Jag vill se den i vitögat som, ens antydningsvis, vågar hävda att jag är en sentida arvtagare till nazism!

24 juli, 2010

Ledande företrädare för kristenheten i Sverige har i DN fått en debattartikel publicerad under titeln: Är vi beredda att älska juden och muslimen?

Artikeln är självklart välskriven, hur kunde den vara annat, med sådana undertecknare? Det finns också i artikeln många exempel på hur judar och muslimer diskrimineras, men det dominerande intrycket är ändå, att det är min uppfattning om muslimsk och judisk slakttradition, som i grunden avgör om jag älskar juden och muslimen. Jag delar inte den uppfattningen. Inställningen är fullständigt absurd.

Inte blir artikelförfattarnas inställning mindre absurd när de skriver:

1938 införde riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga Europa gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd, vilket försvårar livet för judar och muslimer.

Vad är det artikelförfattarna egentligen antyder? Att ”hänvisningen till djurskydd” enbart är ett fikonlöv för att dölja att vi i Sverige, som det enda land i Europa önskar diskriminera judar och muslimer? En sådan antydan bör på något sätt bevisas. När det gäller slaktmetoder har de genom åren förändrats, i stor utsträckning orsakad av opinioner och lagstiftning. I alla sådana strider har den första försvarslinjen varit, för alla dem som inte önskat hårdare lagstiftning, att djurskyddsföreträdarna varit naiva och fullständigt okunniga. Den öppna debatten har oftast visat att djurskyddsföreträdarna haft rätt och lagstiftningen har ändrats. Det räcker alltså inte med förklenande omdömen debattmotståndarna och tvärsäkra påståenden att kosher- och halalslakt är fullständigt skonsamma. Här vill jag se hårda fakta, för att ändra uppfattning. Det räcker inte med hänvisning vare sig till tradition eller religion. Artikelförfattarna är inga, vad jag vet, experter på biologi, djurs smärtnerver eller eventuell förmåga att känna ångest och dödsskräck. Därför är vare sig artikelförfattarna, präster, pastorer, rabbiner eller imamer i sig trovärdiga sanningssägare, när det gäller att bedöma olika slaktmetoders påverkan på djurs lidande. Tills dess det är klart förklarat av trovärdiga experter anser jag, att statens godkännande av Halalslakt efter bedövning är ett väl avvägt beslut och inte diskriminerande. 

Jag är fullt medveten om, att jag försöker få en fullt omöjlig ekvation att gå ihop logiskt. Det finns ingen högre moral att yvas över, när vi anser att djuren är till för oss. Att vi diskutera vilka lidanden för djuren som är acceptabla, för att vi ska få tillgång till kött, är egentligen höjden av mänsklig hybris. Den hybrisen är också jag en del av. För några år sedan svarade Sindre, ett av mina barnbarn på en fråga från mig, varför han inte åt kött. ”Man dödar inte och äter sina kompisar!” Det svaret har morfar haft anledning att många gånger fundera över och varje gång komma fram till samma slutsats. Sindre har ju rätt! Jag har fortfarande inte klarat av att omsätta insikten i en levande praktik. Men handlingen kommer, det är jag helt säker på.

Om nu judar och muslimer i Sverige anser, att min inställning till kosher- och halalslakt visar, att jag inte älskar dem utan istället hatar. Då kan jag bara från djupet av mitt hjärta beklaga, men får acceptera känslan. Jag kan inte annat än stå för min ärliga övertygelse, att djurs rätt måste ibland ha företräde över våra upplevda mänskliga behov. Den uppfattningen har också stöd i vår gemensamma grund – skapelseberättelsen.

Däremot säger jag högt och ljudligt, och med stor ilska i botten, till Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn med Grynets ord: Jag tar ingen skit från er!

Uppdatering: Läser idag idag i DN, att kosher- och halalslakt inte är förbjudet i Sverige, bara det sker efter bedövning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser