Biskop Bonnier, är det tillåtet att vi, i Franciskus efterföljd, missionerar för himlens fåglar?

2 februari, 2015

I ett blogginlägg ”Tack och lov att inte alla måste tro lika!” Skriver biskop Bonnier raljerande följande:

”Det kan tyckas vara en konstig titel på detta blogginlägg. Borde inte en biskop i Svenska kyrkan hävda att alla borde tro på Jesus, att alla ska bli kristna och att kyrkans uppgift är att göra alla folk till Jesu lärjungar? Det kan man ju tycka. Men risken med en sådan hållning är att man gör allt för att omvända människor och att det då bara finns en enda sanning och det är den som uttrycks i den kristna tron. Allt annat är meningslöst, bortkastat. Våra muslimska bröder och systrar har då valt helt fel väg och kan inte ha någon hållbar gudsgemenskap. I och för sig så delar ju judarna drygt halva Bibeln med oss kristna men eftersom inte deras förbund längre gäller utan det nya förbundet genom Jesus Kristus och som ersätter alla de gamla förbunden så borde mission bland judarna vara en gudi behaglig gärning. Hinduer, Sihker, Buddister ska vi inte tala om. De har ju inte en siffra rätt. De måste också omvändas – ju förr desto bättre. Det är på detta sättet som kristna fundamentalister och extremister resonerar. Men extrimismen måste hållas stången.”

Visst, det går att ta citatet från den skämtsamma sidan. Jag deltar i en studiecirkel i församlingen där vi fördjupar oss i Franciskus liv och tänkande, vilket förklarar associationen till Franciskus. När jag läser biskop Bonniers uppräkning, då återstår fåglarna och möjligen ateisterna, men det vore väl ett övergrepp mot ateisterna, att försöka omvända dem. Eller…? Då återstår bra fåglarna. Jag får väl ta mig en missionstur ut till fågelbordet i morgon. Jag inser, att det bästa svaret på biskop Bonniers raljerande, inte är att raljera tillbaka, utan ställa frågan. Var har han hittat dessa fundamentalister och extremister här i landet som önskar tvångskristna alla ickekristna? Jag ska göra en, och det är ingen vild, gissning. Biskop Bonnier torde få stora svårigheter att namnge dessa ”fundamentalister och extremister.” Men jag anser att det för samtalets skull är nödvändigt att biskopen redovisar sina källor. Tills så sker, utgår jag från, att biskopen tagit till ett debattekniskt skamgrepp.

Varför gör han det? Skälet kan bara vara den, att han inte anser mission vara något nödvändigt för Svenska kyrkan. Varje gång någon i Bonniers omgivning tar till ordet mission, då måste personen bedyra att han inte är fundamentalist och extremist eller en person som vill undergräva vår religionsfrihet och åsiktsfrihet. Åke Bonnier har skapat en osäkerhet kring att diskutera mission, vilket är en beprövad härskarteknik. Jag anser att biskop Bonnier borde vara så rakryggad, att han pläderar för att minska församlingarnas huvuduppgifter till tre. Gudstjänst, diakoni och undervisning, för det är ju det han vill. Samtidigt bör också biskopen Bonnier förklara på vilket sätt mission skulle hota människors rätt att tro vad de vill? Om jag pratar med min grannar om min kristna tro (vilket jag gör för sällan), så innebär det väl inte, att de inte har rätten att tacka nej? Det kan väl inte anses som en kränkning av någons personliga integritet att ge dem möjlighet att ta ställning till erbjudandet som Jesus ger alla människor. En inbjudan som är bekräftad på korset och aldrig tas tillbaka! Det är ju vi kristna som har till uppgift att dela ut inbjudningen och berätta om den glad festen som väntar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 

 

 


Jag undrar om biskop Arborelius skulle kalla mig för fundamentalistisk extremist?

31 januari, 2015

Efter vad jag förstår, gör biskop Bonnier det.

