Väckelse, mission och det sekulära samhället.

14 maj, 2008

För några dagar sedan bad jag någon förklara för mig vad väckelse egentligen innebär. Anledningen till frågan var en artikel i Dagen om en väckelse i Florida under ledning av Todd Bentley. Ser nu att pastorer ifrågasätter väckelsen i Florida. Den diskussionen skulle vara nog så intressant att medverka i, men jag avstår för den här gången.

Joachim Elsander på bloggen Kolportören har med väckelsen i Florida som utgångspunkt initierat ett intressant samtal om en väckelses förutsättningar i Sverige. Inläggen hittar ni här och här. Läs Joachims inlägg nu och fortsätt sedan att läsa mitt inlägg. Om ni gör så, då lär ni ha lättare att förstå vad jag skriver. Joachim har en mycket träffande bild av vår situation i Sverige, när han skriver: ”En annan aspekt är att jag tror vi i Sverige idag lever mer i ”Athen” än i ”Jerusalem”. Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34).” Upplever att Joachim kommit på något väsentligt, som kan hjälpa oss att komma vidare i våra samtal om hur sprida evangelium.

Jag har ingen livslång erfarenhet, som Joachim Elsander har, av att vara en del av ett kristet sammanhang. Från de sena tonåren fram till att jag nästan blivit 50, verkade jag och levde i en fullständigt sekulariserad miljö. Det är i sig ingen merit, men det ger mig kunskaper om de miljöer, föreställningar och attityder, som jag upplever att kristna har svårt närma sig. Vi ser i Apostlagärningarna hur Paulus försöker hitta någon gemensam grund att föra samtal med atenarna. Han försökte i alla fall, i motsats till vad jag ser merparten av kristna i Sverige göra.

Ett misstag vi kristna ofta gör, är att göra frågan om tro eller icketro till en intellektuell fråga. Frenetiskt försöker vi bevisa för icketroende att de har fel. Sådana intellektuella bataljer leder för det mesta bara till förnedrande förluster i Athen. Inte för att vi är dumma eller att våra argument skulle vara dåliga, utan för att de inte landar i samtalspartnerns verklighet.  I sin bok ”Ny skapelse” refererar Lars Lindberg till den kritik som tredje världens befrielseteologer riktar mot västerlandets kyrkor: ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktas på kristendomskritikerna i samma miljö. Den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” Istället borde vi betona och visa upp en kristen praxis. Vad innebär det att vara kristen i handling? Den moderna sekulära människan är cynisk mot ord, det hör de för mycket av. De vill se en meningsfull handling! Vad den handlingen bör bestå i, finns det säkert många åsikter om, men min övertygelse är, att praktiken måste innebära en djupgående och total solidaritet och identifikation med fattiga och förtryckta. Välgörenhet räcker inte.

För en tid sedan hörde jag i Kanal 10 en predikan av Brian Houston, där han sa något mycket väsentligt. ”Vi kristna behöver inte alltid få rätt. Hur bemötte Jesus alla hånfulla tillmälen, där han hängde på korset? Han svarade med tystnad!” (Om jag med mina erbarmliga språkkunskaper förstod honom rätt.)

I morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade människan.

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Min församling i bloggvärlden.

2 mars, 2008

För några dagar sedan dök det upp en kommentar till ett av mina inlägg:

Din blogg är en av de tio bloggar som jag vill ge en extra uppmuntran! Grattis – och keep up the good work!

Charlotte

De vänliga orden från Charlotte gjorde att jag de senaste dagarna har funderat mycket över vad mitt eget bloggande och läsande av andra bloggar egentligen fyller för behov. Idag slog tanken mig – jag tillhör en församling i bloggvärlden! En församling som inte ersätter min fysiska församling här i Bjuråker, utan en församling som visar på den rikedom som kristenheten rymmer. Varje dag får jag uppleva det Brian D. McLaren beskriver i sin ”En generös radikalitet” 

Som i de flesta mänskliga sammanhang upptäcker vi ganska snart, att vi av olika anledningar tyr oss mer till vissa än till andra. Det innebär inte att alla andra skulle vara oväsentliga eller betydelselösa. Det här fenomenet upplever jag också i min bloggförsamling. Den är betydligt större än den krets jag dagligen besöker och ibland också tar mig tid att samtala med.

Charlotte – A Catholic Renewal. En saklig och jordnära blogg, som rymmer allt från djupa teologiska tankar till pantburksuppror.

Z – Enkla bloggen, som minsann inte är enkel. Humoristiskt och med stort allvar ställer bloggen frågor till oss andra. Jag vet inte hur många gånger jag fastnat i ett matematiskt problem, för att upptäcka efter en ocean av tid, att jag inte begripit någonting.  

