Biskop Barron om Katolska kyrkans sociallära

22 oktober, 2016

Jag hade förmånen, att redan vid det första undervisningstillfället, efter att jag ansökt om att bli upptagen i Katolska kyrkan, höra en redogörelse av fader Damian om katolsk sociallära. Jag får säga, att mina kunskaper om läran var, snällt sagt, bristfällig och därför blev undervisningstillfället en riktig ögonöppnare. (Också en förklaring till varför jag haft rätt i alla diskussioner under EU-omröstningskampanjen, att Kristdemokraterna i Tyskland inte var nyliberaler.) Nå detta om detta. Nu till en biskop som kan förklara vad katolsk sociallära handlar om.

 

 

 

 


Nytt utkikstorn. Nya horisonter!

7 oktober, 2015

De senaste dagarna har jag, inspirerad av fader Damian, kyrkoherde i Sankt Pauli Katolska församling i Gävle, försökt sätta mig in i vad katolsk sociallära i grunden innebär. I dag avslutade jag läsningen av påve Johannes Paulus II rundskrivelse ”Centesimus annus” till hundraårsminnet av Leo XIII:s encyklika ”Rerum novarum” från 1891. Mitt huvudsakliga intresse av Katolsk sociallära ligger, av naturliga skäl, kring frågor angående arbetsliv, löner och facklig organisering. Där låg också mina största fördomar vad gäller katolsk sociallära. Länge ansåg jag att katolska fackföreningar kunde jämställas med gula fackföreningar. Jag upplevde hur jag hela tiden, som jag läste Johannes Paulus II:s rundskrivelse ”Centesimus annus,” påmindes om mina tankar och funderingar, som ung, vad gäller kristna kyrkors syn på social rättvisa. Därför delar jag upp mitt inlägg i två delar. I dag låter jag mina tidiga uppfattningar tala och i morgon låter jag Katolska kyrkans sociallära konfrontera mina fördomar i ungdomsåren. Långt upp i medelåldern, för att vara riktigt sanningsenlig!

På min första SSU kurs på Bommersvik 1961 (?) fick jag lära mig sången ”Svarta präster” av Joe Hill. Den svenska texten av Ture Nerman:

PRÄSTEN OCH SLAVEN (Svarta präster)

Svarta präster står upp titt och tätt, lär dej skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd.

Du får mat, o kamrat
uti himmelens härliga stat! Svält förnöjd! O vad fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd.

Du står arbetslös på trottoarn,
du får svälta med hustru och barn. Men var tålig, som Herren befallt – se, därovanom ordnar sig allt.
(Refr.)

Bränner nöden därhemma, så vet: Varje jul finns det välgörenhet! Om du bugar dej djupt, kan du få
en kopp kaffe att fortsätta på.
(Refr.)

Du blir gammal och bräcklig och grå,
du blir körd från ditt arbete då, du får folkpension lagom till snus,
men din f r a m t i d är ljuvlig och ljus!
(Refr.)

Alla arbetets folk, kom till oss
i vårt land att för friheten slåss! När vi segrat, förtryckarnas gäng får i ödmjukhet dra sin refräng:

Du får mat, o kamrat,
när du lärt dej att laga din mat.
Hugg din ved, slit och bed!
Du får kalvstek i himlen, du med!

Den här sången och många andra sånger förstärkte en känsla, som blev en stenfast förvissning om, att kristna kyrkor inte kunde ha något att erbjuda en kämpande arbetarrörelse! Jag säger inte att vi tänkte på frågan så där dagligen, men den utgjorde en underström i vårt medvetande.

I morgon ska jag försöka beskriva de utmaningar jag utsattes för i min läsning av Johannes Paulus II:s rundskrivelse. För att inte tala om utmaningen som läsningen av påve Leo XIII:s gav.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,