Är vi män verkligen så korkade?

28 oktober, 2007

Läser i Sydsvenskan om en kristen manlig gräsrotsrörelse i Danmark. Det är alltid glädjande att människor kommer till tro, men jag blir ändå brydd över inställningen, till manligt och kvinnligt, som dessa män torgför. Låt mig exemplifiera med några citat:

Kvinnor pratar och pratar, vi män ser till att få saker gjorda. Därför är det vi som ska leda väckelsen när Gud intar det här landet! förkunnar Frank Rechter och spänner ögonen i sina åhörare.

Kyrkan är alldeles för feminin. Det pratas för mycket och handlas för lite, tycker Poul Dalgaard.

En man som kommer till kyrkan tror kanske att han har kommit till Gud, men han kommer till en syförening full med kvinnor som pratar och pratar, säger Frank Rechter.

Den mannen bör slå näven i bordet och säga: kom låt oss bygga en barnkrubba i stället för att prata. Om kyrkan blir en plats för handling kommer männen dit, säger predikanten.

Jag känner inte till hur läget är i Danmark, men skulle en mansgrupp komma till vår församling och säga till de aktiva kvinnorna ”kom låt oss bygga en barnkrubba istället för att prata” skulle de bli utskrattade eller, vilket är troligast, kvinnorna skulle le lite överseende och fortsätta att prata om sitt och samtidigt göra det som männen så pockande slår näven i bordet för.

Jag förstår inte varför vi män så ofta talar i förklenande ordalag om kvinnors prat, som om pratet skulle innebära en motsättning till handling. Alla som på något sätt är aktiva inom Kyrkan vet att det inte finns någon sådan motsättning.

Låt mig ta några exempel från vår lilla församling Bjuråker-Norrbo. Vår kyrkliga syförening har ”pratat” fram följande resultat(uppgiften hämtad ur syföreningens årsmötesprotokoll):

Svenska Kyrkans Mission                          3 000:-

Svenska Kyrkan i Utlandet                         2 000:-

Mariadöttrarna i Vallby                              1 000:-

Lutherhjälpen                                             2 000:-

Individuell Människohjälp                           2 000:-

RIA Hudiksvall                                          1 000:-

Rädda Barnen                                            1 000:-

Kvinnojouren                                             1 500:-

Sjukhuskyrkan                                           1 500:-

                                            Totalt            15 000:-        

 

 

 

 

Visst, det pratas också, jag och Lena, vår komminister tog initiativet till en studiecirkel om Martin Luther. Till cirkeln anmälde sig drygt 20 kvinnor och en man. Där sitter vi, 20 kvinnor och två män och diskuterar Luther. Det känns ensamt ibland det måste jag erkänna och jag skulle bli jätteglad om fler män ville ansluta sig till ett aktivt kristet liv, men lämna för allt i världen alla gottköpsfilosofier, om den passiva pratande kvinnan och den manligt aktiva göraren hemma, för den beskriver inte en kyrklig verklighet.

 

 

 


I dag blev det tankar i gryningen!

14 september, 2007

Läser i Kyrkpressen att en undersökning visar, att nästan 70 % av amerikanarna är överens om att det är viktigt att USA:s president har en stark tro. I den korta notisen står det inget om vilken tro det är fråga om, men jag tror inte att jag drar förhastade slutsatser om jag utgår från att det en stark kristen tro det är fråga om och inte vilken annan tro som helst, t ex islam.

Det känns frestande att känna sig glad över att den kristna tron står sig så stark, men vid närmare eftertanke känns uppgiften något oroande, för att uttrycka mig lite försiktigt. En tro, hur stark eller svag den än är, innebär ingen garanti för en klok och ansvarsfull politik. 

Det sägs att president Bush har en mycket stark kristen tro. Men, handen på hjärtat, hade det inte varit bättre för världen med en ateist, som inte ljög för sitt folk och världen för att motivera en ett storskaligt krig? Jag minns fortfarande med en rysning hur Colin Powell satt i FN:s säkerhetsråd och ”bevisade” med bilder ända ner till lastbilsnivå hur Irak fraktade massförstörelsevapen härs och tvärs i landet.

Vore jag amerikan, skulle jag hellre fråga om presidentkandidaternas inställning till allmän sjukförsäkring, vapenlagstiftning eller inställningen till fattigdomsbekämpning än att försöka göra en bedömning av hur stark deras tro är. Den frågan kan ju ändå bara avgöras av den som har rätten att döma och den rätten har definitivt inte jag.