Jag har genom åren insett att det inte är lätt att vara lekman inom Svenska kyrkan. Under de år jag varit medlem i Svenska kyrkan har jag så sakteligen etablerat en grund att stå på. Det har jag i det stora hela fått göra på egen hand. Kyrkan har inte varit till någon större hjälp. Däremot har många kristna, ur olika sammanhang, bidragit till den fördjupning av tron, som ändå, trots dåliga odds, har skett.

Det är enkelt att sammanfatta min tro. Gud har uppenbarat sig i tiden genom Jesus Kristus. Jesus föddes av jungfrun Maria. Avlad av den Helige Anden. Födelsen är en fysisk realitet och inte något symboliskt. Det har skett och Jesus är sann Gud och sann människa. Inte en profet eller vishetslärare. Fundamentet för sanningsanspråken vilar just på det faktum, att Jesus är Gud. När Jesus säger att jag är vägen, sanningen och livet, då kan inte en kyrka, som hävdar att hon är en kristen kyrka, förminska det uttalandet till något annat än det det säger. Grunden för Jesu missionsbefallningen är, att det Jesus gjorde på korset var och är en del av Guds frälsningsplan för mänskligheten. Den handlingen är ju det glada budskapet, som vi kristna har till uppdrag att sprida. När då Jesus säger till sina lärjungar att de ska gå ut och göra alla människor till lärjungar, då säger han inte, men ni behöver inte om ni inte vill! Det är en klar uppmaning, utan några som helst förbehåll. Uppmaningen går inte att bortförklara hur gärna än biskopar och andra vill göra. Den sanning som vi kristna skall vittna om är inte en sanning enbart för oss, utan sanningen gäller alla.

Jag skulle kunna göra uppräkningen längre, men jag tror att min tankegång är ganska klar. Det finns ett oomkullrunkeligt sanningsanspråk i allt det Jesus säger om sig själv. Enskilda lekmän, som jag kan tvivla, men kyrkans uppgift är att hålla fast vid det som är kyrkans grund. Den, att Jesus är sann Gud och sann människa. Biskop Bonnier har skrivit ett blogginlägg, som jag tolkar så att han menar att den tro jag efter fattig förmåga tillkämpat mig och försöker tillämpa, skulle vara fundamentalistisk extremism. Ja det må han tycka, men jag vågar lite sturskt hävda att biskop Bonnier har fel, så biskop han är. Men för allt i världen, läs biskop Bonniers inlägg och försök förstå hur mission skulle kunna innebära en inskränkning av religionsfriheten.

Någon kanske undrar vad biskop Arborelius har i mitt inlägg att göra? Det har säkert inte undgått någon av de som regelbundet följer min blogg, att jag känner hur uppbrottet från Svenska kyrkan känns alltmer aktuell. Om det skulle bli så att jag byter hemvist, vill jag inte uppleva det som hände när jag kom till tro i början på 90-talet. Jag tog inte reda på vad kyrkan sa sig tro på och vad hon egentligen trodde. Jag har inköpt Katolska kyrkan katekes, som jag ska studera, förhoppningsvis med hjälp av någon i den katolska församlingen. Jag hoppas att jag ska få hjälp att förstå hur katolska kyrkan tolkar sin egen katekes. Jag har ofta känslan av att många av Svenska kyrkans präster och biskopar gjort med löftet att följa kyrkans bekännelseskrifter, som jag gör när jag, utan att jag läst avtalstexten, kryssar i rutan ”Godkänner avtalet” i min dator när jag anslutit mig mig till något nytt. Jag ska inte gå på en sådan nit en gång till!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Fick min misstanke snabbt bekräftad. Jag räknas inte!

1 mars, 2013

Den 23 februari skrev jag ett inlägg, ”Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan” I inlägget försöker jag visa, att det enligt min mening, finns en motsättning mellan den gudstjänstfirande församlingen och det styrande politiska etablissemanget. Efter att ha läst Dag Sandahls senaste blogginlägg ”Undervisning och mission” får jag en bekräftelse på, att jag nog inte har helt fel i min beskrivning av åtminstone en motsättning inom SvK. (Det måste också sägas, att det är helt förträffligt att få lite rapporter om vad kyrkans ledning anser som problem. Tack för rapporterna Dag!)

