Hur går det med det där katolska?

20 september, 2015

Fick frågan från en vän för en tid sedan och jag svarade: Det går bra! Det blev inte mycket mer sagt i ämnet, utan samtalet gick över på andra frågor. Efter avslutat samtal har jag funderat över frågan, för visst var frågan intressant. Hur går det med det där katolska? Ja, hur ser läget ut?

När jag den 7 april i år berättade i ett blogginlägg att jag sökt medlemskap i Katolska kyrkans och några veckor senare berättade att jag begärt utträde ur Svenska kyrkan, fick jag en hel del varningar från vänner. Dels var det varningar av teologisk art, men också varningar om att jag hamnat i ett församlingslimbo, mellan två församlingar. Jag uttryckte då en stark förhoppning om att jag inte skulle hamna mellan två församlingar, utan att jag skulle tillhöra den katolska församlingen i Gävleborg, trots att jag formellt inte var upptagen i Kyrkan. Min förhoppning har infriats! Jag är en aktiv deltagare i mässan. Jag läser texter och förböner. Jag har deltagit som talare vid församlingens evangelisationsmöte på Stora torget i Gävle. Jag känner att jag kan bli en del i ett pågående församlingsbygge, som fader Damian leder. Kort sagt jag är en del av S:t Pauli församling, trots att jag inte är upptagen i Kyrkan. Den processen får ta den tid det tar och under tiden säger jag med stolthet, att jag är katolik! Det viktigaste är den nära känslan av tillhörighet!

När det gäller de läromässiga varningarna, jag fick när jag tog beslutet, finns det mycket att säga om, men jag avstår. Jag studerar Katolska Kyrkans Katekes i lugn takt, för jag vill inte bära lära mig vad där står, utan jag vill förstå vad kyrkan säger. Jag kan berätta, att jag aldrig riktigt förstod, vad det innebar att vara högkyrklig fundamentalist, som biskopar i Svenska kyrkan, men också andra hävdade, att jag var. I dag när jag nästan läst hela Katolska Kyrkans Katekes och inte hittat något jag står i någon avgörande motsättning till, inser jag, att självfallet anser Svenska kyrkans biskopar att jag fortfarande är en högkyrklig fundamentalist. Den stora skillnaden är, att jag behöver inte längre förstå vad de menar, men hur säger de det till företrädare för Katolska kyrkan?

I den meningen är det en oerhörd lättnad, att slippa känna sig avvikande, som det ofta hände i Svenska kyrkan, när jag berättade att jag t ex trodde bokstavligt på Kyrkans trosbekännelse eller att kyrkans bekännelseskrifter borde få en mer central roll i Kyrkans tro och liv. Nu kan jag sitta vid kyrkkaffet i Jesu Hjärtas kapell och så där i förbigående säga, att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och alla nickar ett självklart bifall till påståendet. Ett liknande bifall är inte självklar vid ett svenskkyrkligt kyrkkaffe, där var risken alltid stor att jag framstod som avvikare.

Som en sammanfattning kan jag säga, att det där katolska går väldigt bra!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En del plikter väger tyngre än andra

20 juli, 2015

När jag i ett blogginlägg den 7 april skrev, att jag tagit första steget i min vandring till den Katolska kyrkan, fick jag många kommentarer här på bloggen, på Facebook, men också i det som tydligen sägs vara den riktiga världen. Många kommentatorer önskade mig lycka till, andra beklagade steget och återigen andra ansåg, att steget innebar att jag måste ta till mig allt det som Katolska kyrkan hävdar vara sant. Motsvarande krav på bindande löften finns inte i Svenska kyrkan, vilket är sant. Jag söker inte heller den friheten. Svenska kyrkans biskopar och präster är, vad jag förstår, inte bundna till några löften och då kan självfallet inte lekfolket heller vara bundna till några trosföreställningar. Här kan det självfallet dyka upp motsättningar mellan mig och Katolska kyrkan i den kommande processen. Jag är ändå övertygad om, på goda grunder, att Katolska kyrkan inte har krav på att jag i allt ska vara enig med med kyrkans biskopar och präster. Den som inte vill tro att det förhåller sig så, kan ju ta del av hur påve Franciskus bemöts i vissa katolska kretsar. Katolska kyrkan fråntar mig inte ansvaret, att utifrån Katolska kyrkans tro, på ett självständigt och personligt sätt vittna om min tro. I det uppdraget, som lekman, är det en stor trygghet, att veta vad kyrkan i grunden tror på. Den insikten är, enligt min mening, ingen tvångströja.

