Kommunal – en samhällsfara?

26 maj, 2007

Kommunalarna har fått ett nytt avtal och genast är olyckskorparna och deras profet Wolodarski där och kraxar: För högt! Driver på inflationen! Det leder till höjda skatter! Inger bara falska förhoppningar! Det kommer sämre tider! Hur ska omsorgen om 40-talisterna klaras med sådana höga löner? Är det rimligt att offentliganställda är löneledande? Borde inte industrin ha den rollen? Tänk, kommunalarnas löneavtal ligger 35 % över industriavtalet!

Ja, det är ingen hejd på eländet! Det Wolodarski och andra glömt, är att LO och dess medlemsförbund gick in i årets avtalsrörelse med den uttalade målsättningen, att bidra till en viss hyfsning av de löneorättvisor som finns, som t o m ledarskribenter på DN borde kunna se. Alla LO-förbund var överrens om att de förbund med lågavlönade medlemmar, främst kvinnor, skulle kunna få ut mer än andra förbund. Det var en ny variant av en solidarisk lönepolitik från LO:s sida. Strategin har varit lyckosam. Industrifacken slöt sina avtal och nivåerna låg väl inom de samhällsekonomiska ramarna. Efter dem slöt Handels ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken. Nivån låg väl inom ramen för vad branschen klarade av. (Om jag minns rätt var det en ickeförhandlande organisation på arbetsgivarsidan som vill stoppa avtalet.) Nu har också Kommunal slutit ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken och alla borde vara nöjda och glada. LO har visat ett ansvar för den totala lönebildningen inom de områden där de kan ta ansvar. Det har inte blivit en huggsexa, där alla försöker få mer än andra. Det har varit ordning och reda i avtalsrörelsen och förhoppningsvis en hyfsad lön på fredag.

Handels och Kommunal, men också hela LO, har all anledning att var nöjda med vad de uppnått. Jag tror inte att jag behöver lyfta något varningens finger och påminna om att Kommunals och Handelns kvinnor fortfarande, trots det nya avtalet, är förfärligt lågavlönande. Det kommer att krävas många liknande avtalsrörelser som årets i framtiden innan vi uppnåt den enda rimliga lönesituationen, där produktion av varor inte värderas högre än produktion av tjänster.

Nå, är jag en sån där oansvarig övervintrad vänsterkommunist, som inte ser farorna med inflationen? Jo då, jag ser farorna. Av egen facklig erfarenhet vet jag värdet av reallöneökningar istället för höga nominella höjningar. Har åtskilliga gånger under 80-talet, som facklig förhandlare, förklarat för medlemmar den ekvationen. Det jag vänder mig emot är, att LO-förbundens ansvarsfulla lönestrategi framställs som en samhällsfara och det i en situation där andra krafter i samhället verkligen blåser in syre i inflationsbrasan. Alla dessa höga aktieutdelningar bidrar inte det till inflation? Alla höjda löner och arvoden till näringslivets toppar, är de inflationsneutrala? Om man vill vara ledare skall man inte springa i full fart framför gruppen och ropa: Gör inte som jag, gör inte som jag! Sådana ledare bör inte bli förvånande om gruppen svarar: Jo, det gör vi, jo det gör vi! 

Alliansregeringens orgie i skattesänkningar som främst gynnat de mest välbärgade kommer säkert att bidra till att inflationsbrasan hålls vid liv. Till regeringens heder ska ändå sägas att de räknar med att riksbanken måste höja räntan i snabbare takt med anledning av den förda politiken.

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberala ekonomer och ledarskribenter har så svårt att förstå, att folk överlag inte tror på ”hästskitsteoremet”. De litar inte på att om hästen får mycket havre, så får småfåglarna mer att picka fram. Folk vill ha havren direkt i handen!

Annonser

Hedras de som hedras bör

23 februari, 2007

Inför kommande avtalsstrider kan det vara intressant att lite reflektera över hur och av vilka välfärdsstaten byggdes upp. Det är ju inte så att socialdemokratin växte sig stark för att de lovade massor av bidrag till folket. Det var folket självt som började uppbygget med egna krafter. De skapade Konsum, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, studieförbund, folkhögskolor mm mm osv osv. Allt utan vare sig statliga eller kommunala bidrag.  

Med tiden blev den folkliga organiseringen så politisk stark att de ansåg sig kunna kräva, att även andra, bättre lottade, skulle bidra till välfärden som de på egen hand byggt upp. Sjuk- och begravningskassorna blev den allmänna sjukförsäkringen, biblioteken blev kommunala folkbibliotek. Studieförbund och folkhögskolor fick statligt och kommunalt stöd. Vid varje tillfälle, som skatten höjts för att förbättra, har borgerligheten knorrat och gjort motstånd.  
Historiskt sett är inte välfärdsstaten en gåva till folket, utan en rätt som folket tog sig. På väl grundade moraliska skäl. I dag får man intrycket att det var socialdemokratin som hjälpte de svaga, när det i själva verket var de svaga som byggde upp hela modellen. Underklassen vågade sig på att formulera en samhällsvision baserad på sina egna intressen och ta strid för den. Vi vet också vilka motståndarna var. Kyrkan t ex spelade en stor roll i motståndet. Kyrkan gav gudomligt stöd till överklassen.  När staten tog över välfärdsuppbygget, får vi inte glömma att det till stora delar bars upp av lågavlönade kvinnor. Det intressanta är, att det så har fortsatt. Visst talas mycket om jämställdhet. Men när det kommer till löneförhandlingar, då finns det inte pengar. Jag är fullt medveten om, att skulle de offentligt anställda kvinnorna få samma lönenivå, som inom den privata sektorn, är risken stor att välfärdssamhället kollapsade eller vi skulle få skyhöga skatter. 

Nå, om det nu skulle vara så att vi inte vill höja skatten. Borde inte alla politiskt förtroendevalda och många av oss andra böja huvudet och säga till kvinnorna – förlåt men ni måste offra er för allas bästa.