Kan en kyrka få en kvarnsten hängd om halsen?

17 juli, 2014

Under de senaste veckorna har jag läst ett antal blogginlägg av skilda personer, som på skilda sätt beskrivit sina erfarenheter av Svenska kyrkan i blogginlägg. Marcus Birro här och här. Biskop Åke Bonnier här och här.  Helena Edlund här. Inläggen har inneburit, att jag tänkt mycket på mina egna upplevelser och erfarenheter av Svenska kyrkan. De funderingar innebar också att mina sommarfunderingar kring Matteusevangeliet fick ny näring. Jag sökte mig till Matt 18:6-7. Där säger Jesus:

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilka de kommer.”

Nå, vad har det här med mina erfarenheter av Svenska kyrkan att göra? Jo, det ska något kort förklara. När jag kom tillbaka till den kyrka jag mentalt och fysiskt lämnat för 30 år sedan, då var jag en av de där små som Jesus talar om. (Jag är det fortfarande.) Jag klev in och upplevde efter en tid, att det kändes märkligt hemtamt. Det kändes precis som om jag klivit ur ett rum till ett annat. Ett annat rum som var exakt kopia av mitt tidigare rum. Där fanns samma partier som jag träffat under mina år i kommunfullmäktige i Sundsvall och Västerås. Jag fortsatte med exakt samma åsikter jag haft i det ena rummet också i det andra. Efter en tid, började jag känna mig obekväm med situationen och undrade lite försynt i Badelunda församling, att varför ska jag lägga all energi i det interna församlingsarbetet. Jag berättade att jag skulle vilja samtala om hur jag ska agera som kristen i min vardag på Tärna folkhögskola i Sala. Nu skedde det märkliga. Det verkade som om ingen av prästerna eller diakonerna i församlingen verkade förstå vad jag menade. Efter några månader av försiktiga påpekanden om mina önskemål gav jag upp. Att missionera var tydligen ingen stor fråga för kyrkan eller att leva som kristen i vardagen. Jag kunde fortsätta med mina socialdemokratiska åsikter, det räckte tydligen gott för medlemskap i Svenska kyrkan. Men ändå, det skavde, för budskapet i gudstjänsterna sa ju ändå något helt annat. Lite från och till så möttes jag av ordet omvändelse i de texter som kyrkvärdarna och tjänstgörande präst läste i gudstjänsterna. Hur jag än försökte få ihop det vardagliga tillvaron i församlingen och gudstjänsternas texter så fick jag inte ihop det. Omvändelse från vad?

Med tiden flyttade jag till Bjuråker och hade några stressiga år som ABF-ombudsman, men 2004 blev jag ordentligt sjuk och då bestämde jag mig för att jag måste få svar på många av mina undringar. Bl a började jag att blogga. 2007 raderade jag min blogg på Aftonbladets bloggportal och började om på ny kula här på wordpress. De första åren funderade jag mycket över omvändelse, för jag hade så sakteligen börjat inse att omvändelse handlar om att vända sig bort från synden. Kan ni förstå, jag hade knappt hunnit börja acceptera att jag nog var den störste syndaren med en bjälke i ögat, då kommer, som jag upplever det, dråpslaget att syndabekännelsen kanske ska bli något som kan väljas bort i gudstjänster förutom i högmässor. Bestörtningen blev inte mindre när jag i Kyrkans tidning läste hur en kyrkoherde ansåg att det var bra med frivilligheten. För synd är ju så svårt att förklara för människor. Min tanke var, vad är det för mening att gå till gudstjänst? Ingen synd, ingen förlåtelse. En stor del av den ömsesidiga relationen med Gud skulle ju försvinna! Så har det fortsatt de senaste åren. Jag får höra av vår nya ärkebiskop att jag missat något, när jag tror på jungfrufödseln. Troligtvis är jag också en förstelnad fundamentalist. Biskop Åke Bonnier anser att jag tillhör trospolisernas skara. Så här skulle jag kunna fortsätta. De som vill veta hur mitt sökande såg ut hittar säkert en hel del under kategorin tro. Jag anser nog, på goda grunder, att kyrkans biskopar borde ta sig en funderare. Jag känner att kyrkan ägnade sig åt förförelse av en ny och osäker ny medlem. Det krävs ingenting att bli medlem och vi är accepterade som vi är. Vilket i sig nog är sant, men våra handlingar kanske inte är acceptabla i Guds ögon. En kyrka och dess biskopar och präster måste ta tag i och förklara behovet av omvändelse. Om kyrkan inte gör det, då är anklagelsen om förförelse av dessa Jesus små som tror på honom inte orättvis. Tanken på kvarnstenen känns inte helt obefogad.

Det är det här som striden inom handlar om. Som jag ser det.

KT