När ska riksdagsmännen, som röstade för svensk militär närvaro i Libyen, träda fram och erkänna sitt ansvar för situationen i landet?

16 augusti, 2017

Jag ska inte skriva långt, utan jag vill påminna om hur Sverige var med och slog sönder Libyen. Riksdagen hade samma information som jag och ändå tog de beslutet att Sverige skulle delta med reguljära flygstridskrafter. Vi vet resultatet. Resultat, ett fullständigt sönderslaget land ekonomiskt och socialt.
Här en artikel om som borde beröra varje rättänkande människa och få de riksdagsmän, som röstade för militära insatser i Libyen, att rodna av skam.

Jag skrev i augusti 2011 ett blogginlägg ”Legosoldater, den nya exportprodukten?”

 


Det är anarki i Libyen! Hur kan det komma sig?

16 augusti, 2014

Ofta, ofta när jag läser utrikesanalyser i våra stora medier som t ex DN, blir jag sittande och storögt funderar över, om artikelförfattarna måste göra sig korkade, för att få in sina alster i tidningen. Just nu sitter jag funderar över en signerad ledare skriven av Håkan Boströmi dagens DN. Artikeln har rubriken: Libyen efter Khadaffi – Ett rop på hjälp. Läs artikeln och försök förstå hur det kan komma sig, att Libyen i dag lider under anarki, klanvälde och extremism? Det kunde ha varit dagens uppgift samhällskunskap för klassen på allmänna linjen på Tärna folkhögskola, när jag arbetade där som lärare i samhällskunskap, historia och livsåskådning.

Nu är det länge sen jag arbetade som lärare, så jag får väl på egen hand förklara varför Håkan Boström får underkänt. Beskrivningen av situationen i Libyen är säkert sann. Den motsvarar de farhågor som jag och många mer kunniga än jag förutspådde för landet. Boström misslyckas med att förklara  bakgrunden till varför situationen är som den är. Visst försöker Boström förklara, men förklaringen är så vag, att den mest liknar en medveten lögn. Han skriver:

”Libyen domineras av ett hundratal större klaner som i dag slåss om makten. Men den traditionella sociala strukturen har delvis brutits upp i och med upproret mot Muammar Khaddafi för tre år sedan. Revolutionen bars till inte ringa del upp av unga män som kommit över en kalasjnikov och en jeep. Efter tyrannens fall har de inte velat lämna från sig sin nyvunna makt.”

Den minnesgode vet vad som hände. Under täckmantel av den arabiska våren inledde USA och Nato, understödd av Saudiarabien en destabiliseringskampanj mot Libyen. Efter bara några dagar hängdes poliser och svarta lynchades i bästa sydstatsstil. USA och Nato hävdade att Khadaffi bombade sitt eget folk, därför började USA, Nato, legoknektar betalda av Saudiarabien att terrorbomba för att slå sönder infrastrukturen i Libyen. Vi vet också, av erfarenheter från andra länder, att bombningar alltid främst drabbar civilbefolkningen. Det som inte uppnåddes genom terrorbombningarna skötte de betalda legosoldaterna om på marken. Efter en tid anslöt sig Sverige med ett antal Jas-plan till terrorkriget.

Efter den händelsen med den lynchade Khadaffi såg jag en TV-intervju med Hillary Clinton (den visades givetvis inte i svensk beredskaps-TV). I intervjun sammanfattade Hillary Clinton, åtföljd av ett skrämmande hånskratt: ”Vi kom, vi segrade, han dog!”

Händelserna i Libyen och Hillary Clintons hånskratt fick mig att delta i en gruppanmälan, mot Regeringen, Militärledningen och de riksdagsmän som röstat för  deltagande i kriget i Libyen, till Internationella åklagarkammaren i Stockholm för krigsbrott. Jag fick lära mig att Internationella åklagarkammaren i Stockholm inte anser att terrorbombning av civila, slå ut bostäder, el- och vattenförsörjning vara krigsbrott. Alltid bra med ny kunskap!

Om det här skriver Boström inte ett ord om. Att USA, Nato, Sverige och Saudiarabien medvetet slog sönder Libyen och sen lämnade landet att klara sig själv. Huvudsaken att de fick kontrollen över oljan. Om någon upplever att det här hänt på andra platser, så har ni rätt. I Irak hände samma sak. Först slår USA, Storbritannien och Nato (var inte lilla Danmark också med?) Irak sönder och samman. Alla ekonomiska, politiska och sociala strukturer slogs sönder och sen lämnade de landet. Vi ser resultatet!

