Spela inte sårad oskuld, Hägglund!

7 november, 2007

Göran Hägglund menar att Elisabeth Ohlson Wallins syfte med fotoutställningen ”In hate we trust” skulle vara att tysta politiska åsikter. 

Jag måste erkänna, att jag givetvis inte vet vad Ohlson Wallin innerst inne tänker, men det lär inte Göran Hägglund heller veta. Därför väljer jag den lätta vägen och utgår från vad Elisabeth Ohlson Wallin faktiskt säger, istället för att spekulera om dolda diktatoriska motiv.

Det är säkert inte obekant för någon samhällsintresserad medborgare att det vore en lögn, att påstå att Kristdemokraterna stått på några barrikader för de homosexuellas rättigheter i Sverige. Tvärtom skulle nog de flesta säga. Det är ju inte bara i synen på en könsneutral äktenskapslag, som Kristdemokraterna sätter klackarna i marken. Det som kännetecknat Kristdemokraterna har varit deras mycket hårdnackade motstånd, när det gällt de flesta, för att inte säga alla, beslut till fördel för homosexuella. Göran Hägglund och Kristdemokraterna platsar mycket väl som motiv för politisk agitationskonst.

När det gäller Katolska kyrkans plats i fotoutställningen, vill jag bara påminna om nutidshistorien i t ex Latinamerika. Nog lär det ha varit fler än sex kardinaler som stumt bevittnat hur kvinnor skändats av militärdiktaturer runt om i Latinamerika. Bilden platsar mycket väl i en utställning för politisk agitationskonst.

När det gäller bilden från en frikyrka, där en del av deltagarna gör nazihälsning mot en predikant, som sägs föreställa Åke Green. Innan vi blir alltför upprörda, låt oss påminna oss vad Åke Green sa. Han räknade in homosexualiteten bland de samhällsfarliga cancersvulsterna. Vad gör man med cancersvulster? Ger dem demokratiska rättigheter? Låter dem adoptera barn? Att överhuvudtaget skaffa sig barn? Ingå äktenskap eller ens partnerskap? Givetvis inte, man opererar bort dem från den angripna kroppen! Bilden platsar mycket väl i en utställning som skildrar hat mot homosexuella.

Till sist, titta på bilden från frikyrkomötet. Kan den tolkas som att Elisabeth Ohlson Wallin drar alla kristna över en kam? Så tolkar i vart fall inte jag bilden, utan ser att alla inte delar entusiasmen över budskapet från predikanten. Det är ju också sant. Vi är många som inte delar Åke Greens värderingar och det vet Ohlson Wallin om och låter det också speglas i bilden.

Vill också hänvisa till ett tidigare inlägg.


Hur ser en kristen väljare ut?

30 oktober, 2007

Jag brukar, som jag tidigare skrivit om, med stort intresse gå till dagens fråga i Dagen. Jag gjorde så även i dag och fick något att bita i: Finns det något parti för kristna väljare i dag?

Jag ägnade en stor del av förmiddagen till att fundera över frågan. Jag jämförde de olika partiernas syn på, globalisering, fattigdomsbekämpning, miljöfrågor, vapenexport och vår egen välfärdspolitik, med mina egna värderingar och kunde med gott samvete svara ja på frågan. Det finns partier som jag som kristen kan rösta på.

Dagen har gått och jag har hunnit promenera, läst färdigt en bok och skrivit ett inlägg om hur arbetslösa förnedras i Sundsvall.

Alldeles nyss kom jag tillbaka till Dagen och läste den sedvanliga  bakgrundsartikeln till dagens fråga. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Dagen inte ens räknar in mig i gruppen kristen väljare. Hur jag än läser artikel skriven av Hasse Boström, och tro mig, jag har läst den ett antal gånger nu. Kan jag inte se annat än att en kristen väljare, enligt Boström, är en värdekonservativ borgerlig väljare. Vi andra, som inte anser sig tillhöra de värdekonservativa eller rent av inte ens röstar borgerligt, räknas tydligen inte som kristna väljare.

Jag fick mig en tankeställare. Läs alltid bakgrundsartikeln, annars kan du riskera att delta i en påtryckningskampanj mot de borgerliga partierna i allmänhet, men med en speciell udd riktad mot Kristdemokraterna.


Frågan kvarstår!

