriset gjorde mig till en god ögontjänare och en hejare på att ljuga.

Minnesbilden av spegeln och björkriset blev allt klarare när jag i min påskmeditation började reflektera över straffets betydelse för den kristna tron. I mina samtal med vänner och här i bloggvärlden har jag upplevt att många kristna upplever, att det är en nödvändighet med insikten om straffet. I annat fall finns det ingen anledning att tala om synd och nåd, utan allt blir tillåtet. Det kanske är så, men jag tillåter mig att tvivla. Jag har svårt att se varför insikten om synden skulle behöva försvinna om straffet inte existerade. Den kristnes drivkraft att strida mot synden och ondskan är väl ändå inte rädslan för straffet, utan att vi vill leva enligt Jesus uttalade önskemål och föredöme?

När Jesus, enligt Matteusevangeliet, säger: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Jag kan inte höra, hur mycket jag än försöker läsa mellan raderna eller lyssna till en djupare betydelse av orden, att Jesus ens antyder att lärjungarna skall hota med björkriset om människorna inte lyssnar och tar till sig evangeliet. Jesus hotar inte ens lärjungarna med björkriset om de misslyckas med uppdraget att göra alla folk till lärjungar.

När Jesus säger till äktenskapsbryterskan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.” Jag har genom åren varit mycket förvånad över att så många kristna verkar höra en fortsättning, som definitivt, enligt min uppfattning, inte ens antydningsvis står där. För då blir det björkriset!

Jesus säger enligt Matteus: ”Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” Hela det avsnittet i Bergspredikan varnar oss för att inte alltför ivrigt vifta med björkriset. Risken är stor att det bara återfaller på oss själva.

Den största faran med björkristeologin är ändå, att glädjen över att vara lärjunge förminskas. (Eller för min del, att tillhöra kretsen alldeles intill lärjungarna.) Glädjen att vara accepterad av Jesus borde ju vara den enda grund vi står på, när vi tar strid mot ondskefulla och orättfärdiga strukturer, som förnedrar och förtrycker oss människor. Det är väl ändå så, att det är Jesu undervisning som vägleder och driver oss. Inte hot om att få smaka på björkriset. Det är åtminstone min fasta övertygelse!

Inlägget ingår i en serie påskmeditationer som finns här, här och här. Det kommer ytterligare en, som behandlar mina funderingar om den fria viljan.

För den som är intresserad av mer fullödig teologisk förklaring kan jag rekommendera ett besök hos Den radikal-reformatoriska bloggen. Dagen har läsvärda artiklar i ämnet.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

22 mars, 2008

Under lördagens mellanläge. Tiden mellan fredagskvällens andakt vid Jesu grav och söndagsnatten glädjerop. Han lever! Finns det all anledning att fundera över betydelsen av det oerhörda som hände för snart 2000 år sedan. Jag har i två inlägg, ”Vad innebär det glada budskapet?” och ”Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?”  påbörjat en påskmeditation, som kanske kommer att sträcka sig till annandag pingst, då jag ska medverka i en lekfolksledd Gudstjänst.

Ambitionen är inte att komma fram till några tvärsäkra slutsatser. Min kompetens är inte tillräcklig för så storvulna ambitioner. Jag vill, mer för min egen skull, försöka hitta en plattform för min tro och mina tvivel. Kan vara svårt nog, för både tron och tvivlet tenderar att påverkas av livssituationen, när tankarna tänks. 

Jag har ofta genom åren frågat, vilket jag också delat med mig av, vilka som egentligen berörs av korsets glädjebudskap? Det är helt klart att Jesu död på korset har betydelse för hela mänskligheten, men också för hela skapelsen, men ändå inte. Det finns ett mycket viktigt men – det gäller bara dem som tror! Jag upplever att vi ofta blir något krystade, när vi försöker förklara det som tydligen kallas för hoppets tal ur Johannesevangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att inte Gud ska framstå som inkonsekvent eller kärlekslös, tenderar vi lägga skulden på människan, att frälsningen inte gäller alla. Vi säger att Gud älskar alla och vill nå alla, men att han inte kan tvinga sig på oss. Eftersom människan har en fri vilja, så skulle det vara förklaringen till, att majoriteten av människorna i världen inte omfattas av påskens glada budskap. De har ju själva, medvetet, valt bort Kristus. Det må förlåtas mig om jag hänvisar till världsliga kunskaper, men min erfarenhet av vår fria vilja är, att den är mycket begränsad och kringskuren. Har också en bestämd känsla av att majoriteten av alla ickekristna i världen aldrig upplevt att de gjort ett ”val.”

