Kyrkomötet, strukturutredningen och kyrkovalet 2013

19 november, 2012

Klockan har gått över midnatt och om några timmar återupptar kyrkomötet sitt arbete. Jag kommer att sitta som klistrad här vid min dator och följa debatten om den framtida strukturen. Debatten avgör inte hur beslutet blir. Det har varit klart sen länge. Debatten är ändå viktig, åtminstone för mig. Den kan avgöra vilken nomineringsgrupp, som får min röst i kyrkovalet 2013. Mina alternativ är få, eftersom jag redan innan debatten sorterat bort alla alternativ med sekulär politisk etikett.

Jag kommer också med stort intresse lyssna till Bo Hanssons (ÖKA) muntliga förklaring till varför namnet ”nomineringsgrupp” bör bytas till ”parti.”  Är sen många år oerhört förtjust i alla dessa udda frågor som dyker upp på kongresser och liknande. För motionärerna är frågan ofta oerhört viktig. Hoppas verkligen att Bo Hansson inte viker ner sig och stillatigande accepterar avslaget.

Snart är klockan ett. Det är bäst att uppsöka sängen, så jag vaknar pigg och alert imorgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


För politrukers makt bevare oss milde Herre Gud!

21 oktober, 2011

Läser en artikel i Dagen och inser att Svenska Kyrkan tydligen står inför en stor katastrof. Det är fara värt att vi inom en snar framtid står utan präster med vigselrätt! Men vi kan vara lugna, snabbt ilar riddarna Olle Burell (s) och Karin Perers (c) iklädda självrättfärdighetens skinande rustning, till Kyrkans försvar. De motionerade till Kyrkomötet och krävde att alla präster ska ha vigselbehörighet. Här ska inte några få präster hota enheten i Kyrkan! Riddarnas väpnare i Tillsyns- och uppdragsutskottet med stöd av två väpnarlärlingar från ÖKA och FiSK stödjer motioner och rekommenderar Kyrkomötet att ge sitt bifall. Biskop Esbjörn Hagberg förordar avslag på motionen.

Jag förstår inte den här politrukmentaliteten, att alltid söka lösa motsättningar med att avskilja minoriteter ur gemenskapen. Jag anser personligen, vilket jag också gett uttryck i blogginlägg, att de präster som avsäger sig vigselrätten handlar fel. Min inställning innebär inte att jag anser att dessa präster skall ”avkragas.”  Vad skulle vi vinna med en sån åtgärd? Ingenting. Vi måste acceptera att minoriteten finns i Kyrkan. Inte bara bland präster, utan också bland lekfolket. Frågan hanteras bäst på församlingsnivå, där frågan hör hemma. 

Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg, Några råd till ett kyrkoråd helt nära mig. I inlägget ger jag råd till kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling inför en anställning av komminister. Så bör frågan, enligt mig, hanteras med respekt för den sökande, men med utgångspunkt i församlingens målsättning.

Kyrkomötet bör avslå motionen. Den är kontraproduktiv. Vi behöver inte det stödet på församlingsnivå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,


Vilka underliga bilder dyker upp, när tanken lämnas utan tillsyn!

28 september, 2011

Läser i KT att partiledaren Juholt besökt sina partikamrater på kyrkomötet. Partivännerna är överlyckliga. Nu får de högre status i den interna partihierarkin. Det är i vart fall förhoppningen. Nå, det var inte partiledarens besök hos sina partivänner som väckte mitt intresse, utan beskrivningen av vad socialdemokratisk kyrkopolitik går ut på:

”Enligt socialdemokraternas kyrkopolitiska program är kyrkopolitiken för socialdemokraterna en del av kulturpolitiken.” säger gruppledaren Olle Burell stolt.

Det är här bilderna dyker upp. Jag ser hur S inte bara vill sitta i teaterns styrelse. De vill bestämma repertoaren, regissera föreställningen och helst också spela alla roller och inte bara det. De tycker sig ha upptäckt att Shakespeare är alldeles för svår för vanligt folk. Därför måste texterna ändras och förenklas. Strategin kräver givetvis, att inflytandet från alla kännare och älskare av Shakespeare, minimeras till varje pris.

Det enda som avhåller mig från att lämna teatern, är mina varma känslor för det lilla, men naggande goda, lokala teatersällskapet Bjuråker-Norrbo församling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Ge biskoparna rösträtt på Kyrkomötet!

9 augusti, 2011

Det kan väl inte vara så illa, att det bara är jag som anser det ytterst märkligt, att en kyrka som påstår sig vara en episkopal kyrka, inte ger kyrkans biskopar rösträtt när Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, sammanträder?