20 september, 2007

För en tid sedan skrev jag och undrade över varför Göran Hägglund var så glad. Han och många andra riktigt bubblade av glädje över att kommunerna skulle få rätt att införa ett vårdnadsbidrag. Samtidigt berättades det att en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen också skulle införas. Jag tyckte då att den stora glädjen från Kristdemokraterna kändes obefogad och undrade för mig själv om Göran Hägglund fått några underhandslöften av de andra allianspartierna.

Nu har budgetförslaget blivit offentligt och Anders Borg är stolt han, men har Göran Hägglund nått att glädja sig över? Om jag läst rätt i tidningarna blev det inte mycket av borttagandet av fastighetsskatten. Innebär inte den nya avgiften att de flesta får en lika hög kostnad som tidigare? Nu kallas den avgift istället för skatt. Det finns de som jublar och alla vet vilka det är.

Kristdemokraterna gick till val på det märkliga kravet om sänkning av bensinskatten. Om jag förstått regeringens ambitioner rätt kommer skatten på bensin att höjas. Jag är fullt medveten om att i en alliansregering är det kompromisser som gäller, men ändå? Har inte Kristdemokraterna fått betala ett högt pris för att de andra accepterade ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag?

Frågan kvarstår. Varför är Göran Hägglund så enormt glad?


Är det nått jag missat?

7 september, 2007

Kan inte riktigt släppa tankarna på den stora ”reformen.” Med buller och bång, presskonferenser, ledarkommentarer och andra djupsinniga analyser, basunerades det ut, att äntligen skulle Kristdemokraternas hjärtefråga, vårdnadsbidraget, sjösättas. Många kände stor glädje – nu skulle den statstyrda familjepolitiken ersättas av en föräldrastyrd.

Jag och många med mig var, om vi ska uttrycka det lite milt, något reserverade. Vi kan lämna kritiken om de futtiga 3000 kr/mån därhän och mer fundera över själva ”reformen.”

I Dagen kan vi idag läsa att nästan hälften av de bidragsberättigade kan bli utan möjlighet till vårdnadsbidrag. Regeringen är fullt medveten om att det kan bli så. För regeringsbeslutet innebär inte ett införande av ett vårdnadsbidrag. Regeringsbeslutet innebär bara att de kommuner som så önskar har rätt att besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag.

 Jag börjar mer och mer undra – är det nått jag missat? Vad är det för ett spel regeringen egentligen spelar. Nu när alliansen har majoritet, varför är Kristdemokraterna så enormt glada över en reform, som troligtvis inte berör alla? Det var en inte helt orimlig taktik, när Kd var i minoritet, att i riksdagen motionera om att de kommuner som så önskade skulle få besluta om ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den taktiken är, enligt min mening, fullständigt huvudlös när partiet är en del av majoriteten.

Om vi jämför förslaget till kommunalt vårdnadsbidrag med förslaget till jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, då ser vi den stora skillnaden. Jämställdhetsbonusen är generell, den gäller i hela landet. Den finansieras av staten och alla kan erhålla den ekonomiska ersättningen om de uppfyller villkoren. Varför är Göran Hägglund och många andra så glada? Vad är det de ser som jag inte ser?

Jag ser försök att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen, ett förslag Kristdemokraterna med säkerhet skulle ha kritiserat, som ett statligt intrång i det den enskilda familjens beslutanderätt, om den förra regeringen lagt förslaget. Återigen, varför är Göran Hägglund så glad över bytesaffären. ”Ni får en förstärkning av föräldraförsäkringen och vi får ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag! Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen!”  

Jag har inget emot regeringens prioritering, tvärtom! Orsaken till mina funderingar är att jag i grunden är en ganska så fåfäng person och gillar inte när jag sitter med tummen i mun och inte begriper ett politiskt skeende. Kan inte någon hjälpa mig och berätta – vem har lurat vem i det politiska spelet. Karln måste ju ha skäl till varför han är så glad!


Liten tuva skall tydligen välta ett stort lass!

4 september, 2007

Så kom den då, den av Kristdemokraterna så efterlängtade vårdnadsbidraget! Jag har redan läst bland kommentarerna till artiklarna i DN, att det finns de som anser att beslutet är ett paradigmskifte. Från socialistisk statstyrd familjepolitik till föräldrastyrd!