Johan Stenberg – De heligas samfund. Johan har stor och smittande entusiasm. Det har varit spännande att följa hans tankar om att byta kyrka. En påminnelse om att vi alltid skall vara öppna och beredda att tänka om.

All I Want – Monicas blogg. Monica initierar många goda samtal och är också en god mentor. Genom henne mötte jag Brian D. McLarens En generös radikalitet.

Joachim Elsander – Kolportören. Har en bestämd känsla av, att jag skulle vända mig till honom för själavårdande samtal med samma förtroende, som jag vänder mig till ”mina” präster, Thomas och Lena.

Kyrksyster. Där stod hon i kyrkdörren och hälsade mig välkommen när för första gången klev in i bloggvärlden!

Jonas Lundström – Den radikal-reformatoriska bloggen. Varje församling behöver sin Johannes, som vågar säga, vänd om till grunderna! Lämna era kyrkor och våga bygga nytt! Det alltid med en viss bävan jag besöker bloggen.

Monika Pensar-Granroth på Kyrkpressen.fi har rollen att påminna mig det Agneta Leidhamre lärde mig om feministteolog för ett antal år sedan i Västerås. Vet ännu inte om Monika är lika sträng som Agneta, som hotar mig med bannlysning om jag en gång till säger ”lekmannaledd Gudstjänst.”

Kristian Nyman En församling skulle nog bli lite fattigare utan en medlem som står för en evangelisk-luthersk traditionalistisk hållning. Ofta tycker jag mig höra en ton av triumf när traditionalister påminner om att det finns två utgångar. Kristian tvekar inte heller att påminna och varna, men hos honom hör jag ton av ärlig sorgsenhet, när jag inte lyssnar på varningarna. 

Risken för en kristen församling är alltid att den blir sig själv nog. Att vi vill gosa i stugvärmen är säkert mänskligt, men det är inte en kristen hållning. Lars Lindberg skriver i sin Ny skapelse: ”Församlingen är i stället en samling av människor som tar emot det goda av Gud och ger det vidare åt nästan. Församlingen är till för världen… Guds församling är sammanslutningen som är till för dem som inte tillhör den” 

För att fylla den uppgiften behöver vi veta hur världen ser ut. Tre röster som i vart fall bidrar till mina insikter om tillståndet i världen är:

Ilse-Marie – Ett hjärta RÖTT. Med uppfriskande vrede gisslar Ilse-Marie den orättfärdiga politik som regeringen står för. Hoppas vreden inte förminskas när vi får en ny regering efter valet 2010. För behovet av vrede över en orättfärdig politik lär inte minska.

Kerstin Berminge – Motvallsbloggen. Med nästan skrämmande analytisk skärpa blottlägger Kerstin orsakerna till samhällets orättvisor.

Birger Schlaug – Schlaug.se Det är alltid nyttigt för en kristen församling, att lära sig inse att profetiska röster oftare kan komma till församlingen än från församlingen.

Andra bloggar om: , , , , ,


En andlig pilgrimsresa!

26 september, 2007

Inatt avslutade jag en mycket intressant och tankeväckande pilgrimsfärd. Under färden har jag gjort nedslag i olika kristna strömningar och tagit med mig insikter från var och en av dem. Det var Monica Olsson Kolkman som räckte mig pilgrimsstaven. En bok av Brian D. McLaren: En generös radikalitet blev min stav på färden.  Jag avstår att recensera boken, utan hänvisar alla intresserade till Monicas introduktion av boken.

Jag nöjer mig med att beskriva några rastplatser under pilgrimsfärden. En sådan rastplats för reflektion var när jag läste: ”treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen.”

En annan rastplats var, och den krävde en lång sittning: ”Vi behöll Jesus som Frälsaren men upphöjde aposteln Paulus (eller någon annan) till Herre och Lärare. (Men även som frälsare begränsade vi Jesus till att rädda oss från helvetet, vilket förklarar varför vi hade jämförelsevis lite intresse av att han skulle rädda oss från girighet, skvaller, fördomar, våld, isolering, nonchalans gentemot de fattiga på planeten, stress, hat, avund, ilska eller högmod.)”

En tredje rastplats som jag vill nämna, rör något som jag visste mycket lite om – anabaptister och anglikaner: ”Anglikaner och anabaptister tog båda en annan väg genom moderniteten än resten av protestantismen. När de senare till stor del omfamnade moderniteten höll anabaptisterna och anglikanerna på sina olika sätt och i olika mått tillbaka sin fulla lojalitet från moderniteten. Av detta skäl (och andra) har de mycket att erbjuda alla som söker en generös radikalitet bortom moderniteten.”