Katolska kyrkans katekes, skriver när det gäller lekfolkets roll i kyrkan, bl. a:

907 ”I enlighet med sin plikt, sin kompetens och det anseende de åtnjuter har de rätt och ibland också plikt att ge Kyrkans herdar del av sina åsikter om det som rör Kyrkans väl och låta denna åsikt komma till andra kristna människors kännedom, i det att de tar tillbörlig hänsyn till trons integritet och den vördnad som tillkommer Kyrkans herdar, till den allmänna nyttan och respekten för personens värdighet.”

Så här långt i mina studier av Katolska kyrkans katekes känner jag, att jag inte har missbedömt friheten i Katolska kyrkan. Självklart innebär inte friheten, att jag kan hävda, att Muhammed ger lika sann bild av Gud som Jesus gör. Att hävda det skulle innebära att jag inte tar hänsyn till den kristna trons integritet, utan gör tron till mina personliga önskningars och nyckers fånge.

Självklart har mina studier gett fler insikter, de kommer jag allteftersom att redovisa, men jag ville med det här inlägget lugna alla dem som oroat sig över, att min önskan att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap skulle inskränka min tankefrihet. Den oron är obefogad!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Känns inte alls skrämmande

9 april, 2015

En vän sände följande video om att vara eller bli katolik.

Jag fick nog filmen för att jag svarar lite vagt eller inte alls när vänner påpekar, att måste skriva under på allt det katolska kyrkan lär om jag vill bli upptagen. Mycket av det som sägs i filmen är inte någon nyhet. Jag har mött Katolska kyrkans självbild, när jag studerat frågan. Ortodoxa kyrkan har en liknande självbild. För mig, med min erfarenhet från Svenska kyrkan, kan det säkert bli svårt att möta någon som säger: så här tror kyrkan! Men å andra sidan, så har jag påpekat med viss tjatighet, att det är märkligt att efter många år i Svenska kyrkan inte veta vad kyrkan tror på. Jag har som lekman vädjat till kyrkan att berätta vad kyrkan tror på och ge mig som lekman något att brottas med. Jag har också sagt, att när jag kommer till kyrkan med mina tvivel, då vill jag inte mötas av en glad präst som glatt säger, ”men tänk, jag tvivlar också.” Jag vill möta en präst som säger, så här tror kyrkan och ger förklaringar till varför kyrkan tror så.

Det märkliga, mitt i all den teologiska förvirring som råder inom Svenska kyrkan, är självbilden, att Svenska kyrkan är föregångare på något sätt. Svenska kyrkan har rätt och vi går före. Förr eller senare kommer de efterblivna inse, att Svenska kyrkan har rätt och traskar efter. Känns inte som en fullödig ekumenisk självbild!

Jag kommer nog inte ha några större problem i samtalen med kyrkoherden i Sankt Pauli Katolska församling. Ser fram mot vårt första möte!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Första steget är taget!

7 april, 2015

Jag vet att några av er som följer min blogg, är lite nyfikna på hur mina fastefunderingar avlöpt. Till alla er kan jag meddela att jag i dag har skickat en ansökan till Sankt Pauli Katolska församling i Gävle, om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap. Jag tror att alla som läst min, ibland mycket frustrerade, kritik av Svenska kyrkan inte blir överraskade. I det här inlägget vill jag bara påminna om två blogginlägg: ”Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?” Skriven 30 maj 2014. (I ett senare blogginlägg undrade jag om inte frågan var felställd. Jag kanske borde frågat, vill jag vara kvar?) Det andra inlägget är: ”Har Svenska kyrkan mist sin sälta” skriven 12 juni 2014. Då för ett år sedan går det att se, hur en uppiggande ilska så sakteligen byts mot ett mer deprimerat tonfall. Som det känns just nu så känns det inte befogat med några längre och mer utförliga motiveringar till mitt steg. Det jag tidigare sagt känns tillräckligt, men osvuret är bäst. Som en följd av min ansökan till Sankt Pauli Katolska församling har jag också i dag avsagt mig de förtroendeuppdrag jag har i församlingen och i stiftet.  Trots att jag under en övergångsperiod kvarstår som medlem i Bjuråker-Norrbo församling.