Här tänkte jag börja avsluta inlägget med ett konstaterande att jag inte förstår (eller inte vill förstå?), utan att jag får lyfta på hatten och gå vidare med förhoppningen, att jag en dag skall förstå. Då hör jag påträngande viskningar i mitt öra. ”Utanför kyrkan finns ingen frälsning!” Ibland, eller rättare sagt ofta, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro på Jesus Kristus. Det gäller att välja rätt kyrka också! Och inte bara det. Inom kyrkan skall jag också med hjälp av min ”fria” vilja avgöra vad som är de rätta dogmerna. Väljer jag inte rätt, då har jag ”frivilligt” valt den där andra utgången.

Nu flyr jag till Dietrich Bonhoeffer för att få ord för mina känslor: ”Kristen tro blir lätt ett idéprogram eller en lära som det gäller att acceptera eller förkasta. Men Gud har blivit människa, inte en idé eller ideologi, inte en princip eller ett program. Jesus Kristus ger oss inte ett lärosystem som vi ska bejaka. Jesus Kristus är inte i första hand lärare utan människa, verklig människa som vi.”  Jesus själv lovar att hans ok är lätt. Religionen tenderar att göra den tung. 

Jag har ofta upplevt något märkligt, när jag förlåter någon som gjort mig illa. Jag är nog helt ärlig i min vilja att förlåta, men av någon outgrundlig anledning dyker oförrätten gång på gång med förnyad smärta upp i mitt minne. Det verkar vara svårt för, åtminstone mig, att förlåta och verkligen lägga oförrätten bakom mig.

Ett av mina stora hopp, men samtidigt där mitt tvivel är som djupast, är när jag genom seklerna hör Jesus bön till Fadern, när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen inbegrips alla. Inte bara troende. Hedningar, skriftlärda, brottslingar, för alla går förbönen från den korsfäste till Fadern. Det var ingen där och då händelse, utan bönen omfattar alla tider! Det är min fasta övertygelse inför påsknattens glada budskap. Han lever!

Två inlägg som med all säkerhet påverkat innehållet i mitt inlägg:

Joachim Elsanders ”För lite om Jesu återkomst?” och Kiriras: Min påskapredikan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?

6 mars, 2008

Det här inlägget är en direkt fortsättning på funderingarna i gårdagens inlägg: Vad innebär det glada budskapet?

I sin Bergspredikan, skildrad i Matteusevangeliet, säger Jesus bl. a att vi ska älska våra fiender och att vi ska förlåta människor, som på något sätt förbrutit sig mot oss. Klarar vi inte av det, då kan inte Gud heller förlåta oss. Jesus undervisning i bergspredikan innehåller så mycket mer, men det skulle bära för långt om jag tog med allt. Det behövs inte heller för att åskådliggöra min fundering.

Jag upplever att Jesus försöker förklara för lärjungarna vem eller vad Gud är. För mitt i sin undervisning om att vi ska älska våra fiender säger Jesus ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Jag tolkar att Gud vill att vi liksom han skall älska alla, inte bara de som står oss närmast t ex kristna bröder och systrar. Gud förväntar sig att vi förlåter, utan att någon har bett om förlåtelse. Det kravet är så viktigt, att om vi inte uppfyller det budet, då låser vi Guds möjlighet att förlåta oss.

Den första reaktionen hos mig var. Detta är omöjligt! Den andra reaktionen var. Det är ändå skönt att Gud själv förmår uppfylla allt det han begär av oss, men vi inte klarar av. Men någonstans har jag ändå en gnagande osäkerhet. Är det verkligen så?

Har inte Gud, enligt den samlade kristenhetens undervisning, ett antal krav som vi ska uppfylla för att vi ska få del av hans förlåtelse och omsorg. Jesus säger inte till sina lärjungar; älska era fiender förutsatt att….. Men får inte vi lära oss, att Guds överflödande kärlek förutsätter att vi tror? Jesus säger inte till sina lärjungar – förlåt dem som förbrutit sig mot er förutsatt att…. Men kan vi förvänta oss förlåtelse från Gud utan omvändelse och bön om förlåtelse? Ibland, när tvivlet riktigt griper tag, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro. Jag måste tro på rätt sätt också och de ”rätta sätten” är förfärande många.

Jag upplever ofta, att jag bär på bägge dessa Gudsbilder inom mig. Lika ofta känner jag, att kyrkan brottas med samma två Gudsbilder i sin undervisning och inte riktigt vet på vilket ben den ska stå.

Frågan kvarstår – Vad innebär det glada budskapet? Är glädjen enbart förbehållen dem som tror eller inbegriper Jesus offerdöd fler? Kanske alla?

 Jag bifogar en video, som jag tidigare delat med mig av. Videon anknyter till min frågeställning och gör det på ett tydligare sätt. Jag har snott videon hos Inhabitatio Dei. Jag ansluter mig till videons sista vädjan – om någon har en förklaring. Lämna ett meddelande!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,