Kondomer störde koncentrationen vid mässan i dag

15 februari, 2015

När jag deltar i församlingens gudstjänster eller mässor och inte tjänstgör som kyrkvärd försöker jag sjunka in i gudstjänsten och låter mig inte störas av yttre faktorer. Det innebär inte frånvaro, utan stark närvaro. Jag hör vad som sägs och deltar aktivt, där församlingen förväntas delta. Ibland kan det hända, inte ofta, att jag drabbas av klarsyn och min förståelse av tron tar ett skutt uppåt. De stunderna lever jag länge på!

Det började bra i dag. När jag klev in i Norrbo kyrka blev jag glatt välkomnad av kyrkvärden Anders. Vi utbytte några kloka åsikter och jag och satte mig förväntansfullt i bänken. Gudstjänsten inleddes med pampig procession av kören och sen var allt i gång! Allt gick helt förträffligt ända fram till, när kyrkvärden Ove började läsa dagens episteltext. Ni vet den där mäktiga texten ur Paulus Första Korinthierbrev.  Det där avsnittet som avslutas med: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Jag drogs abrupt ur min gudstjänstbubbla redan när Ove läste de första orden i episteltexten. Jag såg framför mig hur domkyrkoförsamlingen i Luleå delade ut kondomer vid den senaste Pride-paraden med texten ”störst av allt är kärleken!” Jag satt där i kyrkbänken och kände hur ilskan kom tillbaka! Jag mindes hur jag reagerade då jag hörde nyheten och hur upprörd jag blev, när jag insåg att Svenska kyrkan nog accepterade domkyrkoförsamlingens tolkning av vad som kännetecknar Guds kärlek. För tystnaden från våra biskopar var, som jag brukar säga öronbedövande! Jag skrev ett blogginlägg där jag gav biskop Ragnar Persenius en uppmaning:

”Som lekman i Uppsala stift vill jag att min andliga ledare, biskop Ragnar, kommer ut och tar avstånd från domkyrkoförsamlingens agerande. Om biskopen anser att han inte kan ta avstånd, då bör han förklara, för en vetgirig och nyfiken  lekman, vad den nya teologin bottnar i och hur den förhåller sig till Bibeln och kyrkans bekännelseskrifter.” Uppmaningen kvarstår.

Redan vid evangelieprocessionen och läsningen av dagens evangelieläsning hade jag så sakteligen klivit tillbaka in i min gudstjänstbubbla och kunde också nöjd och glad ta mig till kyrkkaffet!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Har Svenska kyrkan mist sin sälta?

12 juni, 2014

Jag har i dag varit drabbad av svårartat tungsinne. En känsla som drabbat mig ofta genom åren, när jag känner att det kanske är dags för uppbrott och söka andra vägar. Tungsinnet började i morse när jag läste Dag Sandahls blogg och dagens inlägg: ”Jag fick en kondom.” Visst hade jag läst om att domkyrkoförsamlingen i Luleå skulle delta i Pride-aktiviteterna och där dela ut kondomer. Jag har skjutit ifrån mig uppgifterna, men i morse kunde jag inte längre blunda utan tog till mig Dag Sandahls text fullt ut. Kondomutdelningen i Luleå berör också mig och är därmed också mitt ansvar. Jag får inte tiga. Det känns tungt, att som lekman i kyrkan få uppleva hur en församling och dess präster reducerar en av de mäktigaste texterna i Bibeln till att symboliseras av en kondom. Om nu församlingen önskade åskådliggöra Jesus kärlek till oss människor med förpackning med text ”störst  av allt är kärleken” då hade det varit lämpligare att människor  fått ett kors i sin hand när de öppnade gåvan från kyrkan. För det är ändå så och det viker jag inte steg i från, att det Jesus och hans kärlek som är störst. En sån aktion kunde jag, med min vilja att tolka allt till det bästa, sett som ett försök till evangelisation. Nu delar församlingen ut kondomer som på något förunderligt sätt ska symbolisera Jesus. Jag känner inte att jag kräver för mycket om jag anser att kyrkoherden i församlingen bör förklara för mig, en fåkunnig lekman, vad kondomteologin egentligen går ut på. Ska korset ersättas av kondomer?

Jag som ganska ofta är okristligt långsint, minns hur den ena biskopen efter den andra uttalade sig fördömande, utifrån en lögn, av präster som drabbats av Uppdrag gransknings lögnaktiga påståenden. Då visste många biskopar med ärkebiskopen i spetsen vad kyrkans lära gick ut på. Nu är, vad jag kan se, kyrkans biskopar tysta så tysta. Jag riktigt ser för min inre syn, hur våta pekfingrar blir uppsträckta för att känna av vart vinden blåser. Som lekman i Uppsala stift vill jag att min andliga ledare, biskop Ragnar, kommer ut och tar avstånd från domkyrkoförsamlingens agerande. Om biskopen anser att han inte kan ta avstånd, då bör han förklara, för en vetgirig och nyfiken  lekman, vad den nya teologin bottnar i och hur den förhåller sig till Bibeln och kyrkans bekännelseskrifter.

För ett antal dagar sedan frågade jag i ett blogginlägg Anders Wejryd om han ville att jag skulle lämna kyrkan. Frågan kanske var felriktad. Jag kanske borde fråga mig själv hur länge jag kan vara med och hur länge vill jag vara med? För det finns ju faktiskt alternativ.

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen. Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.” Börjar inte de här Jesusorden ur bergspredikan bli tillämpliga på Svenska kyrkan?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,