Jo, lite skadeglad är jag nog!

11 september, 2012

Ljusdals kommun borde vara glada i dessa dagar. De finns ju ”på kartan.” En önskedröm, i normalfallet, för vilken kommun som helst. Tidningsnotiser från riksmedierna skulle pryda alla informationstavlor i kommunhuset och TV-inslagen skulle spelas in för framtida behov. Men ändå, glädjen vill inte infinna sig. För det är säkert inte roligt med de något förlöjligande omnämnanden som kommunen drabbas av. I går, när jag öppnade Hudiksvalls Tidning, hittade jag följande lilla notis på ledarsidan:

”Ljusdals kommun känns mer och mer som verklighetens Svinarp”
Signaturen j:R apropå att ett politiskt bråk blivit polisanmält.
Frågan rör om den moderate politikern Torsten Hellström kallat
den socialdemokratiska nämndkollegan Sofia Michelson ”sossefnask” eller om han sagt ”sossetjafs.”

Vän av ordning frågar sig  säkert, hur det kan komma sig att tonfallet är så hätsk just i Ljusdal. Jag har varit ledamot av fullmäktige, nämnder och styrelser i tre kommuner och aldrig varit i närheten av ovan beskrivet meningsutbyte. En orsak kan ju vara ett osäkert majoritetsförhållande i kommunen. En sådan situation skapar stress bland beslutsfattare. Formellt är det givetvis valresultatet, som skapat den osäkra situationen, men det finns bakomliggande orsaker. Ljusdals Arbetarekommuns ordförande Örjan Fridner beskriver, mycket tydligt, i ett blogginlägg situationen: ”Släpper SRD in riskkapitalismen i äldreboende, växelvård och avlastning.”

Jag har minnesbilder, som kanske kan bidra till förståelse för den något kaotiska situationen i Ljusdal. Inför kyrkovalet 2005 beslöt socialdemokraterna i Ljusdal att radikalt förändra i listan från föregående val i Ljusdal-Ramsjö församling. Personer rensades bort, om de för mycket eller för lite kristna, det vågar jag inte ha någon åsikt mig om, men ändring skulle det bli! Socialdemokratin har en självbild, att partiet skänker människor uppdrag, men också har rätten att ta tillbaka uppdrag. En god socialdemokrat skall inte eftersträva uppdrag, men också ödmjukt och stilla acceptera att man blivit ratad av partiet.

Nu sker det oerhörda. De ratade accepterar inte partiets domslut, utan skapar en ny nomineringsgrupp SRD – Socialradikala demokraterna och vad värre är. De fick fler röster än S i det kommande valet i Ljusdal-Ramsjö församling. Att inte acceptera att partiet vet bäst, vilka som är tillräckligt kristna eller icke kristna, kan ju bara leda till uteslutning. Vilket också sker. Många lämnade också partiet godvilligt i solidaritet med de uteslutna.

Nu sker det som i dag skapar politiska problem i Ljusdal. De uteslutna och de som lämnat partiet ville inte lägga sig ned och dö politiskt, utan de ansåg att de fortfarande ville spela en politisk roll i Ljusdal. De omvandlar nomineringsgruppen i Ljusdal-Ramsjö församling till ett lokalt parti, Socialradikala demokraterna (som numer är ett officiellt godtaget namn). Partiet samlade i valet 2006 över 1000 röster i Ljusdal. I kyrkovalet 2009 är SRD fortfarande större i Ljusdal-Ramsjö församling än S och får även mandat i kommunfullmäktige efter valet 2010, vilket tydligen ställer till det, främst för S i kommunen.

Som sagt jag kan inte neka till att jag är något skadeglad, när ett parti fullt medvetet skjuter sig i foten för att försvara den märkliga ståndpunkten att ett sekulärt parti, i en av landets många olika kyrkor och samfund, skall eftersträva makt och kontroll. Den socialdemokrat som är katolik, ortodox, pingstvän, mormon eller muslim behöver aldrig redovisa för partiet vilka han röstar på till förtroendeuppdrag eller bli kallad till konferenser där partiet talar om vilket program det har för respektive kyrka eller samfund.

Nå, det får vara hursom med det. Jag sitter här är förundrad över vad religiösa motsättningar kan ställa till med i ett sekulärt parti. Jag sitter också och skrockar lite skadeglatt och min alldeles för stora mage gungar lite lagom hemtrevligt!

Jag har skrivit i ämnet tidigare, här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,