Bevare oss för spartanerna!

25 maj, 2007

Jag läste alldeles nyss en ledarartikel av Fredrik Sidenvall i tidskriften Kyrka & Folk. Artikeln har den suggestiva rubriken: Flodvågen som ännu hålls tillbaka och är som alla Sidenvalls artiklar mycket välskriven.  I artikeln tar Sidenvall sin utgångspunkt i berättelsen om de 300 tappra spartanerna som stred till sista man mot den övermäktiga perserarmén. Spartanernas hjältemodiga kamp gav de övriga grekiska statsstaterna en tidsfrist att bygga upp ett motstånd, som slutligen gav seger över perserna. Så långt har jag inget att invända mot Fredrik Sidenvalls historiska beskrivning.

Det jag ställer mig frågande till, är hans försök att dra paralleller till dagens situation i Svenska Kyrkan. Enligt artikeln är det ca 40 000 personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv. Likt de tappra spartanerna för dessa 40 000 personer en uppehållande strid för att rädda det som räddas kan från attackerna av en övermäktig motståndare.  Attackerna innehåller tydligen allt ifrån falska läror till religiös ateism. Har ingen anledning att ifrågasätta antalet personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv, den siffran kan nog stämma. Det jag å det bestämdaste ifrågasätter är Sidenvalls försök att kollektivt ansluta alla dessa 40 000 personer till Kyrka & Folks kyrkosyn. Jag kan givetvis inte tala för fler än mig själv, jag tillhör de 40 000, men skulle inte känna mig hemma i en kyrka dominerad av den tradition som Fredrik Sidenvall representerar. Och jag låter mig inte avvisas som förrädaren, som hjälpte perserarmén att hitta en bakväg för att slå de tappra 300 spartanerna. Skulle jag bli anklagad för religiös ateism, skulle jag rent av bli okristligt förbannad. Jag är inte någon teologisk gigant och har säkert ofta fel, men jag tillåter ingen att ifrågasätta min tro.

Att använda sig av historiska exempel kan ofta vara klargörande, men rymmer också faror. De 300 tappra spartanerna representerade en krigarstat, som dels baserade hela sin tillvaro på slavar som ägdes av staten, dels krävde fullständig underordning av sina ”fria” medborgare. Det var fullständigt omöjligt för en medborgare i Sparta att ifrågasätta traditionen eller att överhuvudtaget försöka bilda sig en egen uppfattning i existentiella frågor. Hur smakar den historiska parallellen?

Sparta styrdes också mycket elitistiskt. Medborgarna hade bara att säga ja eller nej till de styrandes förslag. Hur ser Fredrik Sidenvall på ledningen av Kyrkan. Vilken roll skall de 40 000, nej rättning mittåt, 39 999 (jag räknas ju inte) spela? Vem eller vilka kommer att vara de som avgör om kyrkan har rätt lära? Alla tillhöriga, gudstjänstbesökarna eller prästerna? Vilka kommer att räknas som fullvärdiga medlemmar? Kommer de som inte besöker gudstjänster alltför flitigt att betraktas som heloter? Gudstjänstfolket, medborgarna, kommer de att få säga ja eller nej till förslag från prästerskapet eller får de bara finna sig?

Historiska paralleller kan leda till intressanta och oväntade funderingar. Det var inte jag som tog första steget.


Humanismen – en privat angelägenhet?

6 april, 2007

I nr 13 av Kyrkans Tidning (kt) läser jag en insändare skriven av Christer Sturmark och Jan Rosén, där de kräver statsbidrag  till Förbundet Humanisterna på samma villkor som övriga trossamfund. Kan inte uttala mig i sakfrågan, har inte de kunskaper som krävs för att kunna avgöra om buddismen och förbundet Humanisterna är likartade religiösa organisationer. Men om de har rätt i sak, då ska de självklart räknas som trossamfund och få bidrag på samma villkor som alla andra trossamfund i landet.

Då ställer sig frågan. Skall samma regler gälla humanismen och förbundet Humanisterna, som de anser skall gälla för t ex kristna kyrkor?

Jag tänker på kritiken av kristna kyrkors dop av barn och konfirmation av tonåringar. Jag har vid ett otal tillfällen fått kritik för att kristna indoktrinerar sina barn och det borde inte få förekomma.  Kritiken riktar sig främst mot Kyrkans dop och konfirmation. Nu läser jag i insändaren att ”Humanisterna arrangerar bland annat humanistiska barnvälkomnanden, konfirmationsläger, bröllop och begravningar.” Inget fel i sig. Har själv deltagit vid barnvälkomnandeceremonier. Men på vilket sätt är kyrkans dop indoktrinering, men inte humanisternas ceremonier? I Kyrkan har vi konfirmation som en bekräftelse av dopet, men vad bekräftas på Humanisternas konfirmationsläger? Ateismen?

