Äktenskap är inte biologi!

1 juni, 2007

Torbjörn Fälldin har tillsammans med andra klivit in i debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning. Åsikterna mot förslaget är i sig inte originella, vi har läst och hört dem förut. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att Torbjörn Fälldin går in och så klart markerar sin uppfattning. Det känns nog lite besvärande för Centerpartiet, men säga vad man vill om Fälldin, men inte räds han att säga vad han anser i en för honom viktig fråga.

Nå, får vi några nya argument att fundera över i debattartikeln? Nej, inga direkt nya argument, möjligen är hänvisningen till en fransk utredning, som i sin tur hänvisar till FN:s barnkonvention, någonting nytt. Tyvärr finns ingen hänvisning till utredningen och det kanske inte heller behövs. Jag kan ändå inte läsa franska. I övrigt för artikeln fram kända ståndpunkter.

Artikelförfattarna hävdar att det är: ”Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel.” Varje gång jag hör eller läser det påståendet kommer jag att tänka på Ny Demokratis John Bouvins argumentation mot partnerskapslagen i riksdagen. Med obscena gester beskrev Bouvin hur fel det var att tänka sig homosexuella förhållanden. Två knutna händer mot varandra –  gick inte! Två pekfingar mot varandra – gick inte!Men se en knuten hand och ett pekfinger, då funkade det! Jag tror säkert att en del av artikelskribenterna t o m sett Bouvins argumentation på plats. Jag har bara sett den i TV. Det biologiska argumentet har ingen logisk bärighet. Äktenskapet idag är i första hand en relation och inte en institution inom vars ram reproduktionen sker. Jag vet inte hur många vigslar, både kyrkliga och borgerliga, jag deltagit i och läst om, där de egna barnen är gulliga brudnäbbar.

När artikelförfattarna citerar den franska utredningen som tydligen hävdar: ”Äktenskapet som institution anses ha egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. Man framhåller exempelvis att äktenskapet ‘inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt”. Det låter sig sägas, om vi totalt bortser från realiteter. För en stor andel av barnen i vår del av världen (vet inte hur statistiken ser ut i t ex Indien) lever inte i det äktenskap där de en gång blev födda. Äktenskapet är inte det trygga ramverk för barnen, som artikelförfattarna hävdar. Det nuvarande äktenskapspraxis är inte så monogamt, som idealet vill hävda.

Jag är övertygad om att när två människor gifter sig eller enbart ”flyttar ihop” gör det i den fasta övertygelsen, att det ska hålla livet ut. Många får uppleva hur drömmen kraschar och då gäller det att ge barnen en så trygg uppväxt som det överhuvudtaget är möjligt. Inte på grund av äktenskapslöftet, utan på grund av det moraliska ansvaret för barnen. Föräldraansvaret upphör inte när vi går in i nya förhållanden, ansvaret är livslångt och helt oberoende av äktenskap.

Jag kan inte se hur barnens situation skulle försämras om staten beslutar sig för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Barnens rätt och föräldrarnas skyldigheter kan inte garanteras av det monogama äktenskapet mellan man och kvinna. Dagens äktenskap har inte den rollen. Barnens rätt måste garanteras på annat sätt.

Det finns teologiska förklaringar till att förbehålla begreppet äktenskap för förhållandet mellan man och kvinna. Jag har hört många goda argument för den ståndpunkten både av präster och av lekfolk. Många kan tänka sig att samtycka till en juridiskt bindade vigselakt för samkönande par, bara det inte kallas för äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg visat att den ståndpunkten bara leder till en återvändsgränd. Jag tror inte att det är begreppet äktenskap som är problemet, utan synen på homosexuellas rätt till en kyrklig välsignelse över sitt förhållande.