Det blev många fler rastplatser under läsningen och jag är övertygad om att jag under kommande vecka vid omläsningen hittar ytterligare några. Under läsningen av ”En generös radikalitet” trängde sig andra från mitt andliga husapotek på och gjorde sig påminda. ”Uppenbarelsens innehåll är i NT inte ord utan en person, Jesus Kristus. Bibeln är inte i sig själv Guds uppenbarelse utan det medel varigenom Gud låter Jesus Kristus bli känd.” Så skriver Lars Lindberg i sin bok, ”Ny skapelse”. En bok som med all säkerhet bidragit till att jag uppskattar ”En generös radikalitet” så mycket som jag gör. Jag hörde också rösten från Bonhoeffer, där han sitter i sin fängelsecell och börjar skissa på en helt ny roll för kyrkan i världen efter världskrigen. Bonhoeffers tankegångar föregriper i stora stycken Brian McLarens tankegångar om kyrkans roll i det postmoderna samhället.

Läsningen av ”En generös radikalitet” ger också viktiga tanketrådar att nysta i när det gäller det ekumeniska samtalet. Jag får ofta känslan av att det finns en stor längtan hos många kristna till att alla kyrkor och traditioner skulle gå samman i en enda stor kyrka. Personligen är jag mycket tveksam till om det ens är önskvärt, när vi ser hur nästan alla kyrkor brottas med stora inre svårigheter, när de ska orientera sig i dagens splittrade värld. Tills den processen är slutförd kan vi väl gemensamt glädjas åt att Gud kan beskrivas på så många olika sätt och ändå är vi inte i närheten av att förstå Guds storhet i hela sin fullhet.


Var är stridsfronten?

6 maj, 2007

Genom åren har jag ofta fått höra av goda vänner att jag borde välja mina strider lite bättre. Råden har för det mesta varit befogade och definitivt inte illa menade. Mina svar har ofta varit lite kaxiga, att jag nog vet vad jag gett mig in på. Det är inte konstigt att jag ofta fått blodig näsa, när jag rusat rakt in i en mur och inte hunnit stanna. Striderna har varit många och de flesta har varit, skam till sägandes, misslyckade. Men roligt har jag haft på resans gång. Tyvärr bara, att resultaten uteblivit.

I slutet av 90-talet köpte jag en bok på rea. ”Ny skapelse” av Lars Lindberg. Det är ett försök till en modern troslära. Vid sidan av Bonhoeffers böcker har Ny skapelse varit, om inte en daglig följeslagare, en ständigt närvarande vän. Jag tror inte att jag skrivit något om praktisk teologi, utan att ha rådfrågat Lars Lindberg först.

Inför gårdagens inlägg om det fina med den sekulära staten läste jag delar av Ny skapelse och hittade följande tolkning av Lars Lindberg angående befrielseteologers kritik av västerlandets kyrkor : ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktats på kristendomskritikerna i samma miljö. den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” 

Byt ut ateism mot det ”sekulära samhället” och ni förstår att vi kristna kan hamna i totalt felaktiga strider. Striden står inte mellan sekulära människor och kristna, utan mellan förtryckare och förtryckta, mellan herrar och slavar, mellan rika och fattiga. Motsatsparen kan se olika ut i olika delar av världen, men de finns överallt, det är ett som är säkert. Den viktiga striden står kanske inte mellan ateister och kristna, utan mellan kristna kring frågan, på vilken sida står kyrkan? Är den de fattigas eller de rikas kyrka? Vilka skall jag som kristen söka enhet med?

Som en tidigare trägen arbetare i den sekulära politiska miljön har jag ofta haft anledning att ställa mig frågan – var går stridslinjen? Så länge jag var organiserad i något politiskt parti, var svaret hyfsat enkel. Partierna från det andra blocket var motståndarna! Nu när jag är oorganiserad och enbart en intresserad medborgare är frågan inte lika enkel.

Låt mig ta ett exempel: efter valet har det blivit mycket upprörda känslor kring att alliansregeringen kräver att den arbetslöse redan den första arbetslöshetsdagen skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds. Oppositionen är med rätta upprörd. Men vänta, vad är alternativet? Jo, att den arbetslöse skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds efter 100 dagars arbetslöshet. Markerar skillnaden en stor ideologisk motsättning? Givetvis inte – i sak är bägge blocken överrens. Den arbetslöse skall klämmas åt.

Vem ska jag enas med? Givetvis den oförskyllt arbetslöse och kritisera bägge blockens orättfärdiga och människoförnedrande lösningar. När det sen blir val, får jag väl göra en kompromiss med mig själv och rösta för 100 dagar i stället för 0, men inte blir politiken människovärdigare för det. Huvudstriden går inte där!