Egentligen är det mig själv jag vill påminna om hur det verkligen ligger till!

23 februari, 2016

Ibland förskjuts tyngdpunkten i samhällsdebatten så pass mycket, att ens egen verklighetsbild, lite omärkligt, kanske också börjar förändras. Den senaste tiden ser vi hur statsmakten har ambitionen att, så där i förbifarten, föra in Sverige i ”försvarsalliansen” NATO. Vi medborgare får inte några analyser att ta ställning till, utan det mesta ska tydligen avgöras i slutna rum och efter riggade opinionsmätningar. Medborgarna sägs bli alltmer positiva till tanken att vi ska ansluta oss. De demokratiska valen skall tydligen bara utse riksdagsledamöter, men inte ta ställning till politiska förslag. Försvarsfrågor är tydligen för svåra för oss okunniga och känslosamma medborgare. Men ändå vore det ändå intressant att få en analys över vad vi ska försvara oss emot. Hotet mor Sverige har tydligen ökat dramatiskt de senaste åren. För att inte tala om de gigantiska hoten mot NATO.
Min bild av den militärpolitiska globala situationen, är ju den helt motsatta, än den regering, riksdag och militärledning sprider. Den 3 mars 2014 skrev jag ett inlägg, där jag hävdade att NATO/USA bedrev en farlig och aggressiv utrikespolitik. Jag har ingen anledning att ändra uppfattning från 2014. Det är fortfarande USA/NATO som är den aggressiva parten i den globala maktkampen. Situationen har dramatiskt förändrats till det sämre. De gigantiska flyktingströmmarna har en orsak och orsaken är USA/NATOS krig i området. Här kommer en kopia av inlägget:

De västliga demokratierna producerar märkliga telningar!

Den senaste årens storpolitiska händelser har ofta försatt mig i stora grubblerier. Jag ser hur USA, EU och Nato (ofta med lilla Sverige svansande efter) med hänvisning till mänskliga rättigheter ingriper på olika sätt i andra länders inre angelägenheter. Vi som är lite äldre minns Chile, där USA genom omfattande destabiliseringsaktiviteter lyckades störta en demokratiskt vald president. Chile var och är inget undantag i Latinamerika. Så gick det till och så går det till även i dag. Demokratiskt valda regeringar skall störtas till förmån för vad som helst, bara de stödjer USA.

Globalt är mönstret likadant. USA beskyllde Irak för att landet på något sätt var medskyldig till 11/9 och att de hade omfattande arsenal av massförstörelsevapen. Vi vet hur det gick. Trots alla vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter, ser vi ett land sönderslitet av motsättningar. Sunni, Shia och Kurder slåss om inflytande i landet. Kristna, som kläms mellan alla motsättningar flyr landet eller hotas av total fysisk utplåning. Det är resultatet av USA:s och andra västliga demokratiers påstådda demokratiska kamp. Saddam Hussein hängd och ett land helt i händerna på extremistiska krafter.

Libyen är ett annat exempel. I spåren på den arabiska våren passade USA med allierade i väst men också Saudiarabien, krossa Libyens möjligheter att organisera ett afrikansk ekonomisk allians. Ingen har påtalat vilken intressant vapenbroder Sverige fick när de anslöt sig, med flygstridskrafter, till angreppet på Libyen. Orsaken till angreppet var att Libyen beskylldes för att vilja bomba sitt eget folk. Därför var USA, Nato och även Sverige tvungna, för att stoppa Libyens bombning av det egna folket, att själva börja bomba. Men Västs bombningar var givetvis humana i motsatts till  Libyska obefintliga bombningarna. Vi vet hur det gick. Vi kunde i TV-inspelningar se hur Hillary Clinton skrattande uttalade de visa orden, värdiga en stor statsman: ”Vi kom. Vi såg. Han dog.” I övrigt ett land sönderslitet av motsättningar mellan allehanda islamistiska extremister.

I Syrien försökte sig USA med allierade, och återigen med stöd av Saudiarabien, med samma destabiliseringsstrategi som i Libyen, med anklagelser om att regimen bombade sitt eget folk och inte ville tillmötesgå folkets krav på demokrati. Märkligt nog började det, som i Libyen, skjutas från demonstranternas sida, som i stor utsträckning bestod av legosoldater beväpnade av Saudiarabien. Strategin var med all säkerhet, att i ett givet ögonblick skulle Natoflyg (med hjälp av svensk spaningsflyg?) börja bomba Syrien sönder och samman och samtidigt beväpna legosoldaterna (bl. a med frivilliga jihadister från Sverige), på marken. De skulle få ta den stora smällen av döda och lemlästade. Planen har inte kunnat sättas i verket för regimen i Syrien var/är stabilare än den i Libyen och Irak. Det vi kan förvänta oss är ett långvarigt söndermalande av landet. Hur det nu än går i Syrien, så ser vi mönstret. Västmakternas allians med muslimska extremistiska grupper.

