Vad är orsak och vad är verkan?

8 september, 2007

Fredrik Sidenvall har skrivit en ledare, Sekulariseringen och konsten,  i Kyrka & Folk. Ledaren är daterad den 23 augusti, men som vanligt går det inte att kritiskt kasta sig över något Sidenvall skrivit. Det kräver ett antal dagar av reflektion och mycket eftertanke.

Ansatsen i artikeln är högt lagd: ”Sekulariseringen, avkristningen, av Sveriges folk, är en verklighet som inte låter sig förnekas. Den allvarligaste följden av den visar sig först i evigheten där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes. Men också här i tiden får människors tilltagande främlingskap för Gud och Hans kyrka följder för den enskilde, för samhällsliv och familjeliv. Sociologer och etnologer som jämför statistik mellan de mer sekulariserade regionerna i Sverige med det s k Bibelbältet i mellersta Götaland, kan se att kriminalitet, skilsmässor och aborter är lägre där kristendomen är starkare.”

Fredrik Sidenvall kan ha rätt, men varför får jag känslan av att han lägger skulden på någon annan än den kyrkliga tradition han själv tillhör? Visst, det måste väl i ärlighetens namn erkännas att vi alla står där ensamna och nakna inför vår domare, då ingen omvändelse är möjlig. I den meningen kan jag inte frånsäga mig mitt ansvar. Det har nog Sidenvall rätt i, det kan rakt av inte förnekas.

Det vi däremot kan samtala om är kyrkans ansvar för att vi hamnat i den situation som Sidenvall så hårt kritiserar. För sekulariseringen eller avkristningen om nu den beteckningen känns bättre började ju inte med KG Hammar eller Ecce Homoutställningen. Inte ens när Kyrkan accepterade kvinnors kallelse till prästtjänst. Den började mycket tidigare och går mycket djupt ner i folksjälen.

I ett blogginlägg, utan större pretentioner, tänker jag inte gå genom hela kyrkohistorien, utan nöjer mig att några korta iaktagelser. När människor, trötta på att inte få äta sig ordentligt mätta, att inte bli respekterade av en överhet, att inte få förutsättningar till personlig utveckling, började organisera sig och kräva sin rätt. Vad gjorde kyrkan då? Vi vet svaret. Kyrkan stod bredvid överheten och gav himelsk legitimitet åt förtryckarna. Var det inte också så, att det hände sig att präster sa åt hungrande människor: ”Människan skall inte leva bara av bröd.” Det berättades inte att Jesus inte riktade de orden mot någon som hungrade, utan till Djävulen! Jag har förstått, att många inom kyrkan inte riktigt förstår, hur hårt det kyrkliga motståndet fick fäste i människors sinnen. Här kan vi följa ett brett spår mot sekulariseringen. Människor upplevde att om Kyrkan vänder oss ryggen, då kan vi också vända Kyrkan ryggen! Föräldrarna tog kanske inte avstånd från Gud, men barnen fick höra många hårda ord om svartrockar.

En bild som min mamma ofta berättade var det kyrkliga motståndet i norra Finland mot dans för att inte tala om jazzen! I Sverige var det inte helt ovanligt, att mitt under brinnande krig och den fruktansvärda slakten av människor i Europa, präster ansåg att deras viktigaste uppgift var att bekämpa dansbaneeländet!

Visst kan man så här i efterhand peka finger åt folket och säga, att ni ligger pyrt till på yttersta dagen! Ni borde borde haft förmåga att se förbi Kyrkans tillkortakommanden och sett till själva budskapet. Det viktiga i det jag vill säga är att den tidens kyrka känneteckandes av allt det Sidenvall anser vara rätt och riktigt. Inga kvinnliga präster, aborter fördömdes och bestraffades. Homosexualitet var en styggelse inför Gud och stat. Kyrkan borde stått stark och mäktig, men ändå smög sekulariseringen sig på. Förklara orsak och verkan utfylligare än vad jag klarar av.

