Vad räknas? De vackra orden eller den hårda verkligheten?

21 februari, 2009

I kväll när jag lyssnade och tittade på Rapport, fick jag mig till livs, att det satsas på de arbetslösa. De skall få hjälp av något som kallas jobbcoachers. Jag som i min enfald trodde det var arbetsförmedlingarnas roll. Se där vad lite jag, i min inbilskhet, vet om samhällets myndigheter.

En jobbcoach skall, vad jag kan förstå, hjälpa den enskilde arbetslöse att hitta och sätta ord på sin egen vilja. En begeistrad Maud Olofsson förstärker det intrycket när hon i TV utbrister:

 Att vi måste ”respektera att människor är olika!”

Vackra ord, som jag mer än gärna skriver under på. Men nu till den stora frågan: Hur kan den som är arbetslös hävda respekten för sin individualitet, när den krockar med regelverket?

Ett regelverk, som kräver att den arbetssökande skall söka alla de arbeten som arbetsförmedlingen hänvisar. Oavsett om den arbetssökande har kompetens för arbetsuppgiften eller inte. (Det gäller att visa sig arbetsvillig, gubevars). 

Kan den arbetssökande hävda respekten för sin individualitet, när arbetsförmedlingen kräver att hon eller han skall flytta till annan ort där en arbetsuppgift som arbetsförmedlingen hävdar passar den arbetssökande.

Jag skulle kunna ta fram fler exempel, men de här två får räcka för att visa hur cyniskt Maud Olofsson argumenterar. Hon är fullt medveten om regelverket. Hon har själv varit med om att fatta besluten. Maud Olofsson vet att regelverket inte ger något som helst utrymme för: ”respektera att människor är olika.”

Den som hävdar den rätten, upptäcker nog mycket hårdhänt, att han eller hon är utan a-kassa. Och inte bara det. Den arbetslöse får också räkna med att bli kallad både lat och fuskare av samhällsetablisemanget.

Andra bloggar om: , , , ,


”Råttan i pizzan” i ny tappning?

9 mars, 2008

När jag i början av 60-talet var ordförande för skolklubben SSU Fraternitas på Sundsvalls högre allmänna läroverk, hamnade jag anmärkningsvärt ofta i våldsamma diskussioner om det oerhörda fusket i våra socialförsäkringssystem. Det är så här i efterhand nästan lustigt att påminna sig det stora allvaret och upprördheten hos företrädare för Konservativ skolungdom, när de berättade om alla fall av fusk som de minsann ”kände till.” Det lustiga var att de överhuvudtaget inte umgicks i kretsar där t ex socialbidrag förekom. De enda fuskare de möjligen träffade på var sina skattefuskande pappor.

För några år sedan var Alf Svensson ”modig” och nästan hjälteförklarad av en samlad borgerlighet, när han hävdade att det fuskades med våra socialförsäkringssystem. Tänk att våga utmana det politiskt korrekta! Fusket sades vara så omfattande att den riskerade legitimiteten för systemen. Alla försök till sans och måtta, möttes av hånfulla påståenden att vi inte, av politiskt egenintresse, ville erkänna att fusk förekom.

Vi har under de senaste åren matats med den ena larmrapporten efter den andra om den oerhörda omfattningen av fusket. Regeringen har med olika ”kraftfulla” beslut försökt sätta stopp för det stora fusket. Allt med den goda föresatsen att stärka ”legitimiteten” för vårt sociala försäkringssystem.

Nu börjar det så sakteligen dyka upp nya uppgifter. Uppgifter som inte bekräftar eller stödjer allianspartiernas larmrapporter. Idag kan vi läsa i DN:s nätupplaga ”Föräldrar mer ärliga än väntat” Se där en stor nyhet! Det var nog bara regeringspartierna som trodde annorlunda. Människor vet varför vi har ett socialt försäkringssystem. Legitimiteten för välfärdsmodellen är mycket stort och det måste hårt betonas, vi är ärliga och inga fuskare. Förstår inte varför alliansregeringen så ofta förtalar både människor och system. 

Men det är klart, om man som Maud Olofsson ser oss som hjälplösa fågelungar, som kräver att bli matade, då är också föraktfulla fördomar lätta att till sig. Vi andra vet in på skinnet, att det inte räcker med att vara en flitig bäver, utan vi måste springa runt som förgiftade råttor för att få livet någorlunda drägligt.

Får ändå säga, att det känns lite skönt att kunna konstatera: Jag var politiskt korrekt i början på 60-talet och den korrektheten håller fortfarande.

Andra bloggar om: , , , , , ,


Tomma tunnor…!

8 augusti, 2007

Läser i SvD att Centerpartiet och Maud Olofsson är på krigsstigen igen. Det har tydligen varit alltför tyst kring partiet och därför behövs det kraft och djävlaranamma.

Kraftåtgärderna skall, vilket inte är något nytt, återigen riktas mot den fackliga rörelsen. De har, enligt Centerpartiet, för stor makt. Trots att rubriksättaren nog tolkat Centerpartiets inställning rätt, när de skriver: ”Centern hotar fack med lagstiftning”, finns det ändå en intressant ny nyans i angreppen på den fackliga rörelsen.

Nu säger Centerpartiet att det är arbetsmarknadens parter som skall komma överens om regler för stridsåtgärder. 

– Vi förväntar oss att arbetsmarknadens parter tar en diskussion om proportionalitetsprincipen. Om de inte sköter den biten så riskerar de att vi måste gå in med lagstiftning, förklarade hon när centern på onsdagen presenterade sitt program för jobb och företagande.

Jag vet inte hur ”arbetsmarknadens parter” uppfattar hotet, men vi får väl utgå från att Maud Olofsson räknar med att fack och arbetsgivare skrämda av hotet kommer fram till en överenskommelse. Innebörden i begreppet ”arbetsmarknadens parter”, är väl att det är fråga om parter som lever under ömsesidiga avtal. Nu kräver Centerpartiet att arbetsgivarorganisationer skall förhandla om villkor för ickeanslutna medlemmar. För det är väl ändå så att de företagare som inte önskar kollektivavtal inte heller är med i någon arbetsgivarorganisation? För då skulle de ju ha kollektivavtal.

Centerpartiet försöker också vid sidan om hotet om lagstiftning också lägga in lite morötter:

”Om parterna kommer överens i den riktning som Maud Olofsson efterlyser så utlovar hon en rad politiska åtgärder.

– Då lovar vi från politiskt håll, från centerpartiets håll, att det ska bli enklare att få kompetensutveckling, enklare att starta företag om man vill det, det ska finnas ett trygghetssystem som gör att du inte hamnar mellan stolarna, du ska snabbt få rehabilitering om du blir sjukskriven och du ska få coachning om du blir arbetslös.” 

Jag tar tillbaka begreppet morötter. Vid en något mer närsynt läsning, upptäcker jag ett riktigt rejält utpressningshot. Främst mot arbetsgivarparten. Vore jag småföretagare, skulle jag explodera av ilska. Vettiga och småföretagarvänliga förslag, som statsmakten är fri att närhelst den vill införa, villkoras!

Kan tomheten i Centerpartiets småföretagarambitioner bättre illustreras? Varje småföretagare i det här landet bör mailbomba Centerpartiet med frågan: På vilket sätt hindrar dagens konfliktregler staten att besluta om komptensutveckling, enklare regler för att starta företag, bättre trygghetssystem, rehabilitering vid sjukdom och coaching vid arbetslöshet?

Jag är övertygad om att fler än småföretagare är intresserad av få höra svaret.