Min uppfattning rör givetvis inte bara USA, utan gäller i lika hög grad även i Sverige. Den kristna tron skapar inte någon gemensam politisk plattform, utan vi kristna finns i hela det politiska landskapet. Jag anser mig ha en stark kristen tro och här på bloggen för jag samtal och diskussioner med många andra kristna. Men trots att många av dem verkar vara både varma och medkännande kristna, så röstar jag hellre på Morgan Johansson, än på många av mina kristna vänner, om jag var tvungen att välja!


Sommartankar.

6 augusti, 2007

Somrar för mig innebär oftast en period av intellektuell lättja. Jag läser inte böcker, ser bara nyheterna på TV. Åker runt på olika spelkvällar och stämmor och lyssnar på lokala spelmän. Finns nästan inget som är vackrare än ett samstämt dragspel och fiol. Då är det sommar! Sommaren är också, för er som kanske inte visste det, slut efter Bjuråkersstämman den tredje helgen i juli. Nu är det bara att invänta julen!

Mitt i detta skamlösa degande, låter jag tankarna bara vandra. Ibland fastnar jag i något, som jag kan fundera över i flera dagar, men oftast fastnar inte tanken, utan bara fladdrar iväg. Det är faktiskt riktigt skönt.

I sommar har jag flera gånger fastnat i funderingar kring många kristnas dåliga självkänsla inför naturvetenskapen. Jag får ofta känslan att vi låter oss steg för steg drivas från den ena försvarsmuren efter den andra, så att den kristna tron till slut riskerar att hamna i tillvarons ytterkant, istället för i dess absoluta mitt.

En bakgrund till att tanken fastnade i funderingar kring vetenskap och kristen tro, är säkert vinterns och vårens idoga tittande på God Channel och Kanal 10 på Viasat. Mycket ofta kunde jag följa stora massmöten med någon känd pastor som massbotade människor. Som kristen tror jag självfallet på möjligheten att med hjälp av förbön och den heliga anden bota sjukdomar. Där ligger ingen svårighet för mig. Däremot blir jag något brydd över att vi då talar om under och tar det som Gudsbevis. Jag frågar mig – är det inget under när en läkare botar? Är den heliga anden inte närvarande på sjukhus?

För 8 år sedan genomgick jag, efter några plågsamma år, en bypass-operation. En, för mig, häftig operation. Bröstbenet skärs upp. Hjärtat kyls ner och står still, nya kärl sys fast. Operationen gjordes en torsdagseftermiddag. Under fredagen fördes jag tillbaka till min sal och på lördagsmorgon fick jag lära mig hur jag skulle vältra mig ur sängen, utan att det gjorde alltför ont i bröstbenet. Sen gick jag runt på avdelningens korridorer och kände att jag kan kunde hoppa över mindre hus! För mig var det ett Guds under, som jag hade all anledning att tacka för. Inte förminskades undrets kvalité för att det var en läkare, som utförde operationen.

En ytterligare tanketråd, som jag påminde mig i somras är en lekmannapredikan jag skulle hålla i Bjuråkers kyrka för ett par år sedan. Det ville sig så väl att ett barn döptes under Gudstjänsten. Jag kunde inte avhålla mig från en spontan betraktelse som inledning på min predikan. Jag sa ungefär så här: Vi vet hur ett barn blir till. Från befruktningsögonblicket och den första celldelningen. Vi har sett helt underbara bilder på processen. Och ändå, trots all vår kunskap eller kanske tack vare kunskapen, upplever vi, att vi är delaktiga i ett stort under vid varje barns födelse. Gud skapar nytt inför våra ögon!

Jag avstår från flera exempel på tanketrådar i frågan. Jag kunde i och för sig ha nöjt mig med att hävda: Naturvetenskapen motbevisar inte Guds existens! Naturvetenskapen förstärker, åtminstone hos mig, insikten om Guds storhet. Att inte alla naturvetare håller med har ingen betydelse. Den heliga Anden kallar vem hon vill till tjänst, även naturvetare!


En haltande jämförelse.

25 juli, 2007

En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.

Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?

Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:

”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”

Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!

Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.

Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.

Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.

Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.


Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Bevare oss för spartanerna!

