Skäms, Mikaela Valtersson!

14 november, 2007

Karla Lópes (mp) avgår som riksdagsledamot. Skälen hon anger är dels politiska, dels personliga. Bl. a upplever hon att hon inte fått gehör för sin mer pacifistiska uppfattning i försvarsfrågan och att Miljöpartiets linje kommer att leda till en yrkesarmé.  

Eftersom Miljöpartiet, likt alla partier, hyllar den leninistiska principen om demokratisk centralism, kan det ofta bli som Karla beskriver, ledamöter bedriver självcensur. En del klarar det bättre, andra sämre. Till slut kan den bästa lösningen vara att avgå från uppdraget. Vilket Karla Lópes har gjort.

I den process som ledde till beslutet har tydligen Karla Lópes känt sig utfrusen och mobbad av miljöpartiets riksdagsgrupp. Inte heller något direkt ovanligt i olika förtroendevalda grupper. Så här långt är det ingenting som är konstigt på något sätt. Det är så det politiska spelet fungerar.

Det som är anmärkningsvärt, är hur illa, för att inte säga illvilligt, Miljöpartiets riksdagsgrupp hanterar situationen. I stället för att beklaga att Karla Lópes känt sig tvingad att avgå, som är den gängse sättet i sådana här situationer, väljer Mikaela Valtersson att ta till storsläggan. När det gäller anklagelsen om mobbing säger Valtersson: ”Det stämmer inte alls. I stället handlar det om personliga problem.” Ett mycket vanligt sätt att förneka en persons upplevelser och lägga skulden hos den som upplever sig mobbad. Hur kan Mikaela Valtersson så tvärsäkert påstå att Karla Lópes upplevelse inte är sann åtminstone för henne. Det är ju inte riksdagsgruppen som i en omröstning kan säga vad som är sant och falskt i en upplevelse.

Enbart det här exemplet är skrämmande nog, men Mikaela Valtersson har tydligen behov att riktigt trycka till Karla Lópes och ta all heder och ära från henne.

”Det är alltid tragiskt när det blir så här, när en riksdagsledamot känner att hon inte klarar sitt uppdrag. Men hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.”

Först lite krokodiltårar, sen hugget! Hon har inte klarat uppdraget och inte heller bidragit till gruppens arbete! Gruppen kommer inte ens känna av att hon lämnat dem. Så talar den osminkade makten! Det är också en del av det politiska spelet. Tråkigt bara, att just Miljöpartiet skall visa upp politikens sämsta sidor.

Återigen. Skäms, Mikaela Valtersson! Det här kunde du ha skött bättre!


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Nu börjas det!

6 oktober, 2007

I maj skrev jag ett inlägg med rubriken Vilket parti sviker först? Inlägget handlade om att jag befarade att det politiska etablissemanget anpassar sig till Sverigedemokraternas politik. Jag pekade på erfarenheterna från hur partierna anpassade sig till Ny demokrati på sin tid. Ingen vacker syn! Jag avslutade mitt inlägg med frågan, vilket parti sviker först?

Jag ser i DN att Socialdemokraterna tydligen har ambitionen att vinna tävlingen. Partiet vill begränsa möjligheten för flyktingar att bo var de vill när de fått uppehållstillstånd. Birger Schlaug har en bra och mycket läsvärd kommentar till förslaget. (Här)


Så kom den då – annonsen!

9 september, 2007

I lördagens Hudiksvalls Tidning, en halvsida stor.

”Det finns ingen tunnelbana utanför Stockholm. Hjälp oss att berätta det för Centerpartiet.”

I ett inlägg för några dagar sedan varnade jag Centerpartiet, att de skulle utsättas för en liknande kampanj som Miljöpartiet utsattes för, när de beslutade om höjda bensinpriser som ett led i en skatteväxling.

