Är det naturligt att slå någon på käften?

11 januari, 2008

För många år sedan, usch vad åren går, läste jag Kropotkins ”Inbördes hjälp”. Har fortfarande hans bok ”En anarkists minnen” i min bokhylla. Jag ägde nog aldrig ”Inbördes hjälp” Jag minns hur Kropotkin och Tolstoj påverkade mig, när jag var ung. Som t ex Kropotkins påpekande: ”För att förstå hur mycket jag sympatiserar med Tolstojs idéer är det nog att säga att jag skrivit en hel volym för att bevisa att liv inte skapas genom kampen för tillvaron utan genom inbördes hjälp.” Trots att jag personligen aldrig blev anarkist, utan tillbringat den största delen av mitt politiska liv inom socialdemokratin och den kommunistiska rörelsen, bar jag hela tiden med mig Kropotkins idéer, om att människor är samarbetsvilliga och vill sin medmänniska väl. Kommunismen hade ju en helt annan grundsyn, vilket vi historiskt kan konstatera i hur de byggde upp staten.

Orsaken till att jag i dagarna kommit att tänka på Kropotkin, är läsningen av Martin Linds Bonhoeffer – Tankar om en 1900-tals martyr. Lind pekar på nazismens syn på tillvaron som en kamp, där den starkaste måste segra. En syn som följdriktigt också inbegriper ett förakt för den svage. Nazismen ansåg sig vara i samklang med naturen. Alla andra samhälleliga program arbetade mot naturen. Jag behöver nog inte mer detaljerat än så beskriva nazismens människosyn.

Martin Lind visar att Bonhoeffer vänder på frågan och hävdar att det är den nazistiska människosynen som är onaturlig. ”Det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet.” Bonhoeffer hävdar enligt Lind, ”att den spontana handlingen när en människa böjer sig på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som fallit, den handlingen är naturlig.” Det är naturligt för människan att inte bara hjälpa sina närmaste, utan även människor vi inte känner. Om jag får tolka lite vildsint, så upplever jag, att Bonhoeffer menar att Jesus kom till världen för att visa hur Gud är, men också att visa oss människor vägen till att bli sanna människor. Den 8 juli 1944 skriver Bonhoeffer från fängelsecellen: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.”

Jag fick ytterligare en bokassociation under läsningen av Linds Bonhoefferbiografi. För ett antal månader sedan skrev jag ett inlägg och tipsade om ”Hjältar i det tysta- en bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Eftersom jag redan skrivit om boken är det onödigt att jag utförligt presenterar den. Kort kan sägas att Silver presenterar människor som på olika sätt hjälpte judar under nazitiden och kriget. Det som slog mig, när jag läste om Bonhoeffers övertygelse om vad som är naturligt för människan, hur väl ”Hjältar i det tysta” kompletterar eller rent av bekräftar Bonhoeffers åsikter.

Det som förvånande mig i boken var, att det var så många människor som faktiskt hjälpte. Det andra som överraskade var att hjälpen ofta var spontan. 70 % svarade ja inom några minuter, utan att rådfråga någon. Inför en människa rop på hjälp kunde tydligen en del människor bara svara ja, trots att så många kunde säga nej. Det går inte heller att hitta någon gemensam nämnare hos de människor som hjälpte. Vare sig sociala, nationella, politiska eller religiösa värderingar. Alla som hjälpte var till synes inga moraliska föredömen. Ändå hjälpte de.

Det känns inte helt fel, att uppleva att min nuvarande kristna tro möter min sekulära bakgrund, utan att det blir konfliktfyllt.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en människas liv, den har räddat hela världen.”


Tankar kring en bok

8 januari, 2008

Efter trettonhelgen känns det som om julen är slut, men alla böcker som jag fått eller själv köpt håller på något sätt julen kvar. En del böcker vägrar släppa taget. Jag går och funderar, vrider och vänder på innehållet, andra väntar på att bli lästa. En del av mina julböcker blir nog inte färdiglästa förrän i slutet av februari.

En bok som jag har haft svårt att släppa är Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr skriven av Martin Lind. Boken är en ypperlig introduktion för en förståelse av Bonhoeffers teologi, men också politiska gärning. Upptäcker nästan dagligen att jag tänker och funderar över innehållet i boken. Jag kan rekommendera den på det varmaste. Jag köpte den på Adlibris för 156 kr.

Bonhoeffer har följt mig de senaste 15 åren, dels som min vägledare i mina dagliga andaktsstunder, men också genom många omläsningar av hans Efterföljelse, Liv i gemenskap och Motstånd och underkastelse. (De finns också att köpa på Adlibris till överkomligt pris.)