Än märkligare blir avsaknaden av rösträtt för biskoparna, när man betänker att nästan alla nomineringsgrupper har präster (de är många), som både har yttranderätt och rösträtt vid kyrkomötena. Svenska Kyrkans episkopala modell innebär, vad jag kan förstå, att Kyrkans präster har större inflytande än Kyrkans biskopar.

Jag har i ett annat inlägg citerat från en ordlista på SvK:s hemsida: ”En episkopal kyrka är en kyrka som leds av biskopar. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka.”

Leda Kyrkan, men inte ha rösträtt, när Kyrkan fattar viktiga beslut? En mycket märklig ordning, om jag får säga min mening.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Äntligen är vi framme!

22 oktober, 2009

Då är omröstningen klar på Kyrkomötet. Svenska Kyrkan har beslutat att godkänna samkönade äktenskap. För oss som väntat på beslutet länge är glädjen stor. Glädjen blir inte mindre av att röstsiffrorna var mycket klara för den nya inriktningen. Jag känner stor tacksamhet mot den Heliga Anden som väglett Kyrkomötets delegater.

Att Kyrkomötet också beslutade, att SvK  önskar behålla vigselrätten, gör inte glädjen mindre.

Två mindre sidosynpunkter: Jag har nu följt Kyrkomötets förhandlingar på webben och jag måste säga att mina kamrater i Öppen Kyrka har glatt mig med fina och hedrande framträdanden i talarstolen. Jag är säkert lite skadad av mina många år inom föreningslivet, att jag också blivit imponerad av Gunnar Sibbmarks sätt leda omröstningarna.

Andra bloggar om: , , , ,


Samma gamla frågeställning då som nu!

26 oktober, 2007

Ofta sägs det att vi bör lära av historien, men det är sällan vi i egentlig mening gör det. I det senaste numret av Kyrkans Tidning (KT) publiceras en debattartikel skriven av Bengt Wadensjö. (Jag kan tyvärr inte länka till sidan, den kan bara nås av prenumeranter.)

I debattartikeln påminner Wadensjö oss om en debatt inom SvK inför kyrkomötet 1909. Då skulle kyrkomötet ta ställning till ett förslag från riksdagen om att även de som tagit sitt liv skulle få en kristlig begravning. Splittringen inom kyrkan var stor och många av argumenten känns igen från dagens olika diskussioner. Bl. a att kyrkomötet ”böjde sig för en riksdagsopinion trots att kyrkan med värdig fasthet skulle vinna i längden; …” Ett argument som ytterligare förstärktes med beskrivningar av vad det skulle innebära för samhället om inte kyrkan hävdade sin urgamla rättighet att ”stå tigande vid graven när någon gått bort på ett sätt som är mot naturens ordning samt att tvinga kyrkan till liktal är att göra det svårare för prästerna.”  

Argumenten för att bifalla riksdagens förslag känns också på många sätt som direkt tagna ur dagsaktuella debatter. ”…härigenom uppkommer en förgiftning av det allmänna rättsmedvetandet, bestämmelserna är föråldrade och olämpliga och bör därför tagas bort samt att om församlingen skulle neka klockringning är man obarmhärtig mot de efterlevande.”

Majoriteten av lekfolket vid kyrkomötet var för en förändring och förslaget vann med 30 röster mot 26. Wadensjö frågar något retoriskt: ”Är det någon som i dag anser att det beslutet var felaktigt?” Jag har genom åren inte hört någon inom SvK som beklagat att Kyrkan erbjuder alla sina tillhöriga en kyrklig begravning. Jag inser också att det finns stora kyrkor som har en annan syn, vilket jag djupt beklagar.

Bengt Wadensjös artikel borde också ge oss som tillhör lekfolket råg i ryggen. Det är inte enbart i frågan om kristlig begravning för dem som tagit sitt liv, där lekfolket vågat tolka evangeliet, som det glada budskap det är, utan lekfolket har också vågat gå i täten för en mängd andra beslut som berikat vår kyrka. T ex beslutet att erkänna och bejaka kvinnors kallelse till att bli präster i SvK. När traditionalister angriper sina kollegor och biskopar för att de ränner efter tidsandan, bör vi som tillhör lekfolket höra vilka de egentligen angriper. Det är oss anklagelsen drabbar! Det är vi som är bärare av tidsandan! Vi bör frimodigt svara att, ja så är det! Det är vi stolta över! Vi vet vad som gläder och plågar människorna. Vi vet också vad som krävs för att evangeliet också fortsättningsvis ska kännas relevant för människorna i vårt land. Utan lekfolket ingen Luthersk folkkyrka!

Bengt Wadensjö avslutar sin debattartikel med: ”Det är tankeväckande att staten kan vara mer kristlig än kyrkan. Den som har öron att höra han höre…”

I Dagen kan den som så önskar, kanske få andra infallsvinklar.