Det är mycket som ett bidrag på 3000 kr/mån skattefritt skall åstadkomma. Bidraget skall tydligen kommunerna besluta om och de är inte tvungna att införa bidraget. Det kan ju bli så illa att i vissa delar av landet erbjuds föräldrarna vårdnadsbidrag och i andra delar existerar inte ”förmånen” utan föräldrarna är hänvisade till den ”statsstyrda” familjepolitiken, som Göran Hägglund administrerar.

Jag är något förvånad över logiken i beslutet. Om nu Kristdemokraterna anser de första barnaåren vara så viktiga, varför skapar de inte ekonomiska förutsättningar, att alla kan utnyttja förmånen? Nu kan det ju bli så, att många kvinnor (det handlar tyvärr fortfarande om kvinnor), som i grunden delar Kristdemokraternas vision, inte kan utnyttja reformen. Den ger för lite pengar. Där rök den föräldrastyrda familjepolitiken ner i det ekonomiska svarta hålet! Har alltid varit misstänksam mot politiska symbolhandlingar och det beslutade vårdnadsbidraget kan utvecklas till att vara en tom symbolhandling från regeringens sida.

Har också en del andra funderingar. Vad händer med anställningstryggheten för den förälder som väljer att utnyttja vårdnadsbidraget maximalt? Har han/hon rätt till föräldraledighet i tre år eller måste de säga upp sin anställning? Om den förälder som tar del av vårdnadsbidraget råkar vara arbetslös. Är ledighetstiden överhoppningsbar? Frågorna är många och tids nog lär vi väl få svar.

Det finns också en mer principiell kritik mot förslaget, än mina rent ekonomiska. Många talar om reformen som en kvinnofälla och ett hemmafrubidrag. Jag tror också att det blir kvinnor som kommer att söka och få vårdnadsbidrget, men vi bör vara aktsamma med orden. Dagens föräldrapenning har ju också visat sig vara, till stora delar, en ”kvinnofälla.” Vi kan ju rimligtvis inte anse att dagens tidsgräns för föräldraledigheten är den sista och slutliga sanningen i frågan. Om regeringen skulle ha föreslagit en förlängning av rätten till föräldraledighet till säg två år i kombination med en jämställdhetsbonus, skulle vi protesterat och talat om en kvinnofälla? Ja, inte skulle jag ha gjort det. Troligtvis hade jag välkomnat en sådan reform. Det är ju också den enda väg som Kristdemokraterna borde ha tagit, om vi ska ta deras moraliska brösttoner om barnens och familjens bästa på allvar.

 Jag upplever att det finns en oro bland kritikerna, att kvinnor på något sätt skulle luras tillbaka till spisen. Jag kan bara säga – hys ingen oro! Utvecklingen mot jämställda villkor i utbildning och yrkesliv, har ju aldrig varit något som socialistiska dogmatiker tvingat på kvinnorna. Det är kvinnorna som drivit på och samhället har fått anpassa sig. Inte kommer kvinnorna i Sverige låta sig luras av 3000 kr/mån att återgå till ett familjeideal, som inte ens då den sägs ha frodats existerade fullt ut i sinnevärlden! Efterkrigstidens familjeideal var en ideologisk konstruktion och kommer inte att kunna rekonstrueras!

Jag funderade för en tid sedan i ett inlägg, om punkter i historien utan återvändo. När det gäller kvinnornas ställning i samhället har vi för länge sedan passerat punkten utan återvändo. Den enda möjliga väg vi har att gå, är framåt!


Är jag ologisk nu?

24 maj, 2007

Enligt en artikel i SvD förordar partistyrelsen i KD en sänkning av den övre gränsen för abort. Förslaget har redan stämplats som något typiskt för högerkristna krafter bl a av Thomas Hartman. Det behövs tydligen ingen argumentation. När jag upplever att en åsikt är så självklar, att den inte ens behöver motiveras, börjar det klia i min diskussionsnerv och jag måste bara testa. Är åsikten verkligen så självklar och rimlig som den framställs eller kan den ifrågasättas?

Det är ju tydligen så, att det finns en övre abortgräns i Sverige. Vad jag förstår är det ingen som kräver att den gränsen skall höjas eller rent av avskaffas. Det verkar råda en stor enighet om att kvinnors självbestämmande över sin egen kropp upphör vid 18 veckor, sen är det bara en myndighet, socialstyrelsen som kan bevilja abort fram till 22:a veckan.

Gränsen 22 veckor sattes, om jag minns rätt, inte godtyckligt, utan man ville ha en hyfsad säkerhetsgräns till lägsta tidpunkt för att rädda för tidigt födda foster. Beslutsfattarna önskade sig inte en situation där sjukvården både aborterade och räddade lika gamla foster. Enligt min mening en rimlig etisk avvägning.