25 maj, 2007

Jag läste alldeles nyss en ledarartikel av Fredrik Sidenvall i tidskriften Kyrka & Folk. Artikeln har den suggestiva rubriken: Flodvågen som ännu hålls tillbaka och är som alla Sidenvalls artiklar mycket välskriven.  I artikeln tar Sidenvall sin utgångspunkt i berättelsen om de 300 tappra spartanerna som stred till sista man mot den övermäktiga perserarmén. Spartanernas hjältemodiga kamp gav de övriga grekiska statsstaterna en tidsfrist att bygga upp ett motstånd, som slutligen gav seger över perserna. Så långt har jag inget att invända mot Fredrik Sidenvalls historiska beskrivning.

Det jag ställer mig frågande till, är hans försök att dra paralleller till dagens situation i Svenska Kyrkan. Enligt artikeln är det ca 40 000 personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv. Likt de tappra spartanerna för dessa 40 000 personer en uppehållande strid för att rädda det som räddas kan från attackerna av en övermäktig motståndare.  Attackerna innehåller tydligen allt ifrån falska läror till religiös ateism. Har ingen anledning att ifrågasätta antalet personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv, den siffran kan nog stämma. Det jag å det bestämdaste ifrågasätter är Sidenvalls försök att kollektivt ansluta alla dessa 40 000 personer till Kyrka & Folks kyrkosyn. Jag kan givetvis inte tala för fler än mig själv, jag tillhör de 40 000, men skulle inte känna mig hemma i en kyrka dominerad av den tradition som Fredrik Sidenvall representerar. Och jag låter mig inte avvisas som förrädaren, som hjälpte perserarmén att hitta en bakväg för att slå de tappra 300 spartanerna. Skulle jag bli anklagad för religiös ateism, skulle jag rent av bli okristligt förbannad. Jag är inte någon teologisk gigant och har säkert ofta fel, men jag tillåter ingen att ifrågasätta min tro.

Att använda sig av historiska exempel kan ofta vara klargörande, men rymmer också faror. De 300 tappra spartanerna representerade en krigarstat, som dels baserade hela sin tillvaro på slavar som ägdes av staten, dels krävde fullständig underordning av sina ”fria” medborgare. Det var fullständigt omöjligt för en medborgare i Sparta att ifrågasätta traditionen eller att överhuvudtaget försöka bilda sig en egen uppfattning i existentiella frågor. Hur smakar den historiska parallellen?

Sparta styrdes också mycket elitistiskt. Medborgarna hade bara att säga ja eller nej till de styrandes förslag. Hur ser Fredrik Sidenvall på ledningen av Kyrkan. Vilken roll skall de 40 000, nej rättning mittåt, 39 999 (jag räknas ju inte) spela? Vem eller vilka kommer att vara de som avgör om kyrkan har rätt lära? Alla tillhöriga, gudstjänstbesökarna eller prästerna? Vilka kommer att räknas som fullvärdiga medlemmar? Kommer de som inte besöker gudstjänster alltför flitigt att betraktas som heloter? Gudstjänstfolket, medborgarna, kommer de att få säga ja eller nej till förslag från prästerskapet eller får de bara finna sig?

Historiska paralleller kan leda till intressanta och oväntade funderingar. Det var inte jag som tog första steget.


Är sekulariseringen ett verkligt hot?

6 maj, 2007

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.


Kristna socialdemokrater – ni är en fara i samhället!

4 maj, 2007

Ibland händer det att jag lägger intressanta artiklar åt sidan för senare genomläsning. Minnet är kort och de blir liggande och bortglömda. I dag, när jag städade i datorn, hittade jag följande Brännpunktsartikel, ”Farligt att blanda ihop religion och politik” av Morgan Johansson, liggande i ett skrymsle.

Debattartikeln väckte intresse, när jag skummade den första gången, innan jag la den i minnenas mapp, där den höll på att bli kvarglömd. Nu när jag läser den ordentligt ser jag att den inte förmedlar något nytt från den Humanistiska fronten, men den väcker ändå åtminstone två frågeställningar hos mig.

När Morgan Johansson skriver: ”Därför måste vi arbeta för ett fortsatt sekulärt samhälle, där alla får ha sin tro men där politik och religion inte blandas samman.”

Har Morgan Johansson glömt sina partikamrater inom Broderskapsrörelsen? Jag har själv tillhört organisationen och vet att de inte strävar efter någon form av teokrati, men däremot spelar den kristna tron stor roll för olika politiska ställningstaganden. Inte för inte anser Broderskapsrörelsen att orden ur Bibeln: ”Bären varandras bördor” levandegör en socialdemokratisk politik. Om jag förstår andemeningen i Morgan Johanssons artikel rätt, så anser han att det är farligt att blanda in religiösa föreställningar i lagstiftningen. Att motivera och försvara den generella välfärden med direkt hänvisning till Bibeln, som Broderskapsrörelsen gör, är alltså farligt för samhället. Det vore intressant, inte bara för mig att få höra om Morgan Johansson anser att Broderskapsrörelsen är en belastning för Socialdemokratin och en fara för samhället?