När sen Sidenvall anklagar Ingmar Bergman för att inte känna till Augustinus, Tomas av Aquino, Martin Luther eller andra, blir det nästan patetiskt. Ja, inte vet jag om Bergman läst något av dessa stora teologer (sagt helt utan ironi). Däremot vet jag att inte förmedlades något av de tres storhet vid konfirmationen i slutet på 50-talet. Allt var enkelt och kristallklart. Eftersom jag inte är kulturarbetare, vågar jag erkänna, att den mörka bild av Gud som t ex Ingemar Bergman visar upp också var min under många, många år. Det kunde gått så illa att den följt mig ända dit, ”där omvändelsens möjlighet inte längre skänkes.”

Idag har jag förmånen att ha en ljus och varm Gudsrelation, som störs, det måste jag erkänna, av att Sidenvall är där och hela tiden säger – du tror fel! Vänd om innan det är för sent!


Jesu ok är lätt att bära!

3 maj, 2007

Det är inte alltid lätt att vara en av fotfolket inom den världsvida kristna kyrkan. När jag läser och lyssnar till vad våra ledare anklagar varandra för, kan jag ibland gripas av oro över om jag verkligen kan hoppas på den utlovade frälsningen. Jag tillhör tydligen dem som jagar tidsandan och bidrar till att sekulariseringen växer sig stark inom Kyrkan.

Det rör sig allt ifrån mitt bejakande av kvinnliga präster, som tydligen för många stora kyrkor i världen är en styggelse, som definitivt inte har någon plats inom en kristen kyrka. Har också vid ett otal tillfällen hävdat att homosexuella också är delar av Guds skapelse och att kyrkorna bör behandla dem med respekt och kärlek. Att vi rent av ska erkänna kärleken mellan två människor av samma kön genom att välsigna deras kärlek. Då får jag ofta höra att jag talar mot Guds skapelseordning. Eller ännu värre undergräven hela kyrkans tradition och lära. Kristi kropp är hotad!

Om jag med gillande berättar om präster som stöder och rent av deltar i förtryckta människors kamp för drägliga livsvillkor och människovärde, får jag höra att de inte är goda kristna. De är påverkade av ateistisk marxism och det bör vi kristna verkligen passa oss för! Om jag däremot stödjer förtryckarregimer, som påstår sig vara kristna, blir jag inte anklagad för att bejaka Mammon. Mycket märkligt!

När tankar blir alltför mörka brukar jag leta fram Jesuscitatet i Matt 11:29 – 30. Den brukar ge mig tröst: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” När Jesus säger att hans börda är lätt, innebär det inte att det kristna livet är lätt. Vi får möta, som alla andra människor, sorg, sjukdomar och olyckor. Många har fått lida för sin tro. Det är inte det Jesus menar, utan som jag tolkar det, vi är inte tyngda av fariseiska lagar och förordningar. Inga syndakataloger. Det räcker så gott att tro på Jesus som den levande Gudens son. Han har frälst oss en gång för alla.

Dietrich Bonhoeffer säger det mycket bättre än jag i sin bok Efterföljelse: ”

”Ska vi återigen som så många gånger förr i kyrkohistorien ställa upp omöjliga, plågsamma och egendomliga krav, som möjligen en liten from elit kan ställa upp på men som ställer alla utanför som sliter för brödfödan, sköter sina yrken och sina familjer och pekar ut dem som gudlösa människor? När den heliga skrift talar om att följa Jesus proklamerar den därmed människans befrielse från alla egna påhittade krav, från allt som trycker ner och tynger, allt som ger bedrövelse och samvetskval. I efterföljelsen förs människorna bort från det skavande oket av egna föresatser och in under Jesu ok.”

 

Det är skönt att vi inte är helt beroende av våra ledare, utan att vi själva kan gå till skriften och möta Jesus. Skulle det visa sig att jag tolkat fel, kan jag alltid gå till Gud och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och då omfattas jag av Jesu bön: Fader förlåt honom, för han vet inte vad han säger!


Vad innebär kristen enhet?

30 april, 2007

Har ägnat helgen åt att läsa och begrunda Ulf Ekmans arikel i SvD med rubriken: Ekumenik utmanar sekularisering. Det var Johan Stenberg som tipsade mig om artikeln i SvD. Jag kommenterade Johans inlägg med att betona den vardagliga ekumeniken i mitt lokala sammanhang. Med den kommentaren ville jag markera en viss distans till den ekumenik som Ulf Ekman förespråkar. Efter att ha läst artikeln, har jag blivit än mer tveksam till vad Ulf Ekman egentligen menar. Upplever att han snävar in ekumeniken till en grupp bestående av: Livets Ord, katolska kyrkan, pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrklighet möts i en ny ekumenik för att möta avkristningen.  

