Två vittnesmål från Justinus Martyren

6 november, 2016

”Denna föda kallas hos oss ”eukaristi”. Den får ingen annan del av utom den som tror att det vi lär är sant, har tvagit sig med det bad som ger syndernas förlåtelse och verkar pånyttfödelse, och som lever så som Kristus har befallt.  Vi tar nämligen inte emot detta som vanligt bröd eller vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus vår frälsare blev kött genom ett Guds ord och för vår frälsnings skull fick både kött och blod, så har vi också blivit lärda att den föda som har välsignats genom den bön som består i ordet från honom är denne människoblivne Jesu kött och blod. Ur denna föda är får vårt blod och vårt kött sin näring enligt den förvandling som sker.”

”I de hågkomster – de så kallade evangelierna – som apostlarna skrivit har de nämligen berättat att de har fått följande befallning. Jesus tog ett bröd, uttalade tacksägelsen och sade: ”gör detta till min åminnelse, detta är min kropp.” På samma sätt tog han bägaren, uttalade tacksägelsen över den och sade: ”Detta är är mitt blod.” och delade det bara åt dem.”

Citaten är hämtade ur Justinus Martyren översatt av Sven-Olav Back. Texterna är författade mellan 150 och 155 e. Kr

Jag rekommenderar boken, den ger en bra beskrivning om hur kristna i Rom praktiserade sin tro.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Var martyriet ett felaktigt val?

26 augusti, 2015

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt studier av Justinus Martyren, Apologi för de kristna, Andra apologin och berättelsen om Justinus Martyrium. Boken är utgiven på Artos & Norma bokförlag, i översättning av Sven-Olav Back. Jag har inte de språkkunskaper som krävs för att bedöma kvalitén på översättningen, men jag förstod vad som stod där och det är väl bra nog. En nyttig och givande bok för alla oss utan alltför djupa teologiska kunskaper. Boken påminde mig också om att jag kastat bort mycket dyrbar tid på läsning av meningslösa böcker i min ungdom. Jag hinner inte i kapp 30 års försummelser! Jag får återigen påminna mig om, att det inte är någon idé att gråta över förspillda tillfällen.

Så här alldeles efter att jag lagt ifrån mig boken är det tre frågor jag funderar över. Justinus skrev sin apologi 150 e Kr. Det kändes oerhört spännande att ta del av Justinus förklaringar och försvar av kristen tro. Vad jag kan förstå är den kristna tron, som vi känner den, i det stora hela, på plats. Evangelierna finns där och även alla delarna i den kommande trosbekännelsen. Möjligen kanske den helige Ande inte riktigt finns på plats. Visserligen skriver Justinus om den profetiska Anden, men jag känner inte igen den Anden med den helige Ande jag läst om i Katolska Kyrkans Katekes. Det kan säkert någon, mer kunnig än jag, förklara.

När Justinus Martyren beskriver ordningen i Kyrkans gudstjänster känner jag igen mig. Förbluffande likt en mässa i en apostolisk kyrka. Jag citerar:

”På solens dag (som den kallas) samlas alla, både de från städerna och de från landet. Apostlarnas hågkomster eller profeternas skrifter föreläses så långt tiden räcker. När föreläsare slutat talar föreståndaren: han förmanar och uppmuntrar oss att följa dessa goda ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber.
När vi har avslutat bönen bärs ett bröd samt vin och vatten fram, som jag redan nämnde. Föreståndaren uppsänder på samma sätt böner och tacksägelser efter förmåga och folket instämmer med sitt ‘Amen”
Efter vad jag förstår var det tydligen en allmänt vedertagen uppfattning att brödet och vinet var Jesu kött och blod.

Bokens tredje del, den som berättat om rättegången mot de heliga martyrerna Justinus, Charitons, Charitos, Euelpistos, Hierax, Paions och Miberianus är oerhört gripande i all sin sakliga enkelhet. De blivande martyrerna verkar ha varit väl förberedda för, att en dag stå inför stadsprefekten i Rom och bli utfrågad om sin tro. De svarar ärligt och öppet hur de blivit kristna. Var och en svarar utan tvekan att de är troende kristna. Till slut blir de uppmanade till att offra åt gudarna, vilket troligen kunde räddat dem. Dagens kloka kristna kanske säger, att skvätta lite vin på gudarna kan väl inte skada?
”Prefekten Rustcus sade: Låt oss äntligen komma till saken, detta nödvändiga och trängande ärende. Kom nu alla tillsammans och offra endräktigt åt gudarna.
Justinus sade: Ingen förståndig människa lämnar gudsfruktan och övergår till gudlöshet.”

Det gripande med berättelsen bortsett från sakligheten är, att det sker i byråkratisk tysthet. Hur många sådana här vardagliga händelser mötte kristna i romarriket vid den här tiden? I tysthet vägrade enskilda människor modigt, att böja sig, blev piskade och avrättade!

Och ändå – den kristna kyrkan växte och växte!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,