Om det är farligt att blanda politik och religion, gäller då också det omvända förhållandet? Vart fjärde år omvandlar sig Socialdemokratin tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet till kristna nomineringsgrupper med mycket bestämda teologiska tolkningar om hur Svenska Kyrkan skall utvecklas. Jag har utvecklat tankegången något mer utförligt här. När partiet fastställer programmet för hur Kyrkan skall utvecklas och vilka som ska representera partiet på alla nivåer, då deltar alla partiets medlemmar i det arbetet, även Morgan Johansson. Tro mig, jag vet hur det går till. Jag undrar hur det känns att dels motverka Kyrkan i förbundet Humanisterna, och samtidigt arbeta för Kyrkans utveckling och utbredning som medlem i ett kristet parti?

Till sist jag har i olika sammanhang bl. a här ställt frågan till Humanisterna: Ni vill ju så förtvivlat gärna bli betraktade som ett trossamfund. Om staten skulle gå er vilja till mötes – kommer ni då att anse att humanismen är en privat angelägenhet, som inte bör påverka politiken?


Jesu ok är lätt att bära!

3 maj, 2007

Det är inte alltid lätt att vara en av fotfolket inom den världsvida kristna kyrkan. När jag läser och lyssnar till vad våra ledare anklagar varandra för, kan jag ibland gripas av oro över om jag verkligen kan hoppas på den utlovade frälsningen. Jag tillhör tydligen dem som jagar tidsandan och bidrar till att sekulariseringen växer sig stark inom Kyrkan.

Det rör sig allt ifrån mitt bejakande av kvinnliga präster, som tydligen för många stora kyrkor i världen är en styggelse, som definitivt inte har någon plats inom en kristen kyrka. Har också vid ett otal tillfällen hävdat att homosexuella också är delar av Guds skapelse och att kyrkorna bör behandla dem med respekt och kärlek. Att vi rent av ska erkänna kärleken mellan två människor av samma kön genom att välsigna deras kärlek. Då får jag ofta höra att jag talar mot Guds skapelseordning. Eller ännu värre undergräven hela kyrkans tradition och lära. Kristi kropp är hotad!

Om jag med gillande berättar om präster som stöder och rent av deltar i förtryckta människors kamp för drägliga livsvillkor och människovärde, får jag höra att de inte är goda kristna. De är påverkade av ateistisk marxism och det bör vi kristna verkligen passa oss för! Om jag däremot stödjer förtryckarregimer, som påstår sig vara kristna, blir jag inte anklagad för att bejaka Mammon. Mycket märkligt!

När tankar blir alltför mörka brukar jag leta fram Jesuscitatet i Matt 11:29 – 30. Den brukar ge mig tröst: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” När Jesus säger att hans börda är lätt, innebär det inte att det kristna livet är lätt. Vi får möta, som alla andra människor, sorg, sjukdomar och olyckor. Många har fått lida för sin tro. Det är inte det Jesus menar, utan som jag tolkar det, vi är inte tyngda av fariseiska lagar och förordningar. Inga syndakataloger. Det räcker så gott att tro på Jesus som den levande Gudens son. Han har frälst oss en gång för alla.

Dietrich Bonhoeffer säger det mycket bättre än jag i sin bok Efterföljelse: ”

”Ska vi återigen som så många gånger förr i kyrkohistorien ställa upp omöjliga, plågsamma och egendomliga krav, som möjligen en liten from elit kan ställa upp på men som ställer alla utanför som sliter för brödfödan, sköter sina yrken och sina familjer och pekar ut dem som gudlösa människor? När den heliga skrift talar om att följa Jesus proklamerar den därmed människans befrielse från alla egna påhittade krav, från allt som trycker ner och tynger, allt som ger bedrövelse och samvetskval. I efterföljelsen förs människorna bort från det skavande oket av egna föresatser och in under Jesu ok.”

 

Det är skönt att vi inte är helt beroende av våra ledare, utan att vi själva kan gå till skriften och möta Jesus. Skulle det visa sig att jag tolkat fel, kan jag alltid gå till Gud och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och då omfattas jag av Jesu bön: Fader förlåt honom, för han vet inte vad han säger!


