Vi tror ock på den helige Ande…

14 februari, 2013

Jag var inte beredd på känslostormen, jag drabbades av när jag läste nyheten om att Mekane Yesus bryter gemenskapen med Svenska Kyrkan. Att vara utsatt för stridiga känslor är bara förnamnet! Hela frågan blev helt plötsligt så personlig. Jag har ju ett delansvar för resultatet. Jag må ursäkta mig med att mitt ansvar här i skogarna i Hälsingland är litet, men det försvaret ger inte något moraliskt heltäckande skydd. Även små handlingar kräver sitt ansvar!

Jag var och är en del i det beslut som lett till att Mekane Yesus nu bryter med Svenska Kyrkan. Jag ansåg och anser fortfarande idag, att det är förenligt med Bibeln att bejaka och viga samkönade par. Inser också, att min uppfattning är en minoritetsuppfattning inom den världsvida kyrkan. Det har hänt vid ett par tillfällen har jag följt debatter vid kyrkomötet. Jag satt vid min dator och lyssnade in varje deklaration som avgavs (för det var ju ingen debatt) i frågan om vigsel av samkönade par och bibehållen vigselrätt. Jag minns också hur jag skickade uppmuntrande tillrop till ÖKA:s ledamöter via Eric Muhl på Facebook. Nu skulle beslutet bara baxas i hamn! Vi vet hur det gick. Glada var majoriteten och glad var jag!

Bland alla deklarationerna hördes, för den som ville lyssna, varningsröster. Dels i sakfrågan, men också varningar för konsekvenserna av beslutet, när det gällde Svenska Kyrkans relationer med andra kyrkor. Jag kan inte uttala mig om hur ledamöterna vid Kyrkomötet lyssnade till varningarna, men för min del valde jag, att helt bortse från dem. Nu när jag tänker tillbaka, kommer ett minne upp för mig. Under de 8 år jag arbetade som en mycket obehörig lärare på Tärna folkhögskola i Sala brukade jag minst en gång/termin påminna mina klasser, på tal om demokrati. ”Majoriteten må ha rätt att fatta bindande beslut även för minoriteten. Det innebär inte, att majoriteten nödvändigtvis har rätt i sak. Hur majoriteten hanterar den insikten, avgör hur demokratiskt ett samhälle är.” Borta var den insikten när jag lyssnade eller ännu värre. Jag lyssnade inte. Majoriteten och jag hade inte bara rätt att fatta beslutet. Den, och också jag, ansåg att det bara fanns ett ”rätt” beslut och allt annat var fel.

Min tanke från folkhögskolan har jag de senaste åren bytt ut mot en bättre beskrivning. Olle Sahlström berättar i sin bok ”Gå hem” att han brukade avsluta alla sina tal som LO-ombudsman med orden: ”Jag sade att det finns ingenting viktigare än att vi efter bästa förmåga lyssnar på vår egen inre röst. Att vi stannar upp och lyssnar på vad den rösten säger oss.” Helt sant, men ur det följer också att människornas inre röster inte behöver vara identiska. Min inre röst kompletteras, berikas och kanske också motsägs av andras inre röster, men vi bör, inte bara lyssna, utan också i handling vara ärliga mot våra inre röster, oavsett om den leder oss in i ensamhetens öken.

Om jag som enskild människa har svårt att hantera insikten och respektera även andra människors inre röster och inte bara mina egna, så har Svenska Kyrkan som organisation än större svårigheter. Orsakerna till det är säkert många, men jag vill fortsätta att tjata kring min delförklaring. En kyrka, som domineras av sekulära partier och representanter för allehanda sekulära ideologier, är självklart livrädda att tappa kontrollen. Tal om att visa respekt för ”inre röster” är ju bara sätt att bakbinda majoritetens rätt att besluta. Jag anser att ”den enda rätta vägens politik”, som så ofta vägleder SvK är lika feltänkt som strategin, att vi går före och andra linkar efter.  Den är feltänkt på många plan, men möjligen det viktigaste är att strategierna helt bortser från den helige Andens agerande. Om vi har rätt i sakfrågan och frimodigt samtalar, då kommer vi att få hjälp av den helige Anden. Det är ingen from förhoppning. Det är ett löfte från Gud själv!

Vore det inte läge för ett rejält koncilium inom Lutherska världsförbundet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,