Var är stridsfronten?

6 maj, 2007

Genom åren har jag ofta fått höra av goda vänner att jag borde välja mina strider lite bättre. Råden har för det mesta varit befogade och definitivt inte illa menade. Mina svar har ofta varit lite kaxiga, att jag nog vet vad jag gett mig in på. Det är inte konstigt att jag ofta fått blodig näsa, när jag rusat rakt in i en mur och inte hunnit stanna. Striderna har varit många och de flesta har varit, skam till sägandes, misslyckade. Men roligt har jag haft på resans gång. Tyvärr bara, att resultaten uteblivit.

I slutet av 90-talet köpte jag en bok på rea. ”Ny skapelse” av Lars Lindberg. Det är ett försök till en modern troslära. Vid sidan av Bonhoeffers böcker har Ny skapelse varit, om inte en daglig följeslagare, en ständigt närvarande vän. Jag tror inte att jag skrivit något om praktisk teologi, utan att ha rådfrågat Lars Lindberg först.

Inför gårdagens inlägg om det fina med den sekulära staten läste jag delar av Ny skapelse och hittade följande tolkning av Lars Lindberg angående befrielseteologers kritik av västerlandets kyrkor : ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktats på kristendomskritikerna i samma miljö. den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” 

Byt ut ateism mot det ”sekulära samhället” och ni förstår att vi kristna kan hamna i totalt felaktiga strider. Striden står inte mellan sekulära människor och kristna, utan mellan förtryckare och förtryckta, mellan herrar och slavar, mellan rika och fattiga. Motsatsparen kan se olika ut i olika delar av världen, men de finns överallt, det är ett som är säkert. Den viktiga striden står kanske inte mellan ateister och kristna, utan mellan kristna kring frågan, på vilken sida står kyrkan? Är den de fattigas eller de rikas kyrka? Vilka skall jag som kristen söka enhet med?

Som en tidigare trägen arbetare i den sekulära politiska miljön har jag ofta haft anledning att ställa mig frågan – var går stridslinjen? Så länge jag var organiserad i något politiskt parti, var svaret hyfsat enkel. Partierna från det andra blocket var motståndarna! Nu när jag är oorganiserad och enbart en intresserad medborgare är frågan inte lika enkel.

Låt mig ta ett exempel: efter valet har det blivit mycket upprörda känslor kring att alliansregeringen kräver att den arbetslöse redan den första arbetslöshetsdagen skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds. Oppositionen är med rätta upprörd. Men vänta, vad är alternativet? Jo, att den arbetslöse skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds efter 100 dagars arbetslöshet. Markerar skillnaden en stor ideologisk motsättning? Givetvis inte – i sak är bägge blocken överrens. Den arbetslöse skall klämmas åt.

Vem ska jag enas med? Givetvis den oförskyllt arbetslöse och kritisera bägge blockens orättfärdiga och människoförnedrande lösningar. När det sen blir val, får jag väl göra en kompromiss med mig själv och rösta för 100 dagar i stället för 0, men inte blir politiken människovärdigare för det. Huvudstriden går inte där!


Vad är drivkraften?

5 april, 2007

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag fått svara på frågan – vad är det som driver dig? Hur orkar du hålla på att bråka och springa på fackmöten? Jag har för det mesta aldrig kunnat ge ett riktigt tillfredställande svar, utan har fått acceptera att bli betraktad som lite av en kuf.

Nedanstående dikt av Stig Sjödin illustrerar på ett bra sätt känsloplattformen för mitt fackliga engagemang från slutet av 60-talet till slutet av 80-talet, dels på Gränges Aluminium i Sundsvall och dels ASEA/ABB i Västerås. Bortsett från några år som förtroendevald, mest som aktiv, intresserad och ofta en ifrågasättande facklig medlem. Inte var det många möten jag missade under de åren. Dikten har aktualitet även i dag, när många ifrågasätter att vi lever i ett klassamhälle och inte kan förstå ilskan och frustrationen som många känner. Får också så här på äldre dar, en känsla av att inte heller alla fackliga förtroendevalda riktigt förstår. 

Angående människovärdet

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
– detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr –
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.

Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.

Klarspråk 1971


Tro – en privat angelägenhet?

18 mars, 2007

Det händer allt som ofta att vi kristna får oss till livs: religionen är en privatsak och får inte försöka påverka politiken. Ibland känns det som om många sekulariserade människor blir så illa berörda av kristnas vittnesbörd, att det helst skulle önska att kristna inte försökte påverka överhuvudtaget. Jag har funderat mycket över det här förhållningssättet eller kravet från det sekulära samhället. På ett plan bejakar jag påståendet. Det vore ju inte bra om kristna hade makten i landet genom sina kyrkor eller företrädare. I vart fall skulle ickekristna bli, milt uttryckt, något missnöjda. Jag upplever inte heller att vi kristna i allmänhet har sådana maktambitioner.