Finns det en grund för samtal?

21 april, 2007

För en tid sedan skrev jag ett inlägg under rubriken Kristen eller humanist – vad skiljer? Det kom inte många svar och det var väl inte väntat heller.  Det är ju svårt att slå sig fram bland alla välskrivna och intressanta inlägg som finns i bloggsfären.

Trots den bristande responsen har jag inte kunnat släppa frågeställningen. Den har från och till pockat på uppmärksamhet, när jag följt debatter om tro och icketro. Får ofta en känsla av att ateister och vi kristna talar förbi varandra. Av okunskap eller illvilja, det låter jag vara osagt. Jag ska försöka exemplifiera mina funderingar.

Bland många lever Lenins förvrängning av ett påstått Marxcitat att ”religion är ett opium för folket.” Om jag får ett sånt påstående kastad i ansiktet är det ju självklart att jag reagerar med att fälla ut taggarna och lägga mig i försvarsställning. Nu sa inte Marx exakt så, utan det är en vantolkning. Det Marx hävdade var att religionen är ”folkets opium.” Med det menade Marx att folket använde religionen som en tröst i en värld av orättfärdighet. Religionen är inte överklassens maktinstrument, utan ett tecken på falskt medvetande hos folket. En sådan inställning går det att samtala om. Det finns historiska exempel att analysera. Hur har religionen använts? Vilka praktiska konsekvenser har det fått? Vilken roll har religionen spelat i olika sociala konflikter? En sådan utgångspunkt kan faktiskt, tro det eller ej, leda till konsensus mellan ateister och troende människor. För ingen religion är entydig, utan är full av motsägelser. Av någon outgrundlig anledning kommer inte sådana samtal till stånd.

Ett annat samtalshindrande element är att den tilltänkta samtalspartnern anser sig ha tolkningsföreträde vad t ex kristen tro egentligen innebär. Ett exempel på det förfaringssättet är när Torbjörn Tännsjö i ett samtal med Humanisternas ordförande Christer Sturmark säger:

CS: Ärkebiskop KG Hammar fick ju nyligen frågan ”Finns gud?” av en journalist. Han svarade då att ”Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns”. Det verkar som han svajar betänkligt med avseende på en sådan konkret tro som du talar om.

TT: Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende.

CS: Vad säger du om Åke Green då?

TT: Ja, Åke Green står ju för en hederlig och rejäl tro. Den gud han tror på skickade ju stormen Gudrun på oss för vårt dekadenta leverne i Sverige, så hans gud är ju medveten, vill något och är fullt kapabel att agera.

CS: Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?.

TT: Ja, utan tvekan.

Jag har hämtat citaten ur en artikel i tidningen Humanisten

Här visar Tännsjö en bristande kunskap, som är anmärkningsvärt av en akademiskt skolad filosof, kring skilda fromhetstraditioner inom kristendomen. Det anmärkningsvärda med KG Hammar är inte hans tolkningar, möjligen att han blev ärkebiskop. Det skulle vara intressant att läsa Tännsjös definition av den medeltida teologen mäster Eckhart. Var han troende eller inte? Ett mer näraliggande exempel är hur vi kristna, oavsett vad vi säger, får klä skott för vad högerkristna i USA tar sig före. De är väl mer ”hederliga” än t ex befrielseteologin. Baptistpastorn Martin Luther King, kanske egentligen var ateist? Jag är medveten om att jag raljerar något, men det är svårt att föra ett samtal med någon som inte vill lyssna till vad motparten har att säga.  Det kanske är förståeligt när det gäller Tännsjö. I samma artikel säger han ju också:

”När jag kallar det ”defekt” så menar jag inte att det är abnormt eller avviker från normen. Att det är en defekt är en moralisk värdering från min sida. Jag själv vill inte vara sådan, och jag vill inte umgås med sådana människor som tror på övernaturliga väsen.”

Om någon inte ens vill umgås med kristna, då är det givetvis svårt att föra vettiga samtal. Det som säkert torde kännas svårt för Tännsjö är att han inte kan delta i någon samhällsaktivitet, utan att stöta på kristna. Vi sitter ju inte enbart i våra kyrkor, utan vi deltar med liv och lust i skilda samhällsaktiviteter. Han får verkligen hårt utnyttjar sin ”rätt” att ensidigt bestämma vad som är kristet. Alla som inte kan definieras som högerkristna eller bokstavsfundamentalister är väl ohederliga och egentligen smygateister.