Jag – en samhällsfara?

3 juli, 2009

Mona Sahlin säger, enligt Dagen, i ett samtal i Almedalen:

”Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.”

Inte vet jag vilka erfarenheter Mona Sahlin kan tänkas åberopa för sin, något dramatiska, varning. Jag som kristen utgår dagligen från de påbud Bibeln har vad gäller mitt och statens ansvar för ”änkor, faderlösa och invandrare” som det så ofta står i Bibeln. Jag orkar inte skriva något utförligt inlägg i frågan, det är alldeles för varmt, utan hänvisar till två inlägg jag tidigare skrivit. Inläggen är skrivna i ett inomkristligt perspektiv, men borde ändå ge underlag för en fråga till Mona Sahlin (andra som känner sig manade är också välkomna att svara.): På vilket sätt är jag en samhällsfara?

Det första inlägget jag vill hänvisa till skrevs den 20 november 2008 och har rubriken: Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. 5Mos 15:11 

Det andra inlägget, med rubriken: Varför denna tafatthet? skrevs 23 september 2007 och var en uppmuntran till oss kristna att delta i kampen för en rättvisare värld.

Jag väntar med spänning på svaret, Mona!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,


Snart ett nytt år, men inga nya tankar!

29 december, 2007

Känner ni som jag en skön kittling efter ryggraden av förväntan inför 2008? Tänk vilken härlig ideologisk kamp vi kommer att få uppleva, när Mona Sahlin och Jan Björklund skall upp till bevis om vem som bäst bekämpar flumskolan.

Betyg från första klass eller sjätte, där går tydligen den stora  skiljelinjen i svensk pedagogisk debatt. I dagarna testar Mona Sahlin kompromissviljan hos Jan Björklund, som svarar ståndaktigt att han inte är beredd att kompromissa.

Än har de framtida kombattanterna inte klarat av att ge en trovärdig förklaring till på vilket sätt betyg skulle befrämja kunskapsutvecklingen i skolan? Än mindre har de lyckats förklara vad de menar med begreppet flumskola. Det vi medborgare får nöja oss med, är att botemedlet tydligen är betyg från och med någon årsklass.

Det både Mona Sahlin och Jan Björklund lyckats med är att i grunden baktala den svenska skolan, dagens elever och verksamma lärare. Vilka konsulter har lyckats övertyga våra skolpolitiker, att problemen i vissa skolor i socialt utsatta områden skulle lösas med betyg?

Finns det verkligen inga andra, mer trovärdiga lösningar? Mindre skolor? Färre elever i varje klass? Fler vuxna i skolan? Undervisning på modersmålet? För att ta några exempel ur högen.

Men jag förstår att jag talar för döva öron. Nu är det inte resultat som räknas, utan enbart skenet av kraft och målmedvetenhet.


Vilket parti har den vackraste partiledaren?

1 december, 2007

Det verkar finnas en dröm hos partistrateger att slippa gå till val på viktiga framtidsfrågor. Med olika, mer eller mindre välformulerade, argument försöker de övertyga varandra och väljarna värdet av att beslut står sig oavsett valresultat. För en tid sedan var det Mona Sahlin som var jätteglad över att hon fått mandat att förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse om betyg i skolan, som skulle stå sig efter valet 2010. Idag läser jag på DN Debatt att Rolf Alsing uppmanar Mona Sahlin att ta initiativet till en blocköverskridande överenskommelse med syfte att trygga kärnkraften.

”En fempartiuppgörelse 2008 om kärnkraften skulle etablera ett tungt politiskt faktum som bara kvalificerade höjdflygare skulle försöka riva upp efter valet 2010. Vad skulle vara alternativet? Fråga inte mig. Jag tror inte att det finns något.”

Jag förstår inte, eller jag gör det nog, politikers våta dröm att omöjliggöra för medborgarna att påverka politikens inriktning. Men inte bara medborgarnas, utan också medlemmarnas påverkansmöjlighet. Varje försök att ändra inriktning kommer att mötas av: ”Vi har en överenskommelse. Den kan vi inte bryta.” Jag kan höra hur medlemsvärvare kommer att argumentera i framtiden: ”Gå med i partiet! Då kan ni påverka, men inte när det gäller pensioner, skolan och kärnkraften.” För att dra till med några exempel.