Det är ändå lite fantasilöst och patetiskt av Bil Sweden och MRF, att de kör en likalydande kampanj mot centern som de gjorde mot Mp. Samma skiss på en tänkt tunnelbana utanför Stockholm. Måste köpa Ljusdals Posten, för att se när MRF och Bil Sweden ber oss informera Centern om att det inte finns någon tunnelbana i Ljusdal.

Jag vill vända på kampanjen. Kan inte alla mina bloggläsare, hjälpa mig att informera Bil Sweden, MRF (och kanske också lobbyisten Persson) att det finns en tunnelbana i Stockholm?

Jag sitter här i Bjuråker (som definitivt inte har tunnelbana) och förundras när jag läser nyheter från Sverige, nej rättning mittåt, Stockholm menar jag! Jag ser i TV hur bilar tydligt kör kors och tvärs i Stockholm. Det måste tydligen införas biltullar, för att åtminstone lite något minska biltrafiken. Får en bestämd känsla av det behövs en folkupplysningskampanj.

Alltså: ”Det finns en tunnelbana i Stockholm. Hjälp oss att berätta det för för Bil Sweden och MRF”

PS! Berätta det gärna även för lobbyisten Persson, om ni träffar honom.


Tror Centern att det finns tunnelbana i Ljusdal?

1 september, 2007

Jag har läst nyheten att Centern beslutat, att inom alliansen driva krav höjd skatt på bensin, som ett led i en skatteväxling. Nyheten kan inte vara en nyhetsanka eftersom jag kunnat läsa nyheten i åtminsten tre tidningar, SvD, DN och Dagen

Jag undrar om Centern och Maud är beredda på de motkampanjer beslutet på stämman kommer att leda till. Ett antal gånger under den förra mandatperioden tog jag del av annonser och debattinlägg, som undrade om Mp inte visste, att det inte fanns någon tunnelbana i Ljusdal. Vid minst ett tillfälle, om jag minns rätt, fanns t o m en tunnelbanelinje mellan Ljusdal, Färila och Järvsö inritad, (kanske också till Los och Ramsjö) för att riktigt visa hur korkade Mp var med sina krav på en miljöbaserad skatteväxling. Kan inte påminna mig något stöd från Centern, när Mp angreps som hårdast. Skam till sägandes var väl inte heller Mp samarbetspartnerns överdrivet aktiva i sina stöd för den gemensamma överenskommelsen om skatteväxling. Tvärtom, i våra trakter ville inte S ens kännas vid det gemensamma beslutet, utan deltog i förtalskampanjen mot Mp. Trots framgångar i valet, backade Mp i Gävleborg.

Det är historia nu. Jag kan bara konstatera att Centern på sin stämma fattat ett riktigt bra beslut. De kommer med all säkerhet att bli hårt angripna från olika organisationer och lobbyorganisationer. Kanske rent av Göran Persson kommer att uppvakta och hävda att bilindustrin är hotad om Centerns förslag förverkligades.

I den stormen bör alla miljöorganisationer och miljöintresserade ge sitt stöd åt Centern. Vi får inte stå vid sidan av och lite skadeglatt konstatera att även Centerns allianspartners deltar i skilda slag av förtalskampanjer.  Miljöfrågan är för viktig för prestigemässiga småttigheter. 

Har nu läst det första tunnelbaneargumentet här.


Det var väl inte så här vi tänkte oss?

27 augusti, 2007

Tolv lärare som tidigare varit anställda på Walthers gymnasium AB, frågar sig om vinstintresset verkligen skall gå före kvalité. Påpekandet är berättigad, mot bakgrund i de ekonomiska fakta som lärarna redovisar i SvD.

Walthers gymnasium AB med 4 skolor i Stockholm och ytterligare ett antal runt om i landet gör ett positivt resultat på 20 % av omsättningen. Självklart skall ett fristående gymnasium göra positiva resultat. Varifrån skulle annars pengar till utveckling och förnyelse komma? Men tydligen anser ägarna av Walthers gymnasium AB, att det positiva resultatet är något som ska fylla deras bankkonton med många härliga nollor. 13,5 miljoner de senaste två åren och en av företaget köpt bostadsrätt för 3,5 miljoner – det är inte kattskit det!