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men tillhör inte dess högkyrkliga falang. Får en känsla av att jag tillhör dem som Ulf Ekman tillrättavisar för att bidra till sekulariseringen inom kristenheten. Vi ingår tydligen inte i den glädjande och breddade ekumeniken.

Det jag bejakar, är en kristen enhet på den apostoliska trosbekännelsens grund. Den beskriver vad kristen tro baserar sig på – tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Heliga anden. Trosbekännelsen ägs inte av Livets Ord, Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrkliga, utan den är hela kristenhetens trosbekännelse.

Jag är ocks fullt medveten om att enheten inte bara kan baseras på trosbekännelsen, utan självklart bör kristenheten också enas i en praktik. När jag letar efter exempel i artikeln över vad som är sekularisering och eftergifter till tidsandan blir det enda exemplet att präster accepterar samkönade äktenskap. Det kan väl ändå inte vara så att synen på homosexuella är det centrala i klassisk kristen tro? Är det det som vi kristna ska enas kring? Jag kan för min del se mängder av andra, mer centrala, områden där kristenheten sviker i dag och har svikit genom historien. Vi är mycket dåliga på att ta strid mot mammon i alla dess former. Vi är dåliga på att fullt ut delta i förtryckta människors kamp för människovärde. Vi är mycket duktiga på att lindra nöd, men dåliga på att ta kamp mot strukturer som utnyttjar människor, djur och natur. Vi utmanar inte makthavarna i världen. Det här gäller de flesta stora kyrkor i världen. Tänk bara på hur Katolska kyrkan behandlar sina befrielseteologer.

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet, men tillsvidare nöjer jag mig med konstaterandet att Ulf Ekmans snäva syn på ekumenik inte kommer att bidra till någon högre grad av kristen enhet. Vilket i sig är tråkigt, för som det ser ut i världen behövs det kyrkor som vågar ta på sig uppgiften att vara jordens salt och världens ljus.


Är vi kristna Guds bästa barn?

7 april, 2007

Nej, skulle väl de flesta säga. Nej, svarar jag och många kristna med mig. Ändå blir det många heta diskussioner när frågan kommer på tal. Har funderat över varför det blir så. Givetvis är en orsak, att kritiken mot oss kristna ofta blir alltför svepande och inte minst jag känner, att nu måste jag gå i försvar. Men debattklimatet är nog bara en del av förklaringen. Frågan bottnar i något djupare än så.

Kan det vara så att många jämför oss kristna med idealen i Nya Testamentet (NT) och Jesus? Det verkar så, eftersom många säger att om alla kristna levde som Jesus, så skulle världen vara en bättre plats att leva i. Sant! Om alla de som är medlemmar i någon kristen kyrka, i Sverige majoriteten, levde som NT anvisar, skulle förvisso världen se annorlunda ut. Det finns helt uppenbart en skillnad mellan lära och liv. Men det finns också en ångestladdad vrede, när jag talar om våra synder. Många människor upplever att jag dömer dem. Att jag anser mig vara förmer och syndfri. Vilket inte är sant. Min synd är med all säkerhet inte mindre än de flesta andras. Troligtvis är den i många fall större om jag tänker efter och påminner mig alla de fina och goda människor jag mött under mina dryga 60 år.

 

Hur kan det nu komma sig att det är så? För några år sedan frågade jag en av våra präster i församlingen, vilka synder är det vi bekänner i kyrkan och som vi ber om förlåtelse för? Vi säger i en av våra syndabekännelser: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.” Lena svarade: ”Vi är fångade i samhällsstrukturer, som är orättfärdiga, men som vi har svårt att bryta med och kanske också att se.” Som kristen står jag inte helt fri i förhållande till samhällets ekonomiska, kulturella eller politiska värderingar och strukturer. I varje tid och i varje samhälle försöker vi se hur vi på bästa sätt kan leva enligt Bibelns budskap. Ur detta möte utvecklar vi också egna traditioner och föreställningar, som ibland förstärker de rådande värderingarna i samhället, ibland står i opposition mot dem. När samhället och dess värderingar förändras, kan inte en kristen kyrka bara rakt av acceptera förändringen. Förändringen måste förankras i omläsning och nytolkning av Bibeln och våra traditioner. Ibland tar det lång tid och vi kanske inte heller alltid blir eniga, vare sig inom den världsvida kyrkan eller med det övriga samhället.