Det är ändå inte i första hand teologin som fått mig att fundera, utan mer beskrivningarna om hur Bonhoeffer mycket tidigt grep sig an att varna för Nazismen och Hitler. En utgångspunkt för Bonhoeffers teologi, som också är en grund för hans mer politiska ställningstaganden är:

”Kyrkan är förtecknet för teologin. Det handlar inte så mycket om en idé, en föreställning om något abstrakt. Kyrkan är jordisk, en verklig gemenskap av människor. Det är den verkliga kyrkan som ska stå i fokus, och denna kyrkas uppgift är att leva för världen. Den är inget självändamål. Kyrkan är Kristi kropp, det är Kristus själv som leder sin kyrka. Därför är kyrkan med nödvändighet en gemenskap för andra så som Kristus gav sitt  liv för andra. Förbönen i kyrkans gudstjänst gäller alla människor och drar alla människor in i gemenskapen. Det går inte att dra någon gräns mellan människa och människa. Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv. Kristus är inte någon religionsstiftare, inte ens kyrkans grundare utan kyrkans grund.”

Med det som grund tar han sig an att på olika sätt bekämpa och motarbeta nazismen och Hitler. I den kampen blev han med tiden tämligen ensam. Ibland när vi kristna debatterar med ateister om skilda förbrytelser mot mänskligheten, brukar någon kristen debattör stillsamt peka på de två stora ateistiska ideologierna, kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten i vår närtid. Kan, så här i efterhand, hålla med om definitionen. Men hur såg de europeiska kyrkorna på dessa två ideologier? Av vad jag kan förstå, var det ingen av de stora kyrkorna, som när det begav sig, definierade vare sig nazismen eller fascismen som ateistiska ideologier. 

Jag ska inte säga, tvärtom, för det har jag inte kunskapstäckning för, men så mycket kan sägas att t ex katolska kyrkan inte hade några större problem med att stödja t ex Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Jag är däremot mer säker på inställningen hos den evangeliska kyrkan i Tyskland. Det är bara att läsa Martin Linds förfärande beskrivning av en kyrka i fritt fall. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, Lyser staden på berget? Jag ställde en fråga i inlägget: ”Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i på berget slocknade…” Efter att ha läst Martin Linds Tankar kring en 1900-talsmartyr är jag beredd att hävda att frågan är med ja besvarad. I september 1933 antog den preussiska generalsynoden med stor majoritet att den statliga arierparagrafen skulle gälla även i kyrkan. Paragrafen innebar bl a att: ”präst kunde den bara bli som förbehållslöst försvarade den nationalsocialistiska staten och den tyska evangeliska kyrkan och dessutom är av arisk börd.” Den nationella synoden samma månad tog inte upp frågan till behandling, utan lämnade det öppet för stiften att tillämpa det rasistiska regelverket. Vilket tydligen också skedde i många av stiften.

Dietrich Bonhoeffer kämpar och argumenterar mot utvecklingen.  Han hävdar att staten måste vara stat och värna om alla sina medborgare. Om staten misshandlar och diskriminerar en grupp människor bryts staten sönder inifrån och upphör att vara stat. I en sådan situation finns bland kyrkans handlingsalternativ att verka för en omstörtning av samhällsordningen.

Han hävdar också vikten av att kyrkan förblir kyrka. Om kyrkan kräver viss rastillhörighet bland sina medlemmar då går kyrkan sönder inifrån. Då ersätts kyrkan av en förening som inte kan göra anspråk på att kallas Kristi kyrka.

Kyrkans förnedring skulle bli större. Vid slutet av 1938 hade de flesta evangeliska präster avlagt Hitler-eden. En ed som var helt kopplad till Hitler som person. Det var inget krav från staten, utan kyrkan och de enskilda prästerna agerade självmant och oombett. Ett mycket märkligt beteende, minst sagt. Kristus var inte längre Herre, utan stora delar av kyrkan bekände någon helt annan. Man kan ju undra om det var något kvar av kyrkan?

Martin Linds Bonhoefferbiografi handlar om mycket mer, men just avsnitten om hur en kyrka förfaller, har varit enormt gripande. Att läsa om en kyrka som inte bara anpassar sig till samhällsutvecklingen, utan är en aktiv del av utvecklingen har inte varit uppbyggligt. Efter läsningen blev jag slutgiltigt övertygad om att jag bör vara lika ”illojal” mot kyrkor, som jag varit mot alla de politiska organisationer jag varit medlem i.

”Här på denna jord ska människan tjäna Gud genom tjänst åt de hungriga och de törstiga och de minsta systrarna och bröderna. Att tro på Guds rike och att be om Guds rike drar inte människans uppmärksamhet från det jordiska utan precis tvärtom. Hon vinner så tillit att leva mitt i det verkliga livet på jorden, i Guds verklighet, och här vara Guds medarbetare i kampen för Guds rike.”