Man kan verkligen fråga sig hur en bra tanke med friskolor kunde utvecklas till dagens, milt sagt, perversa resultat? Birger Schlaug uppmanar Mp att tänka om och påpekar att det aldrig varit meningen att Mp skulle bli radikala alibin för krafter man egentligen är motståndare till.

För min egen del vet jag inte riktigt vilken försvarslinje jag skall använda. Jag har med min bakgrund i arbetarrörelsen, haft svårt att få gehör för en politisk strategi, där alternativa driftsformer inom offentlig sektor skulle vara viktiga och bärande delar i ett utvecklande av demokratin. I VPK, det hette så när jag var medlem, ansågs det att offentligt drivna verksamheter alltid och i alla lägen, oavsett vem som har den politiska makten, var demokratins högsta stadium. Inom socialdemokratin kändes det lite bättre. Där fanns det och finns krafter som inte anser att alla tankar på en folkrörelsebaserad demokrati bara är sämre varianter av den förda välfärdspolitiken.

När socialdemokratin pressades av krav på alternativ inom offentlig sektor hade de mycket lite att sätta emot. De formligen släpades, (man kunde se djupa spår efter hälarna i marken,) av utvecklingen till ett läpparnas accepterande av t ex föräldradrivna dagis, friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Inga egna offensiva tankar eller diskussioner. Det är inte konstigt att utvecklingen blivit som den blivit. En motsträvig socialdemokrati, utan egna visioner och ett buttert nejsägande Vp. Mp försökte hålla en demokratisk vision levande, men drevs av utvecklingen att stödja nyliberalernas våta dröm om att allt ska kunna köpas och säljas.  

Birger Schlaug har rätt att kritisera Mp så hårt som han gör. Vi andra bör nog närma oss frågan med lite större ödmjukhet. Vilka alternativa strategier erbjöds?

Nu måste den samlade oppositionen gemensamt ta en diskussion om hur en framtida strategi ska se ut. Det går inte att i fortsättningen stillatigande lyssna till allt tal om valfrihet. En valfrihet som reducerar demokratin till enbart en fråga om att välja mellan Expressen och Aftonbladet. Vi kan inte heller återgå till tiden före friskolereformen – den vägen är stängd.


Ett löfte att lita på?

20 maj, 2007

Läser i SvD om Maria Wetterstrands varning till riksdagspartierna att inte på någon punkt legitimera Sverigedemokraternas politik. Jag har lite från och till följt Mp:s kongress i TV 24 och råkade i dag se och höra Maria Wetterstrands uppmaning, men det viktiga med uppmaningen var löftet som jag tyckte mig höra  att i vart fall Mp aldrig skulle anpassa sig till Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. Det värmde och jag tror på Maria Wetterstrands löfte. Mp kommer inte vara det första partiet som sviker det är jag övertygad om. Jag frågade i ett inlägg för en tid sedan vilket parti kommer att svika först. Det verkar inte bli Mp!

I artikeln säger Maria Wetterstrand också att hon inte utesluter debatter med Sverigedemokraterna, men ser samtidigt inte någon anledning att diskutera med dem utan ett tydligt syfte. Jag anser det vara en klok inställning. Det är inte i TV-sända debatter vi ”vinner” över Sverigedemokraterna. Det är hur bra vi är på att förklara för människor varför vi har en öppen asylpolitik. Varför vi värnar rätten till modersmålsundervisning. Varför det är viktigt att motverka strukturell diskriminering.

Det gäller att i grunden avslöja Sverigedemokraternas angrepp på svenskhetens grundvalar av tolerans och öppenhet.


Att blanda äpplen och päron!

16 maj, 2007

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.