Jag avser inte att sammanfatta Dag Sandahls blogginlägg, den är inte på något sätt svårbegriplig. Jag nöjer mig med två korta funderingar. Jag citerar ur inlägget:

Kyrkostyrelsen undrar, ”Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?” Frågan följs upp med: ”Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer.”

Ni ser, den Gudstjänstfirande församlingen räknas inte in bland trons bärare! Det är här en av Svenska Kyrkans stora svagheter ligger. Att bortse från den gudstjänstfirande församlingens kunskaper är ett så stort strategiskt misstag, att jag på goda grunder börjar misstänka, att det är inte är ett misstag, utan ett medvetet val. Kyrkan räknar inte med dem, som troget deltar i gudstjänster och som lyssnar till texterna och predikningarna. Lärt sig förstå liturgin och dess syfte i gudstjänsten. Säg någon annan grupp i en normal svenskkyrklig församling, som besitter likartad samlad kunskap? Om ett av kyrkans problem är bristande kunskap om kyrkans ord och de kristna berättelserna, vilket jag inte förnekar, då måste frågan ställas: Vem är mest lämpad att vara brobyggare och spridare av kunskaperna, än de som besitter kunskapen? Det är i den här gruppen både kunskapsspridarna och missionärerna finns. Visst förstår jag, att det för det styrande etablissemanget är ett stort problem, att den gudstjänstfirande församlingen inte kan kontrolleras och styras, men ändå. Det finns inga lätta projektgenvägar, utan våga istället rusta det aktiva lekfolket till att bli kunskapsspridare och missionärer. Visst kan det bli lite vildvuxet, men desto mer levande!

Det kommande kyrkovalet handlar till stora delar om just den här frågan. Vilka väljer vi att förlita oss på? För det är ett val, tro mig!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Väckelse, mission och det sekulära samhället. del 2

16 maj, 2008

Ända sedan jag, under det sena 50-talet, började bli någorlunda samhällsmedveten har jag hört, att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Fram till 1991 berörde inte påståendet mig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det var som det var. Kunde inte heller se, att något skulle bli bättre om Sverige blev mindre sekulariserat.

När jag 1991 så att säga ”bytte sida” och gick från en sekulär till en kristen identitet, har frågan fått en helt ny aktualitet för mig. Numer hör jag något dovt och hotfullt, när kristna talar om världens mest sekulariserade land. Fortfarande förstår jag inte riktigt vad hotet består av. För den är väl inte en kvarleva från tiden då en självmedveten och sekulär arbetarrörelse började bygga på sin dröm om ett rättfärdigt samhälle? Är det inte dags att erkänna att det sekulära samhällets världslighet i det stora hela stått för något gott, som vi kristna borde ha all anledning att bejaka och lovorda. Och ändå, jag tycker mig höra ett mummel av misstänksamhet och jag kan inte riktigt urskilja vad det mumlas om.

För det är visst och sant, att det sekulära samhället och den sekulära människan äger en självmedvetenhet, som ibland gränsar till hybris. Men är svaret på det, att vi kristna än hårdare påtalar för människorna, att de i grund och botten är onda och att allt de bygger vilar på lösan sand? Om vi ställer människors vardagliga strävanden och drömmar i motsättning till kristen tro, då bör vi inte bli förvånade om vi möts av negativa reaktioner eller likgiltighet. Vore det inte bättre att vi kristna med lite ödmjukhet erkände för oss själva och andra, att vi är tacksamma för att människor fört många strider, som vi själva borde initierat. Jag tror det är hög tid att vi kristna sätter oss ned och på ett jämställt plan lyssnar efter vad den sekulära människan har att berätta för oss. Den sekulära människan är inte något ytligt och flyktigt. Hon arbetar, uppfostrar barn, tar hand om sina gamla föräldrar, tar ansvar för stat och kommun, leder fotbollslag, tvättar tröjor, är klassföräldrar, stöder utsatta barn i världen, för att bara nämna något lite. När det gäller mängden goda handlingar har den sekulära människan inget skämmas för. Är det helt orimligt att tänka sig att den självmedvetna sekulära människan faktiskt har något att lära oss? Tänk vilken styrka för det goda vi gemensamt skulle kunna skapa!