Den här utvecklingen underlättar också för partiernas konsultföretag i valtider.  Nu behöver de inte ägna tankemöda åt politiska frågor, utan kan gå direkt på väsentligheter. Vem ser mest energisk ut? Vem har den tryggaste utstrålningen? Vem låter mest trovärdig? Vem har den vackraste hunden? Vem gör sig bäst i flamsprogram i TV?

Valrörelserna kan ju ta efter Idol 2007. Politiker 2010 – ett underhållande utslagningsprogram för att utveckla demokratin. Det låter väl bra?


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Det mesta är säkert redan sagt!

19 mars, 2007

Jag vet inte hur många bloggar jag besökt i dag som handlat om Mona Sahlins installations tal. Tror inte att jag kan tillföra någon ny och unik analys, men det hjärtat är fullt av, talar munnen. Talet var skickligt upplagt och det är jag inte förvånad över. Det är inte heller förvånande att det inte fanns mycket av konkreta förslag på åtgärder. Installationstal är ju i första hand till för att med stora penseldrag ange en färdriktning och bidra till god stämning i partiet. Jag ska bara lite kort kommentera tre frågor i Mona Sahlins tal, som jag upplever som viktiga och som kanske något lite antydde en ny färdriktning.

När hon talade om jobben var hon riktigt tydlig. Det skulle komma förslag på en kraftfull arbetslöshetsförsäkring, som skall underlätta omställning i en föränderlig värld. Hon var samtidigt mycket klar i sitt uttalande, att alla skulle bidra efter förmåga. Tror inte att vi kan vänta oss någon förändring i de mer hårda bedömningarna för att få A-kassa eller sjukpenning. Däremot var det glädjande att hon så tydligt markerade att det måste bli ett slut på att underbetala den offentliga sektorns kvinnor. Där var det nog en hel del kommunalråd som inte applåderade alltför entusiastiskt.

Partiet måste ändra på attityden till småföretagare och entreprenörer. Hoppas verkligen att Mona Sahlin lyckas baxa partiet från vackra ord till handling. Den förändrade synen måste innebära allt från skattepolitik till förbättrade trygghetssystem för småföretagare. Däremot hoppas jag att partiet kraftfullt tillbakavisar alla påståenden om att facket skulle utgöra något hinder för småföretagare att lyckas.

Det sista jag vill peka på är den glädjande antydningen att nu får det vara slut med diskussionen om för eller emot EU. Enskilda medlemmar må ha synpunkter, men partiet måste skaffa sig en kraftfull politik och strategi för vårt medlemskap i EU. Här lovar samarbetet med Margot Wallström och Jan Eliasson mycket gott inför valet till EU-parlamentet 2009.  Det är ju också en klar markering av var Mona Sahlin står i EU-frågan. Kan inte heller helt undgå att glädjas åt den lilla näsknäpp Göran Persson fick. Ny partiledare och vips är Margot Wallström beredd att göra en politisk insats i Sverige.

Ett tal förändrar inte mycket, utan de närmsta månaderna kommer att visa om allt tal om förnyelse bara blir krav på högre nivåer i bidragssystemen eller om det verkligen blir en förändring mot en ny färdriktning.


Finns det en borgerlig vänster?

17 mars, 2007

Nu när socialdemokraterna skall få en ny partiledare passar jag på och fortsätter att blogga synpunkter på partiets fortsatta utveckling. Många kanske anser att jag lägger alltför stor vikt vid partiledaren, men nu är det så att partiledaren har stor betydelse i den socialdemokratiska traditionen. Nå vad är det för råd jag skulle vilja delge Mona Sahlin? Jag tror nog att hon är ganska så klar över i vilken riktning hon vill gå, ur den aspekten är det nog för sent att ändra på några strategiska funderingar hos Mona Sahlin.   

Det nya som arbetarrörelsen måste ta ställning till, är den allt större medelklassen. Medelklassen har sina intressen. Dessa intressen är inte entydiga och stora delar av medelklassen kan och har också under en lång historisk period accepterat en socialdemokratisk välfärdspolitik. De fick också ut något av den generella välfärden. Medelklassen har  ofta organiserat sig i delar av de så kallade mittenpartierna, men också i mycket hög utsträckning inom socialdemokratin, där de ofta känt sig främmande de senaste åren. Det har funnits och torde finnas möjligheter till en samsyn med stora delar av borgerligheten, men har arbetarrörelsen i någon egentlig mening försökt skapa allianser mot mitten? Vad jag kan förstå måste svaret bli nej.

Den inställningen får förödande konsekvenser. Trots att Moderaterna i val efter val utropas till huvudfiende, så försöker man inte isolera dem politiskt. När Göran Persson och Lars-Olof Johansson tillsammans baxade genom en sanering av Sveriges ekonomi, var kritiken öronbedövande från stora delar av vänstern. Fackföreningsrörelsen stormade och det talades allmänt om en gigantisk högervridning av politiken. (Jag vet. Jag var med och fick mina törnar.) När saneringen blev lyckosam, spreds en känsla av att ”nu kan vi börja föra en riktig socialdemokratisk politik igen.” En naturlig politisk konsekvens borde ju ha varit att centern och socialdemokratin också tillsammans skördat frukterna av en lyckosam politik. Till åtminstone min förtvivlan blev det precis tvärtom, S allierade sig med Vänsterpartiet och Mp. Centerpartiet hade tagit oerhört mycket stryk av sitt samarbete med socialdemokraterna och stod nu nästan helt isolerade.

Vi vet resultatet. Eftersom ”mittenpartierna” inte gavs något spelutrymme av socialdemokratin var de tvungna att söka sig mot moderaterna. Den utvecklingen var mest uppenbar hos Centerpartiet. Visst hade de kunnat lägga sig ned och dö, men partier har inte någon dödslängtan, utan försöker hitta överlevnadsmöjligheter. Den låg i att acceptera blockpolitiken och också vara bäst i klassen. Om S skall vinna nästa val måste de fylla det tomrum som mittenpartierna lämnat. Eller så får vi hoppas att en borgerlig vänster kan återta något av sina förlorade positioner och då får vi, åtminstone jag gör det, hoppas att socialdemokratin hanterar den kraften något bättre än vad den tidigare gjort och erbjuder en allians. Inte den där knepiga konstruktionen med en minoritetsregering och stödpartier, utan en rejäl regeringssamverkan.


Trohet mot värderingar, trolöshet mot ståndpunkter!

16 mars, 2007

Nu när Mona Sahlin skall väljas till ny partiordförande för socialdemokraterna vill jag som före detta medlem passa på och ge henne några synpunkter på partiets utveckling. Synpunkterna kan väl också ses som råd i all välmening. Jag skrev ett antal  insändare i Västmanlands folkblad under 90-talet med liknande innehåll. Vid den tiden såg jag Mona Sahlin som en företrädare för en förnyelse av partiet. Vi vet hur det gick. Göran Persson och budget i balans, vilket var nödvändigt, men balanskraven var inte kopplad till en samhällsvision.

I alla rörelser som verkat under en längre tid, utvecklas traditioner, ideologier och ståndpunkter som är mer eller mindre ”heliga” Det växer också fram maktstrukturer som kan vara nästintill ogenomträngliga för den vanlige medlemmen. Arbetarrörelsen är givetvis inget undantag. Sen början av 90-talet har en kritik inom rörelsen växt sig allt starkare och vars kärna är – ”Vi känner inte igen partiet”. Syndafallet, om jag får använda ett så belastat ord, förläggs lite olika i tid. En del hävdar att den inträdde redan under Palmes tid, andra förlägger den till ett senare datum.

Jag delade inte den kritiken eller för att vara frank, jag förstod den inte. Det vore ju hemskt om en rörelse inte förändrades för att möta nya förhållanden och nya utmaningar. Det skulle ju innebära att rörelsen utvecklas till en sekt. Jag har också upptäckt att människor ofta jämställer ståndpunkter med värderingar. För mig innebär värderingar något som står sig över tid. Ståndpunkter antar man efter hur situationen är. När arbetarrörelsen formerade sig, så fanns det ett antal grundläggande värderingar som organisationen förde fram. Människors lika värde, staten skulle organiseras efter medborgarprincipen med allas rätt till delaktighet. Alla skulle ha möjlighet att utvecklas utifrån sina personliga förutsättningar och intressen. Pengar skulle inte få vara utslagsgivande.

Utifrån dessa värderingar togs beslut om en offentlig finansierad välfärdssektor. Sjukvård, skola, åldringsvård skulle gemensamt finansieras av alla efter bärkraft. Ett allmänt försäkringssystem byggdes upp, vilka i de flesta fall kopplades till den inkomst den enskilde hade. Sjukförsäkringen är ett exempel på en sådan försäkring. Några bidragssystem blev generella, lika för alla, t ex barnbidragen. Andra blev inkomstprövade som t ex bostadsbidraget. Sammantaget kallar vi helheten för den generella välfärdsmodellen. Den fick acceptans hos folkflertalet, även medelklassen kunde se fördelarna med modellen och känna sig trygga i den. Modellen finansierades med relativt sett höga skatter. Jag försvarar modellen, för den baseras på värderingar, som fortfarande står sig.

