Varför blev jag inte skolpolitiker?

28 mars, 2008

Läser i SvD att Per Naess, kommunstyrelsens ordförande (m), Värmdö filosoferar om det sunda förnuftets överlägsenhet över vetenskaplig kunskap. Per Naess skriver:

”Som kommunalpolitiker i främst Sollentuna kommun har jag nära följt och lokalt deltagit i skolpolitiken ­under några decennier. Jag konstaterar att äntligen har det under det senaste året kommit något från utbildningsdepartementet, som överensstämmer med sunt förnuft. Skol­minister Jan Björklund är på rätt väg.”

Jag ser framför mig hur hånad jag skulle ha blivit om jag, som viceordförande i äldre- och handikappnämnden i Västerås, skulle ha ifrågasatt vetenskaplig forskning om t ex demenssjukdomar, med hänvisning till mitt sunda förnuft.  Det är ju precis det som Per Naess gör när han hävdar att Hans-Åke Scherp på förment vetenskapliga grunder kritiserar Björklunds förslag på skolområdet.

För vad är det Björklund hävdar? Jo, att om det bara införs betygsliknande omdömen redan i ettan och betyg senast i sjätte klass, då är det mesta av problemen lösta i den svenska ”flumskolan.” Jag upplever att den inriktningen inte direkt kännetecknas av vare sig sundhet eller förnuft, utan det är bara löst tyckande. Björklund har aldrig lyckats prestera något som helst kunskapsbaserat argument om varför skolans problem med bl. a segregation, minskade resurser, stora klasser, minskad personaltäthet skulle bli lösta med betyg. Inte heller har Björklund kunnat ge några som helst argument för att ”flumpedagogiken” skulle ha orsakat de ovan beskrivna problemen. Jag anser inte att jag tar till överord när jag hävdar, att det får skolpolitiker och deras förlitan på det ”sunda förnuftet” ta åt sig äran av. Forskning och vetenskap har genom åren påtalat, tydligen för döva öron, riskerna med den förda besparingspolitiken.

Jag skulle vilja rekommendera Per Naess, Björklund och många andra att ta del av Hans Lagerbergs ”Lärarna – om utövarna av en svår konst.” Lagerberg gör en fantastisk resa från folkskolereformen till dagens situation. Boken baseras dels på forskning och dels på Lagerbergs egna erfarenheter som lärare. Innehållet får också en mycket djup erfarenhetsdimension, när Hans Lagerberg berättar om sin farfar folkskoleläraren.

Det som borde intressera dagens makthavare är genomgången av diskussionerna och besluten som föregått dagens skola. Genomgången ger många aha-upplevelser om hur goda intentioner förfuskades när staten gjorde kompromisser i namn av det sunda förnuftet. Jag tror inte att någon, efter att ha läst boken, vore beredd att förlita sig till Björklunds rop på betyg, för att lösa skolans problem. 

Två citat ur boken får avsluta inlägget:

”Journalister och politiker behandlar de internationella undersökningarna som resultatlistor från VM i friidrott: en placering upp eller ned orsakar rubriker och utspel. Men vad är en bra skola? Den där eleverna springer fortast? Där de läser långsammast och med störst förståelse? Där de konkurrerar mest? Där eleverna slår varandra minst?” 

”Han hänvisar exempelvis till Singapore, som alltid placerat sig i topp vid mätningarna, men nu inte längre vill vara med utan istället inriktar sig på att skapa en demokratisk skola som fostrar kreativa och initiativrika medborgare.”

Tänka sig, vilket framsteg! Sverige eftersträvar en skola som Singapore förkastar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,