Det krävs en inbjudan, för att vi ska kunna svara ”ja” eller ”nej.”

19 oktober, 2016

Jag upplever, att jag kanske var otydlig i mitt inlägg i går. Självfallet är det Gud som är den aktiva parten i vår relation. Utan en inbjudan från Gud, är ju en fundering kring den fria viljans möjligheter att säga ”ja” eller ”nej”, meningslös. Förutsättningen är att Gud inbjuder och när vi hör knackningen på dörren, så kan vi välja att öppna dörren eller låta bli. Nu bortser jag från, fullt medvetet, frågan om, hur vet vi, att det är Gud som bultar på dörren? Jag tror inte, att det är så enkelt, att vi intellektuellt kan komma fram till att Gud finns eller inte finns. (Ta det inte som en orubblig insikt.) Det krävs nog att vi drabbas av en insikt eller åtminstone en liten gnagande misstanke. Min personliga erfarenhet är, att jag inte medvetet hörde knackningen, utan jag brukar säga att den helige Ande lite försynt knackade mig på axeln och sa, ”det är dags nu.” T o m det är en efterhandskonstruktion. Jag försökte hitta ord på hur det kunde komma sig att jag vaknade som en icketroende ateist och gick till sängs som troende kristen, beredd att berätta det för alla som ville höra. Så, det är visst och sant, det krävs en aktiv kraft som bjuder in!

Efter den första glädjen kom sen det besvärliga. Det verkar som det inte räcker med att säga det där första jaet, utan det krävs tydligen ett nytt ”ja” varje dag. Det där, som Bonhoeffer lärde mig. Tro kräver lydnad! När Gud kallar kan jag inte hänvisa till att jag tror och därför kan jag välja att säga nej till krav från Gud. Tro utan gärningar är en död tro, som inte frälser. I vart fall bör vi inte chansa på det! Det viktiga är, att vi varje dag ställs inför valet att säga ja eller att säga nej. Det blir nog alltför ofta att åtminstone jag i handling säger nej. Därför är kvällsbönen oftast en bön om förlåtelse över dagens tillkortakommanden.

 


Kyrkans katekes om frihet och nåd

18 augusti, 2015

Jag har de senaste dagarna, i mina studier i Katolska Kyrkans katekes, fastnat i funderingar kring vår fria vilja i förhållande till nåden. Jag upplever att det finns en nyansskillnad i synen på nåden mellan katolska kyrkans syn och t ex Svenska kyrkans syn på nåden. Utan att gå in i någon hård polemik med Svenska kyrkan, så upplever jag att den rent allmänt förordar billig nåd. Vi människor behöver inte en efterfråga nåden, den är oss automatiskt given. Det är nog en av orsakerna till, varför det finns starka krafter som vill, att bön om syndernas förlåtelse inte ska vara alltför framträdande i gudstjänsterna. Den ska inte behöva vara ett obligatoriskt inslag i gudstjänsterna. Synen på nåden innebär också, att det inte behövs någon förståelse för behovet av omvändelse. Allt det där är ju redan fixat av Gud!

Så här beskriver Katolska Kyrkans katekes förhållandet mellan den fria viljan och nåden:

1742. ”Frihet och nåd. Kristi nåd gör sig på intet sätt till konkurrent med vår frihet, när denna motsvarar det sinne för sanningen och det goda som Gud har ingjutit i människohjärtat. Tvärtom; den kristna erfarenheten vittnar särskilt i bönen om att ju mer vi lär oss lyssna till det nåden vill få oss att göra, desto mer mer växer vår inre frihet i styrka och vår säkerhet inför prövningar – liksom inför tryck och tvång från yttervärlden. Genom att arbeta med nåden som medel fostrar den helige Ande oss till andlig frihet för att göra oss till sina fria medarbetare i sitt verk i Kyrkan och världen: Allsmäktige och barmhärtige Gud driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss utan hinder till kropp och själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.”

Jag avstår från några mer omfattande slutsatser, men jag upplever att jag tidigare sett på nåden som en slutpunkt, där enbart nåden kvarstår efter alla tillkortakommanden i livet. Katekesen pekar mot nåden som alltid närvarande och att jag kan be Gud om nåden, att här och nu kunna sätta min vilja i samklang med Guds vilja.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kan någon förklara?

8 november, 2007

Just nu pågår det samtal om helvetet hos Charlotte Therese och Jonas. Samtalen är intressanta och har påmint mig om mängder av Bibelställen, men i det stora hela har jag en mycket enkel bild som jag lärt mig att leva med. Om det är så att det finns dubbla utgångar, som många hävdar är något helt fundamentalt för kristen tro, då leder den ena till himlen och den andra till döden. Jesus besegrade döden, för att vi skulle få leva. Det känns lite absurt att tro, att det skulle innebära, att det eviga livet för en del av oss, skulle innebära ett liv med evighetsplågor.

Jag är fuller väl medveten om att texterna i Bibeln kan tolkas på olika sätt och också görs så. För vissa fromhetsriktningar inom Judendomen var det fullständigt orimligt att tänka sig ett liv efter döden. Dem tillrättavisar Jesus med orden: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” Matt 22:32

Nu var det inte det här jag egentligen ville ställa frågor om, utan jag skulle önska att någon som är mer kunnig i texttolkning än vad jag är, hjälpte mig att förstå vad Jesus egentligen menade med två av sina sista uttalanden i livet.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Luk 23:34 

Vilka är det Jesus ber Gud förlåta? Är det de som står runt korset? Är det de som dömde honom? Eller är det, som jag kommit att förstå, alla människor i alla tider?

Det andra uttalandet jag tänker på är: ”När Jesus hade fått av det sura vinet sade han: ‘Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Joh 19:30.

Vad är det som är fullbordat? En betydelse är, har jag lärt mig, att nu är lagen uppfylld till sista kommatecknet. Är det som jag tolkar Paulus, att Jesu död har utplånat Adams (och Evas får man väl förmoda) synd? Har Gud anvisat oss en väg till försoning med Gud eller är det rent av så att Gud har försonat sig med mänskligheten?

Jag vill så gärna tro, att Jesus sammanfattar hela sin undervisning med de här meningarna. Men vad är det han sammanfattar? Min upplevelse av hur vi kristna i praktiken tolkat det oerhörda som hände på Golgata på ett något märkligt sätt. Glädjen över att döden är besegrad, göms bakom en lagiskhet, som inte står de skriftlärde och fariséerna efter.

Jag älskar de gamla läsarsångerna. I ord och ton beskrivs den oerhörda glädjen över att vara frälst och kommit till tro, att fått del av nåden och blivit rentvättade i lammets blod. Jag får gåshud av välbehag och deltar andligen i sångerna. (Högt och ljudligt när jag är ensam i bilen.) Samtidigt förvånas jag över alla syndakataloger och syndaångest som jag förstått att många upplevde och upplever. 

Några bakgrundsinlägg, som visar hur jag tills i dag tänkt: Straff, nåd och förlåtelse, Kan det här kallas utveckling?, När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats.