Tystnaden och mässan

11 juni, 2017


Igenkännandets glädje

15 januari, 2017

Om drygt en timme skall jag kliva på bussen till Oxbacken, för att ta mig till mässan i Vår frus kyrka. Trots sjukdomar, som gjort att jag inte orkat ta mig till så många mässor som jag skulle önskat, så har det ändå blivit en hel del besök. Både högmässan på söndagar, men också en hel del kvällsmässor.

Efter att jag börjat delta i mässorna i Vår frus kyrka, så slår en tanke mig nästan vid varje mässa: Här sker det inte någon förnyelse av agendan mellan söndagarna eller beroende av vilken präst som leder mässan. I början när jag gick på mina första mässor i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa, försökte jag hänga med i agendan. Det var svårt, jag fattade aldrig vilken av de de fyra eukaristiska bönerna som var aktuell just den söndagen. Efter några söndagar insåg jag att jag inte hade någon anledning att läsa det jag hörde prästen säga. Letandet i agendan störde bara och tog mental kraft, att jag inte var  fullt ut delaktig i mässan, utan satt med näsan i agendan istället.

Nu efter snart tvår år, hänger jag med utan agendan. Det är det som är igenkännandets glädje. Mässan är alltid likadan. Den är lätt att lära sig och är det något jag missar, så gör det inte så mycket. Igenkännandet skapar också en trygghet hos mig som deltagare i mässan. Jag behöver inte grubbla över om prästers nycker att ändra i benämningar av treenigheten. Ändringar som säkert är fromma, men om de är de rätta, det kan en vän av ordning undra över. Inte behöver jag heller fundera över om druvsaft kan ersätta vin eller om bröd bakat på potatismjöl och majsstärkelse kan sägas vara Kristi kropp och blod. (Jag är inte upptagen än i Katolska kyrkans gemenskap, så rent praktiskt har jag än inte kunnat vara delaktig i själva mottagandet bröd och vin, men jag är delaktig i den himmelska närvaron i mässan.)

En konsekvens av att mässan är likadan söndag efter söndag, är en medveten och kunnig skara av deltagare i mässan, vilket gör att den skaran också är ett starkt försvar mot avvikelser. Den tanken får jag utveckla i ett annat blogginlägg.

Nu är det dags att börja förberedda den korta promenaden till bussen och mässan kl 11.00!

 

 


Är postmodern relativism en bra grund för ekumeniska samtal?

2 november, 2016

I mitten på oktober skrev jag ett blogginlägg med rubriken: ”Är ekumenik en fråga om kompromisser?” Inlägget var allmänt hållet och frågan blev kanske hängande i luften och svår att besvara. Frågeställningarna i blogginlägget fick förnyad aktualitet, när jag lyssnat på vad som sagts i samband påve Franciskus besök i Lund/Malmö. (bli nu inte upprörda. Jag vet huvudorsaken till varför påve Franciskus besökte Sverige.) Det var anmärkningsvärt många, inklusive Antje Jackelén, som känner sorg över att alla kyrkor inte har måltidsgemenskap med varandra. Många av dem som känner sorg, pekar gärna med ett anklagande finger på Katolska kyrkan, som den som står i vägen för måltidsgemenskapen. Jag förstår sorgen, men förstår inte kravet, att Katolska kyrkan ska uppge sin teologiska och praktiska syn på eukaristin.

Som jag förstår kritiken, verkar många kyrkor mena, att de skilda synsätten som existerar inte har någon betydelse, utan det går att anse de skilda synsätten som likvärdiga. Det är en enkel utväg, för då slipper ju alla att gemensamt söka sanningen, enligt mitt kanske något enkla sätt att se på frågan. Katolska kyrkan anser frågan vara så viktig, att det inte går att blunda för de skillnader i både teolog och praxis mellan olika kyrkor, såväl i Sverige, som resten av världen. (Den dimensionen finns och det borde ingen bortse ifrån.)

Martin Luther avslutade, enligt det jag läst hos Dag Sandahl, en diskussion kring eukaristin med reformerta ledare, genom att dra ett kritstreck över bordet och säga  ”Ni är av en annan ande än vi.” Att anse frågan om nattvarden så viktig, är tydligen som bortblåst. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått mig förklarat om frågan blivit teologiskt löst eller om det är som jag misstänker, att Svenska kyrkan och frikyrkorna i tysthet bestämt, att frågan är av mindre vikt och inte bör diskuteras. Det kan ju störa enigheten. Vad striden mellan Martin Luther och de reformrta ledarna exakt rörde sig om, det har jag otillräckliga kunskaper om. Det jag däremot vet, är hur himmelsvid skillnaden är mellan Katolska kyrkans syn på eukaristin och den reformerta synen. Katoliker går inte till mässan och tar del av Kristi kropp och blod för att minnas en händelse för 2000 år sedan. Mässan suddar bort tid och rum och katoliker firar tillsammans med de himmelska härskarorna den sista måltiden här och nu. Vi är där! En katolsk präst kan förklara det här oerhört mycket bättre än vad jag gör. Ta gärna kontakt med er närmsta katolska församling.

Synsättet skiljer sig inte radikalt från synsätt som finns i Svenska kyrkan. Jag har haft förmånen att delta i mässor med Bengt Wiklund som under en lång tid var vikarierande komminister i Bjuråker-Norrbo församling. Det var inte ofta han glömde att påpeka, att vi inte satt där ensamma, utan att kyrkan var knökfull av hela den himmelska härskaran. Jag har läst Rolf Larssons bok ”Fest vid paradisets port” och lyssnat till några föreläsningar med honom kring det temat. Jag tror inte att vare sig Bengt Wiklund eller Rolf Larsson är några udda röster i Svenska kyrkan. Här borde det finnas beröringspunkter mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan.

Det finns skillnader, som jag ser, eftersom jag haft uppdraget som kyrkvärd i två församlingar, dels i Badelunda församling och dels Bjuråker-Norrbo församling. I Svenska kyrkan är bröd och vin bara Kristi kropp och blod under själva mässan. Efter mässan så återgår bröd och vin till sina vardagliga gestalter. Det här innebar för mig som kyrkvärd, rent praktiskt, att jag efter mässan hällde ut överblivet vin, i Badelunda i vasken och i Bjuråker-Norrbo i piscinan. Det överblivna konsekrerade  brödet blandades med icke konsekrerat, för att vid nästa mässa bli konsekrerat igen.
Den hanteringen är helt främmande för Katolska kyrkan. Brödet upphör inte att vara Kristi kropp efter mässan, utan placeras tillbaka med vördnad i Tebernaklet. Kristi blod hälls inte ut, utan dricks upp av prästen och kärlen rengörs noggrant med vatten som prästen också dricker upp. Här borde det finnas underlag för samsyn mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men då bör Svenska kyrkan acceptera tanken och teologin bakom att bröd och vin inte upphör att vara Kristi kropp och blod, när mässan är slut. I den frågan anser jag att Katolska kyrkan har både Bibel och tradition på sin sida.

En ytterligare svårighet för måltidsgemenskap är också frågan om det rimliga i att druvsaft eller andra åtgärder som görs så att vinet inte är vin, utan något annat. Ska det där något annat symbolisera vin? Detsamma gäller brödet, kan vad som helst användas och sägas symbolisera bröd? Här går en stor motsättning inom Svenska kyrkan. Katolska kyrkan har en klar uppfattning. Det ska vara vin och bröd med vete i. Den här osäkerheten skulle nog de flesta katoliker möta, om Katolska kyrkan skulle säga, att det är fritt fram att delta i andra kyrkors mässor och ta del av bröd och vin. Hur ska de veta, i vilken församling är det verkligen bröd och vin som omvandlas till Kristi kropp och blod. Det blir till att noga förhöra sig om vad som gäller i den tänkta församlingen de ska besöka.

För att inte förlänga inlägget mer, så nog anser jag att det finns många skäl, som uppmanar till teologisk reflektion, innan Katolska kyrkan skall säga: Vi accepterar all praxis som likvärdig. Det borde andra kyrkor kunna respektera trots sorgen att vi inte kan ta del av måltiden gemensamt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hur går det med det där katolska? IV

8 november, 2015

Att träda in i ett nytt kyrkligt sammanhang, innebär inte bara att lära sig nya teologiska sanningar. Visst är det viktigt att förstå sambandet mellan Tradition och Bibeln, men det finns också en annan sida, den att gå in i ett helt nytt socialt sammanhang.

De två senaste mässorna i Jesu Hjärtas kapell har verkligen gett mig varma känslor av att tillhöra Kapellförsamlingen i Sörforsa. Förra lördagen fick jag uppleva ett dop, som var lite annorlunda. Inte i de stora och övergripande delarna, dopet var en gåva från Gud och allt det där, utan det var själva välkomnandet av barnet till församlingen, som skilde sig från det jag var van vid. När dopet var klart, klappade församlingen händerna till drillande kvinnoröster. Glädjen var oförfalskad, som jag kände det.  Det var inte heller första gången jag kände hur naturligt det var med skilda varianter glädje och lovsång, inom ramen för en gemensam tro och tillbedjan. Kyrkans globalitet var i den stunden närvarande i Sörforsa och Jesu Hjärtas kapell!

I går på mässan fick jag återigen uppleva Kyrkans globalitet, när det förrättades vigsel i mässan. Det var samma glädjedrillande till handklappningar, när vigseln var klar och det unga paret blivit äkta makar. Det som var helt nytt, (nu kanske jag säger för mycket, för jag har få erfarenheter från vigslar i Svenska kyrkan), var fader Damians tal till brudparet innan själva vigselakten. Talet innehöll förmaningar och god råd och så långt kändes det inte märkligt. Däremot kändes stort och allvarligt, när fader Damian berättade att han alltid hade sin mobiltelefon påslagen. Han svarade alltid när någon i församlingen ringde, oavsett tid på dygnet. Han såg allvarligt på brudparet och sa: ”Se på mig! Får ni problem i ert äktenskap, kontakta mig! Jag kommer genast! Kontakta alltid en präst, när ni får problem i ert äktenskap!” Där såg jag en skillnad till det jag varit van vid och fick också en förståelse av värdet att präster lever i celibat. Det är inte i första hand fråga om någon form av sexualfientlighet, utan mer en beredskap att alltid vara beredd till tjänst för sin församling. Jag insåg också i mässan rent känslomässigt, vilket jag, rent förståndsmässigt, visste efter min läsning av Katolska Kyrkans katekes, äktenskapet är ett sakrament! Med hela den tyngd som ett sakrament har!

Mässan avslutades som vanligt med en Maria-hymn. I går blev det. ”Du drottning över Nordens land.”

När jag åkte hem till Kyrkbyn, Bjuråker tänkte jag, att jag återigen fått bekräftelse på hur viktigt det är att delta i gudstjänster och mässor så ofta det är möjligt. Det är i mässan som texterna i böcker, Katekeser etc blir levande. Det var flitigt deltagande i Svenska kyrkans gudstjänster, som gav mig de kunskaper, som gjorde att steget till den Katolska kyrkan blev naturlig och självklar.

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg, med liknande funderingar som i dag, ”Den välsignade mångkulturen i Gävle och Gävleborg.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om ,