Om jag förstått artiklar jag läst och trots lite tafflig hörsel hört rätt, händer det tydligen ibland, att möjligheten att rädda för tidigt födda foster, kolliderar med den övre gränsen för abort. Om uppgifterna stämmer och inte är tidningsankor eller en variant av ”råttan i pizzan” – myt, då är det väl rimligt att åtminstone pröva om de tidigare etiska och moraliska argumenten fortfarande gäller i en ny situation.

Jag anser att de etiska och moraliska argumenten för nuvarande gränser fortfarande är giltiga, vilket för mig innebär att det inte är dagens satta gränser som är heliga, utan argumenten för gränserna som har försteg. Den logiska slutsatsen, oavsett om det stämplas som högerkristet, torde vara att den övre gränsen för abort sänks. Var gränsen skall sättas får väl avgöras av vetenskapen, men det skall vara en ordentlig marginal till möjligheten att rädda för tidigt födda foster.


Att blanda äpplen och päron!

16 maj, 2007

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.


Vilket parti sviker först?

10 maj, 2007

Läser i SvD  en valanalys, som LO gjort och som tydligen visar att över 4 % av LO:s medlemmar röstade på Sverigedemokraterna. Jag är inte förvånad. Jag minns analyserna efter valet 1991, då Ny Demokrati valdes in med buller och bång. Då visade en hel del valanalyser att yngre manliga LO-medlemmar i mycket hög utsträckning röstat på Ny Demokrati.

Jag minns också mycket tydligt hur de flesta etablerade partierna dyrt och heligt lovade att inte regera med stöd av Ny Demokrati. Har någon glömt hur det egentligen blev?  Ny Demokrati blev en del av det borgerliga regeringsunderlaget, utan att sitta i regeringen. Då diskuterades det också mycket om vikten att ta debatten, men det blev inte mycket av den varan. Istället fick vi uppleva en försiktig anpassning till en mer restriktiv inställning till invandring och invandrare.

Den senaste tiden har vi sett ett liknande spel för gallerierna. Det ena partiet efter det andra säger sig vara beredd att ”ta debatten med Sverigedemokraterna” och TV ställer villigt upp med sändningstid. Debatterna har inte gått något vidare och nu talas det lite mindre om att ”ta debatten”. De enda som vunnit något på den upphaussade stämningen har varit Sverigedemokraterna. Alla partier är också rörande eniga om att de minsann inte kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Jag hoppas vid Gud, att inget parti skall behöva bekänna färg efter nästa val.

Jag skulle vilja förslå partierna i riksdagen att bortse från den mediala dramaturgin och inse att inget parti behöver ”vinna” TV-debatter mot Sverigedemokrater. Slagfältet där vinsterna skall plockas hem är bland människorna. Det är hur partierna formulerar sig som avgör om de vinner eller förlorar. Låt mig bara ta ett exempel. Hur motiverar partierna t ex rätten till modersmålsundervisning?Hur ofta säger inte partierna att modersmålsundervisningen är en rättighet, istället för att säga till invandrarna att vi vill att deras barn lär sig att behärska modersmålet. Att Sverige som land berikas av att det finns människor som kan en hel mängd av språk. Istället pratas det mycket om behovet av att alla kan svenska. Som om modersmålsundervisning på något sätt skulle stå i motsättning till att lära sig svenska. Den lilla tvetydigheten från politikernas sida, hör människorna och blir mottagliga för okunnig kritik av modersmålsundervisning. På område efter område måste de etablerade partierna bli bättre och framförallt kunnigare på att förklara de förväntade effekterna av insatser, men framförallt våga säga till människor som tar till sig fördomar – ni har fel! Ett demokratiskt samtal behöver inte innebära att medborgarna stryks medhårs.

Nu är jag, tyvärr, inte alls säker på att de flesta partier är intresserade av att föra ett samtal med medborgarna kring invandringen. Det blir väl nu som förra gången det begav sig med Ny demokrati, att det politiska etablisemanget anpassar sig till kraven från Sverigedemokraterna, med motiveringen att deras förslag ändå är bättre än originalets.

Frågan är bara – vilket parti sviker först?

Läs gärna Mikael Wiehes tal om ”pölsefascism” med drottning Margrethe i publiken.