Jag är fullt medveten om att det första steget är mitt steg. Nu återstår de viktiga följdstegen. Det kan ju vara så att kontakten med Sankt Pauli församling, av skilda anledningar inte leder till upptagande i församlingens gemenskap. Jag har nog berättat, hur snöplig min kontakt med Katolska församlingen i Västerås avlöpte 1992. Utan att närmare gå in på vad som hände, men så mycket kan jag väl säga, att efter ca 10 minuter stod jag utanför kyrkoherdens expedition med en broschyr i handen och ingen överenskommelse om att träffas igen. Insåg långt i efterhand, att felet var mitt och jag borde ha förnyat kontakten.  Det borde gå bättre i dag. Jag har längre och framförallt en djupare erfarenhet av att vara kristen i dag, än då 1992. Nu har jag också plöjt stora delar av Katolska kyrkans katekes, vilket torde innebära att jag kan ställa lite intelligentare frågor i dag, än det jag lyckades prestera 1992.

Till sist. För att motverka alla eventuella undringar om motsättningar i Frimodig kyrka, vill jag mycket bestämt säga, att det definitivt inte finns något agg till Frimodig kyrka från min sida. Jag har trivts och känt mig hemma i organisationen. Frimodig kyrkas medlemmar har en förmåga att få t o m en surguppe som mig att skratta. Frimodig kyrka delar mycket av min kritik av Svenska kyrkan, men de flesta drar inte de slutsatser som jag gjort och det har jag stor respekt för.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hur mycket får en bön om förlåtelse kosta?

16 september, 2010

Dagen berättar i en mycket kort, men läsvärd artikel, om katolska kyrkans våndor i Belgien. Efter de mycket omfattande sexuella övergreppen mot barn har tydligen kyrkan fått sig ett moraliskt problem på halsen. Hur oförbehållsamt skall kyrkan våga be om förlåtelse för de brott dess präster begått mot barn, utan att det blir för kostsamt för kyrkan?

Eller som det står i artikeln

”Om vi säger ”mea culpa” så är vi också moraliskt ansvariga och rättsligt ansvariga. Då kommer också människor med krav på pengar, sa de belgiska biskoparnas talesman i övergreppsfrågor, Guy Harpigny på tisdagen.”

Min uppfattning är, att katolska kyrkan i Belgien bör be om förlåtelse utan förbehåll och betrakta eventuella ekonomiska skadestånd som en nödvändig botgöring.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är heterosexuell avhållsamhet ädlare än homosexuell?

22 maj, 2008

Upplever att frågan är berättigad. Läser i Dagen att Vatikanen meddelat att: ”Personer med starka ‘homosexuella tendenser’ får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.”

Jag har egentligen inget med saken att göra, eftersom jag inte är medlem i Katolska kyrkan, men några enkla funderingar vill jag ändå, helt självsvåldigt, tillåta mig att lufta.

Vad har det för betydelse, om en person är heterosexuell eller homosexuell och alla möjliga variationer däremellan, om prästerna ändå skall vara sexuellt avhållsamma? Vad innebär begreppet och hur skall biskoparna mäta ”starka homosexuella tendenser?” Är det inte ett lika stort problem för kyrkan om prästkandidaterna visar starka heterosexuella tendenser. Eller menar Vatikanen, att homosexuella skulle ha svårare att kontrollera sin sexualdrift än vad heterosexuella förväntas klara av? Det skulle vara intressant om Vatikanen på något sätt, vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, kunde belägga en sådan inställning.

För det är väl inte så, att Vatikanen på grund av mängden pedofilskandaler bl. a i USA, försöker visa kraft och antyder den fullständigt felaktiga åsikten, att pedofili och homosexualitet skulle vara besläktade företeelser? Har Vatikanen den inställningen, lär de ha många framtida pedofilskandaler att hantera. Katolska kyrkan bör lägga in helt andra kontrollåtgärder för att skydda barnen i verksamheten mot pedofiler. Vill också påpeka att alla barn, oavsett kön, kan riskera att möta en pedofil. I den meningen borde Vatikanen vara lika misstänksam mot heterosexuella, som den är mot homosexuella.

Det finns också vulgärteorier bland motståndare till Katolska kyrkan, som hävdar att själva kravet på avhållsamhet skulle vara grundorsaken till pedofilskandalerna. Av vad jag kan förstå, är det en fullständigt befängd teori. Avhållsamhet är svårt och vi vet att många präster inte klarat av kravet. Men då har de löst problemet genom att inleda förhållanden med vuxna kvinnor och säkert också många fall med män.

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,