 Till sist några varnande ord av Dietrich Bonhoeffer angående vår inställning till den sekulära människan. Så här skrev han i sin fängelsecell 8 juli 1944: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.” Men också: ”Jag vill alltså komma fram till att man inte kan smussla undan Gud till den allra hemligaste vrån. I stället får man erkänna att världen och människan är myndiga och att man inte får tala illa om människan i hennes världslighet, utan att man konfronterar henne med Gud på hennes starkaste punkt.”

Se där en utmaning! Låt oss möta människorna, där de är som starkast!

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Väckelse, mission och det sekulära samhället.

14 maj, 2008

För några dagar sedan bad jag någon förklara för mig vad väckelse egentligen innebär. Anledningen till frågan var en artikel i Dagen om en väckelse i Florida under ledning av Todd Bentley. Ser nu att pastorer ifrågasätter väckelsen i Florida. Den diskussionen skulle vara nog så intressant att medverka i, men jag avstår för den här gången.

Joachim Elsander på bloggen Kolportören har med väckelsen i Florida som utgångspunkt initierat ett intressant samtal om en väckelses förutsättningar i Sverige. Inläggen hittar ni här och här. Läs Joachims inlägg nu och fortsätt sedan att läsa mitt inlägg. Om ni gör så, då lär ni ha lättare att förstå vad jag skriver. Joachim har en mycket träffande bild av vår situation i Sverige, när han skriver: ”En annan aspekt är att jag tror vi i Sverige idag lever mer i ”Athen” än i ”Jerusalem”. Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34).” Upplever att Joachim kommit på något väsentligt, som kan hjälpa oss att komma vidare i våra samtal om hur sprida evangelium.

Jag har ingen livslång erfarenhet, som Joachim Elsander har, av att vara en del av ett kristet sammanhang. Från de sena tonåren fram till att jag nästan blivit 50, verkade jag och levde i en fullständigt sekulariserad miljö. Det är i sig ingen merit, men det ger mig kunskaper om de miljöer, föreställningar och attityder, som jag upplever att kristna har svårt närma sig. Vi ser i Apostlagärningarna hur Paulus försöker hitta någon gemensam grund att föra samtal med atenarna. Han försökte i alla fall, i motsats till vad jag ser merparten av kristna i Sverige göra.

Ett misstag vi kristna ofta gör, är att göra frågan om tro eller icketro till en intellektuell fråga. Frenetiskt försöker vi bevisa för icketroende att de har fel. Sådana intellektuella bataljer leder för det mesta bara till förnedrande förluster i Athen. Inte för att vi är dumma eller att våra argument skulle vara dåliga, utan för att de inte landar i samtalspartnerns verklighet.  I sin bok ”Ny skapelse” refererar Lars Lindberg till den kritik som tredje världens befrielseteologer riktar mot västerlandets kyrkor: ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktas på kristendomskritikerna i samma miljö. Den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” Istället borde vi betona och visa upp en kristen praxis. Vad innebär det att vara kristen i handling? Den moderna sekulära människan är cynisk mot ord, det hör de för mycket av. De vill se en meningsfull handling! Vad den handlingen bör bestå i, finns det säkert många åsikter om, men min övertygelse är, att praktiken måste innebära en djupgående och total solidaritet och identifikation med fattiga och förtryckta. Välgörenhet räcker inte.

För en tid sedan hörde jag i Kanal 10 en predikan av Brian Houston, där han sa något mycket väsentligt. ”Vi kristna behöver inte alltid få rätt. Hur bemötte Jesus alla hånfulla tillmälen, där han hängde på korset? Han svarade med tystnad!” (Om jag med mina erbarmliga språkkunskaper förstod honom rätt.)

I morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade människan.

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,