 

Men ändå, ingen troende kristen kan stillatigande acceptera sådana påbud eller önskemål från det sekulära samhället. För visst berör budskapet i evangelierna och mötet med Jesus Kristus mig på ett personligt plan och som jag i tro och omvändelse får ta emot som en personlig gåva. Men det innebär inte att jag får stänga frälsningen inne och göra det till en privatsak, som jag praktiserar med andra religiöst intresserade.

 

Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja. Den Helige Anden kan använda sig av vem som helst och vem är då jag som skulle våga ifrågasätta? Det innebär att jag som kristen inte nöjer mig med att enbart hjälpa ”de svaga”, utan deltar och uppmuntrar till organisering för förändring.

 

När krafter i samhället vill få oss, att lite så där i skymundan, praktisera vår kristna tro. Måste Kyrkan trotsigt våga hävda: ” Vi är jordens salt och världens ljus. Vi har ett förvaltaransvar inför Gud. Vi kan inte stillatigande se hur jorden skövlas och människor missbrukas! Tillsammans med alla människor, oavsett tro eller icke tro kommer vi att axla det ansvaret och arbeta för en förändring.”


Kristen eller humanist – vad skiljer?

13 mars, 2007

Har under några dagar läst, men också deltagit med gott humör i en diskussion på folkbildningsnätet kring existentiella frågor. Diskussionerna, för det är diskussioner och inga samtal, har fått mig att fundera. Varför blir motsättningarna så stora, att de inte verkar gå att överbrygga mellan mig och humanister av skilda slag, när jag hävdar ståndpunkter som kristen, än när jag säger samma saker, t ex som socialdemokrat. Ibland får jag känslan att jag blir betraktad som en halvfascistoid högerkristen Bushanhängare, troligtvis också tillråga på allt, anhängare av anfallet på Irak.

För att inte göra inlägget för långt ska jag bara skärskåda en värdering som jag som kristen delar med de flesta humanister: Människans lika värde, oavsett bakgrund, hälsa eller intellektuell förmåga. Jag tror inte att jag mött någon humanist, och det är många genom åren, som förnekat att alla människor har lika värde. Det torde vara ett fullständigt okontroversiellt påstående från min sida.

Hur har den värderingen uppstått? Kan vi med hjälp av vetenskapen leda påståendet till bevis? Vad jag kan förstå, får vi ingen hjälp av vetenskapen. Människan är tydligen inte en varelse, som är helt styrd av naturliga drifter, utan har förmåga till empati långt utanför sin allra närmsta krets. Kan bygga samhällen baserad på stora klasskillnader, förtryck och utsugning, men också skapa sig föreställningar om ett annorlunda samhälle. Inte bara föreställningar, utan värderingar som är så starka att många är beredda att dö för sina övertygelsers skull. Filosofer har grubblat genom årtusenden kring frågan om människans natur. Vad skiljer oss från de övriga djuren? Den större hjärnan, javisst, den har förmåga att minnas och dra slutsatser av erfarenheter, men varför är slutsatserna så olika hos olika individer och grupper? Vår talförmåga, javisst, men varför utrycker vi inte gemensamma värderingar i vårt tal? Och om vi gör det, varför lever vi inte efter de uttalade värderingarna? Vår förmåga att tillverka verktyg? Javisst, men varför arbetar en del med verktygen och andra får vinsten? Frågorna är många och filosoferna har många svar, men längre än till antaganden och tro kommer de inte.

Som sagt, vetenskapen är inte till stor hjälp. Den har gett mänskligheten stora och omvälvande kunskaper. Vår kunskap om tillvarons minsta beståndsdelar, universum och naturen är enorma och bara växer lavinartat varje dag. Ibland till gagn, ibland till förfång. Men de stora livsfrågorna kan de inte svara på. Vi vet ända till den första celldelningen hur ett barn blir till. Men vad gör att det lilla barnet redan från födelsen har lika värde med alla andra barn i världen? Där kan varken humanisten eller den kristne få någon hjälp från vetenskapen. Både humanisten och den kristne får lita till att tron på människans lika värde är sant och visst. Den existerar inte i sinnevärlden, allt vi ser i världen i dag talar mot värderingen. Den kan inte vetenskapligt bevisas.

Jag personligen har hamnat i förklaringen, att det är Gud som gett oss budet om människans lika värde. Humanisten har andra förklaringsmodeller. Nu till den stora frågan, är skiljelinjen så stor att den inte kan överbryggas? Jag för min del anser det viktigare att vi gemensamt koncentrerar oss på att slåss för människovärdet och har stillsamma, vänskapliga samtal i all gemytlighet om tro vid sidan om.