Däremot hur välfärdsmodellen organiseras är en ståndpunkt, som mycket väl kan förändras. När modellen byggdes upp, var den mest effektiva metoden att göra det i den offentliga sektorns regi. Ingen annan kraft kunde ha byggt upp den med den snabbhet som krävdes. I dag är jag övertygad om att det finns andra möjliga organisationsformer. Både privata, men också det som jag förordar, kooperativa lösningar. Kooperativa lösningar har den fördelen att människorna som berörs, blir mer delaktiga. Enligt medborgaridealet eller folkrörelseidealet om man så vill. Att den offentligt finansierade välfärden också ska drivas och organiseras i offentlig regi, är ingen värdering. Det är en ståndpunkt. Jag har varit med om att ta initiativet till tre kooperativ. Alla offentligt finansierade och demokratiskt uppbyggda. Ett omsorgskooperativ som på kommunens uppdrag drev förskola, fritidsgård och hade ansvar för en hemtjänstkrets, ägd av boende i en stadsdel, brukare och anställda. Ett kooperativt gruppboende för ungdomar med utvecklingsstörning, som ägdes av ungdomarna och deras föräldrar och ett pedagogiskt utvecklingskooperativ, ägd av de anställda och två kooperativ.

Alla tre kooperativen, var som jag brukade kalla dem, fristående delar av den offentliga sektorn. Många inom rörelsen var förskräckta. De kände inte igen partiet, som tillät sådana högerexperiment. Jag försvarade mig stolt, att jag baserade mina ståndpunkter på folkrörelsesocialism, som var bättre anpassad till en ny tid än den gamla statssocialismen. Vi var ju trogna rörelsens grundläggande värderingar, men trolösa mot gamla ståndpunkter. Här går en stridslinje inom arbetarrörelsen av i dag. Visioner för framtiden eller dö sotdöden under fasthållande av ålderstigna ståndpunkter.

Jag hoppas, för den breda vänsterns skull, att Mona Sahlin inte nöjer sig med att administrera sotdöden, utan blir en ledare för förnyelse.


Sticker ut hakan!

15 mars, 2007

Till helgen utses Mona Sahlin till socialdemokraternas nästa partiledare. Det är många som de senaste månaderna undrat om hon är höger eller vänster. Vore jag socialdemokrat skulle jag önska att hon stod till höger! För då skulle hon vara i gott historiskt sällskap.

Branting ansågs som en svikare av idealen av partivänstern. Det gick ju t o m så långt att partiet splittrades. Branting försvarade demokratin och la grunden för en reformistisk utveckling av Sverige. Kanske inte så heroisk som vänstern önskade sig, men framgångsrik.  

Per-Albin Hansson ansågs så illa anfrätt av högeridéer, att han inte ens fick, trots att han var partiledare, artiklar publicerade i partiets huvudorgan Social-Demokraten. Per-Albins vision av folkhemmet har i historiens sken framstått som ett enormt vänsterprojekt, men samtidens partivänster såg det som ett högerprojekt.

Arbetet att bygga folkhemmet fortsatte under Tage Erlanders tid. Perioden under Tage Erlander kännetecknades av ett långt gående klassamarbete. Den svenska arbetsfreden var världsberömd. Det kom delegationer till Sverige för att lära sig hur arbetsgivare och fackföreningsrörelse samsades om tagen. En på det hela taget mycket lyckosam strategi.

Partiets tre senaste ledare lyckades inte hitta motsvarande samhällsbyggande ”högerprojekt” som sina föregångare. De har mer varit hänvisade att försvara vunna framgångar och lita till sin retoriska förmåga. Vi glömmer lätt att Palme förlorade två val. Ingvar Carlsson ett val och nu senast Göran Persson. Valnederlagen har heller inte varit ologiska, utan har varit konsekvenser av en historiskt sett långvarig och stadig neråtgående trend. 

Istället för att oroa sig över om Mona Sahlin är tillräckligt vänstern borde partiet hjälpa henne att hitta ett rejält ”högerprojekt” att samla partiet och fackföreningsrörelsen kring. Då kan det bli många valsegrar i framtiden!