Boström kostar också på sig en hånfull sammanfattning av läget i Libyen: ”Det är tveksamt om man längre kan tala om att landet har en regering. I veckan röstade det libyska parlamentet för att begära en utländsk ­intervention. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att ett folkvalt parlament ber utländsk militär att ta över det egna landet. Det säger något om hur des­perat läget är”

Jag vet inte om Boström hånskrattade, när han skrev meningarna, men de dryper av hån och förakt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Moderater och socialdemokrater är eniga. Ordningen är återställd!

15 september, 2011

Ser i medierna, att S och regeringen är eniga om att förlänga den svenska militära närvaron i Libyen. Det sägs inget om hur krigsuppgiften ser ut. Jag bara undrar, vad ska svenskt flyg spana efter nu?

Tror den svenska regeringen med stöd av socialdemokraterna att Nato verkligen behöver spaningshjälp för att bomba det som finns kvar att bomba i Libyen?

Jag är inte förvånad, men känner ändå en viss sorg över att Urban Ahlin inte ens drar sig för att åberopa FN-mandat, som motivering för förlängningen av militärinsatsen. Det är väl ändå att vrida armen på sanningen så den brister.

Sverige får väl skicka handelsministern med uppgift att sälja övervakningssystem till den nya regeringen. Pengar luktar ju som sagt inte! 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Borde vi inte vara bestörta av förvåning?

19 oktober, 2007

”Den libyske agenten Abdelbaset Ali al-Megrahi, som för sex år sedan fälldes för sprängningen den 21 december 1988 av PAN AM:s flight 103 över skotska Lockerbie, kommer med största säkerhet att frikännas i början av nästa år.”  Läser jag i en Brännpunktsartikel i SvD skriven av Anders Carlgren.

Uppgiften, att Abdelbaset Ali al-Megrahi nog var oskyldig till attentatet över Lockerbie, har jag läst i små notiser i olika tidningar den senaste tiden. Uppgiften att fel person nog blivit dömd noteras och sedan kommer mer eller mindre långa analyser om vem som egentligen låg bakom. Analyser som mycket väl kan vara sanna, men det kan inte jag bedöma.

Det som däremot förvånar mig är, att uppgiften om en av tidernas största rättsskandaler knappt leder till en axelryckning. På falsk bevisning utsattes Libyen för stor press från det allestädes närvarande världssamfundet, FN utsatte landet för sanktioner. Världspressen piskade upp en hatstämning mot landet och anhöriga till offren visades upp med all sin berättigade vrede och sorg. Till slut gav Libyen upp och utlämnade egna medborgare och gick med på att betala ett gigantsikt skadestånd till offrens anhöriga.

Vid den efterföljande rättegången var tydligen bevisningen, det får vi läsa nu, fullständigt undermålig. Någon beställde tydligen en fällande dom och domstolens ledamöter levererade också, till allas belåtenhet en fällande dom.

Som intresserad samhällsmedborgare ställer jag mig frågan – vad händer nu? Ett verkar ändå säkert. Det blir inte någon massmedialt tryck på vare sig säkerhetstjänster, domare, åklagare och politiska makthavare. Vore det inte ett spännande journalistiskt uppdrag att få sticka upp en mikrofon i nyllet på chefen för CIA och fråga – varför ljög ni? Det verkar som om mediedrevet uteblir och jag ställer den något insinuanta frågan – varför det?

Men rättsligt måste det väl ändå bli ett efterspel? Alla som vittnat falskt bör väl ställas inför rätta för mened? De som fabricerat de falska bevisen, bör väl åtalas för att åtminstone försvårat rättegången. Domarna som dömde, vad händer med dem? De kanske är för gamla att avsättas?

Vad gör FN? Borde inte alla de länder vars säkerhetstjänsters lögner bidrog till FN-sanktionerna mot Libyen få stå till svars inför FN på något sätt och åtminstone förklara varför de ljög. Skadeståndet på 2,7 miljarder dollar som Libyen pressades att betala ut till offrens anhöriga? Någon torde väl vara återbetalningsskyldig? FN, USA eller kanske Skottland? För det var väl en skotsk domstol som fann Abdelbaset Ali al-Megrahi skyldig?

Själv överväger jag att återgå till min enkla analysmodell från tidiga tonår, då min världsbild formades. När jag såg en westernfilm, det blev många i de åren, utgick jag alltid från att – de vita ljuger och är svin. Indianerna talar alltid sanning och är offer! Kan ni tänka er – analysmodellen höll för det mesta!