 

Låt mig ta en utgångspunkt i en diskussion om vår syn på djuren. Länge såg kyrkan människan som helt väsensskild från djuren. Den synen var förankrad långt före kristendomens uppkomst, men kyrkan anammade synen. Den synen hade de gamla grekerna och de humanister som började framträda t ex under upplysningstiden. Med Darwin fick vi något helt nytt att ta ställning till. Var vi verkligen länk i en utvecklingskedja? Darwin upptäckter förändrade i sig inte samhällets syn på djuren. Vi kunde fortsätta att utnyttja och exploatera. Samhället började också utifrån en felaktig tolkning av Darwins teorier, utveckla föreställningar om överlägsna och underlägsna raser. Teorier som rättfärdigade en enorm utsugning av naturen, djur och människor. I dag kräver en växande (?) skara en fullständigt förändrad syn på djuren. En syn, om den blev förhärskande, skulle innebära att vi slutade att äta kött. En sådan syn skulle bli omvälvande och kräva många omläsningar och nytolkningar, inte bara av Bibeln, utan hela vår livsinställning. Kyrkan skulle säkert klara av det, men kommer människorna att göra det?

 

Som kristen är jag helt övertygad om, att vi kristna, trots våra svagheter har ett uppdrag att utföra. Vi gör det ibland taffligt och med svag kraft, men ändå, så är det. Vi ber varje söndag: ”… du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen” Det är vi som är de bräckliga lerkärlen. Det är inte konstigt att det ofta blir fel.


Har Gud en historia?

4 april, 2007

Boken ”Historien om Gud” skriven av Kaaren Armstrong handlar om synen på Gud i Judendomen, Kristendomen och Islam under 4000 år. Jag köpte boken i början på 90-talet, i första hand för att förstå och få en sammanfattning av de tre monoteistiska religionerna. Likheter och olikheter. Den har med tiden, alltmer blivit en bok jag återgår till när jag ska försöka förstå människors reaktioner, på händelser de utsätts för i t ex Sverige. Hur de söker sig till skilda traditioner i sina respektive religioner, när de försöker hantera tidens moraliska eller politiska frågeställningar.

Boken var till stor hjälp för mig på Tärna folkhögskola, när vi under livsåskådningslektionerna försökte förstå vad som skilde och vad som enade de tre bokreligionerna. För mig har Historien om Gud också varit till stor hjälp vid religionsdialoger med människor av annan tro än min. Jag förstod med en gång, vad en föreläsare menade när han citerade en till Sverige nyinflyttad muslim: ”Det är märkligt! Jag kommer från ett land med många muslimer, men mycket lite islam, till ett land med få muslimer, men mycket Islam!” Läs boken så kommer ni förstå vad jag menar. Boken ger många aha-upplevelser. Jag lärde mig att alla tre religionerna har likartade fromhetstraditioner. Likartade influenser från den grekiska filosofin. Likartade mysterietraditioner. Kort sagt, funderingarna kring Gud, inom de tre monoteistiska religionerna, är så likartade att det är förståeligt att de av många ses som en och samma religiösa tradition.

I dagens läge är ändå den största nyttan och nödvändigheten med Historien om Gud, att den bidrar till att vi kan se bortom medias förenklingar och ytligheter. Boken riktar sig inte till enbart troende, utan det är en bok för alla med vilja att förstå den andre. Att vi samtidigt förstår oss själva och vår tro bättre, ska bara ses som en bonus. Boken kan också vara ett gemensamt underlag i studiecirklar med deltagare från olika kyrkor och samfund. Men kanske än mer för alla som vill förstå hur mångsidig en levande religion kan vara. Se där en folkbildningsuppgift för det mångreligiösa Sverige!

För vi måste inse, att det mångreligiösa Sverige – det har kommit för att stanna. Det finns ingen återvändo! Vi kan välja om situationen skall bli konfliktladdad eller om det mångreligiösa skall bli en del av den svenska kulturen och identiteten!