Vi vet också hur det i sin förlängning kommer att gå. Vi vet av erfarenheterna från Afghanistan. USA stödde formandet av Talibanerna.Ooch kan ni förstå? De vände sig mot USA, Vilken otacksamhet!

I dessa yttersta dagar ser vi ett liknande mönster, men nu med andra aktörer. I Ukraina ser vi hur väst av skilda anledningar önskade få till stånd en varaktig politisk förändring. Det misslyckades ju senaste med den oranga revolutionen. Då kom ju de gamla makthavarna tillbaka till makten i demokratiska val, vilka enligt valobservatörer var ett rent val. Nu sker det märkliga att politiska krafter vill störta den sittande regeringen, vilket i sig inte är märkligt, det vill ju jag också här i Sverige, men på valdagen! I Ukraina är det tydligen omöjligt, maktskiftet ska ske nu, omedelbart! Allt annat är odemokratiskt! EU uttalar sig, Carl Bildt uttalar sig och självfallet också USA. Budskapet är samstämmigt. Det är en uppmaning till regeringen och president att avgå. Att de inte avgår tas av omvärlden som ytterligare ett tecken på regimens odemokratiska sinnelag. Jag behöver inte bli mer långrandig. Alla ser ju för öppen ridå vad som händer. Jag minns vad etablissemanget föraktfull  kallade oss när det begav sig. Gatans parlament! I dag låter det annorlunda. Nu är gatans parlament den högsta formen för demokrati. I Ukraina tvingades parlamentet under hot  från gatans parlament att avsätta president och regering. Vi vet hur den ”demokratiskt” tillsatta regeringen ser ut. Så här skriver Birger Schlaug i dag: ”Svensk media har varit synnerligen ovillig att redovisa Svobodas stora framgångar. Vilka statsrådsposter har då detta parti fått? Jo, följande: vice premiärminister (Oleksandr Sych), försvarsminister (Ihor Tenyukh), jordbruksminister (Ihur Shvayka), miljöminister (Andriy Mokhnyk). Dessutom har man fått posten som  riksåklagare (Oleh Maknitskyy), vilket med tanke på partiets bakgrund och värderingar, måste betraktas som minst sagt oroande.” 

Jag har skrev för några år sedan ett blogginlägg där jag berättade om en militärpolitisk debatt jag deltog i. Debatten skedde i spegelsalen på Sundsvalls stadshus och var välbesökt. Vid något tillfälle i debatten hävdade jag sturskt, att jag förbehåller mig rätten av själv avgöra vilka som är mina fiender. Det valet överlåter jag inte åt staten. Nu är det dags. Den fiende som staten försöker pådyvla mig är inte min. Sen får Carl Bildt peka med hela handen om han vill. Det är ju inte heller säkert att jag kommer att vara närvarande då skuld till kriget ska fördelas, vill jag bara säga till mina barn och barnbarn: Kom ihåg Ukraina 2014. Året då nynazismen blev erkänd av EU, Nato, USA och givetvis också Sverige.

Jag avslutar med orden från amerikanska domstolsfilmer: I rest my case!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Här får vi den råa sanningen slängd i ansiktet!

30 mars, 2011

Så här motiverar, i en nyhetsartikel, SvD- journalisten Mikael Holmström, varför Sverige måste ställa upp i Libyen, när Nato kallar.

Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Oj, tänker jag och scrollar frenetiskt för att hitta nyheten, jag tydligen totalt har missat. Jag letar och letar, men inte hittar jag nyheten som berättar, att något EU-land eller Norge är eller har varit hotat av Libyen. Här faller förutsättningen för vår ensidiga solidaritetsklausul! Inget EU-land eller Norge är hotat av Libyen och det torde inte vara troligt, att Sverige behöver söka militärt stöd från Nato för att Libyen hotar oss militärt.

Det SvD säger, vilket inte ter sig fullständigt osannolikt, är att vår ensidigt antagna ”solidaritetsklausul” innebär att Sverige måste ställa upp, när Nato kallar. Vilket i sin tur innebär, att vi inte kan veta vilket krig ”solidaritetsklausulen” i framtiden kan tvinga Sverige att delta i. Vi medborgare kan helt bortse från all vacker förklarande retorik. Vi har bara att inse. Vi är tvungna att delta, när husse visslar!

Vilka partier i riksdagen är ansvariga till att ha försatt Sverige i den här äventyrliga utrikespolitiska positionen? Någon måste ställas till svars!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,