Ganska så ofta får jag på pälsen för att kristna lägger sig i politiken, vilket tydligen är farligt för samhället. Jag uppmanas att förlägga min tro till den privata sfären och om jag nu måste få utlopp för min tro, då bör jag göra det i kyrkan.  Uppmaningen gäller inte bara kristna, utan alla religiösa grupperingar i landet. Om nu förbundet Humanisterna är ett trossamfund, gäller samma uppmaning även dem? Borde inte humanismen också vara en privat angelägenhet och inte försöka påverka stat och samhälle?

Eftersom jag inte anser att min tro är en privat angelägenhet, så kräver jag givetvis inte att humanismen skall gömmas i någon privat garderob och enbart praktiseras i slutna möteslokaler. Men eftersom humanisterna kräver det av mig, så ställer jag frågan. Gäller andra regler för humanisterna än för kristna?

Till sist, en liten skitsak. I insändaren påpekar Sturmark och Rosén att majoriteten av svenska folket är ateister. Det kan väl vara möjligt, men då upplever vi något mycket intressant. Majoriteten av alla dessa ateister är medlemmar i något teistiskt samfund.


Sannerligen, allt ni binder på jorden…

8 mars, 2007

skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Matt 18:18.

Det är ett kraftfullt mandat Jesus ger oss kristna! Kan vi frimodigt hävda att den världsvida kyrkan förvaltat det mandatet ansvarsfullt? I vart fall kan inte jag säga ett rungande ja på den frågan. TV-programmet Existens tog upp anklagelser mot den kristna kyrkan och visst kände jag olust, men samtidigt var ju inte exemplen tagna ur luften, utan de är historiskt belagda.

Kyrkan har genom århundraden bundit mycket här på jorden. Det har varit alltför många kättarbål och förföljelser av oliktänkande. Det har funnits övernog av syndakataloger. Alltifrån sexuella tabun till hur vi ska klä oss. Historiskt och än i dag ser vi hur kyrkor försöker binda varandra t ex pga. skilda synsätt på kvinnliga präster, homosexuella och dopuppfattningar. Listan kan göras hur lång som helst.

 

Vi ser också vad kyrkan inte har bundit. Det har varit mycket av korståg, kolonialism, erövringar, ekonomisk utsugning och allmänt förtryck av människor på grund av ras, klass eller kön, som den världsvida kyrkan stillatigande låtit passera. När fattiga och förtryckta människor rest sig och tagit strid för en drägligare tillvaro. Har den världsvida kyrkan då ställt sig på de förtrycktas sida? Svaret måste bli ett nej. Istället har kyrkan frågat kämpande människor – tror ni? Har svaret blivit ett nej – då har kyrkan vänt dem ryggen. Om de inte aktivt bekämpat rörelserna, genom att ställa sig på makthavarnas sida. Det är den historiska förklaringen till varför det inom arbetarrörelsen i Sverige funnits en stor misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen. Det var med den erfarenheten i ryggen Joe Hill skrev sin nidvisa om svarta präster som svarar när människorna ber om torrt stycke bröd: Svält förnöjd, o vad fröjd, du får kalvstek i himmelens höjd. (fritt ur minnet, säkert fel)

 

När människorna upplever att vi kristna inte bekymrar oss om deras kroppsliga välfärd, har de också svårt att tro, att vi bryr oss om deras andliga välfärd. De känner sig utestängda från himlen. I rent självförsvar vänder de sig bort från Gud. När jag som kristen vid våra Gudstjänster ber om förlåtelse för min skuld som är större än jag själv förstår och mitt ansvar för världens bortvändhet från Gud, är det inte enbart min enskilda skuld (som är stor) utan också församlingens och kyrkans skuld jag ber om förlåtelse för.

 

I vår värld som kännetecknas av krig, svält och förföljelser bör vi kristna gemensamt lägga stor kraft i bönen: ”Därför ber vi om hjälp att se och bryta med våra synder. Förlåt oss för Jesu Kristi skull. (Jag har bytt ut ett jag mot ett vi). Först när den världsvida kyrkan ser och tar strid mot onda strukturer och ställer sig oförbehållsamt på de förtrycktas sida, kan vi bli jordens salt och ljus.