Blev inte försoningen lite väl ensidig?

10 december, 2013

Jag har sedan jag nåddes av nyheten att Nelson Mandela avlidit, känt alltmer irritation och frustration. Kväll efter kväll har jag hamnat hos olika TV-bolag som på skilda sätt gett en bild av Mandelas liv och betydelse. Självklart har jag varje kväll delat uppfattningen att Nelson Mandela var en stor man, stor politisk ledare, men framförallt en stor människa.

De delarna av programmen har inte väckt någon irritation. Nelson Mandela visade stort ledarskap, när han lyckades förmå majoriteten att acceptera försoningens väg och inte välja våldets eller hämndens väg. Det som verkligen irriterat mig i alla dessa kvällars minnesprogram är hur frånvarande den vita överklassen var i försoningsprocessen. Apartheidsystemets offer visade stor vilja att förlåta och gå vidare. Vilket med all säkerhet innebar att Sydafrika undvek ett förödande inbördeskrig, utan någon självklar segrare. Mandela insåg faran och lyckades få folket att inse klokheten i Mandelas strategi. Alla ni som var med minns nog som jag, hur de tidigare makthavarnas suck av lättnad hördes ända till Västerås, där jag då bodde.

Som vanligt, när det gäller Nobels fredspris, visade den norska Nobelkommittén den goda smaken att dela på priset mellan förtryckare och förtryckta. De Klerk och Mandela fick dela på priset. Mandela för sin ambition till en fredlig övergång och de Klerk för att han lovat att upphöra med morden på landets majoritetsbefolkning. För vi kan vara vissa om att de Klerks enda ambition var att rädda så mycket som möjligt av den vita överhetens makt som överhuvudtaget var möjligt. Gärna i allians med en framväxande svart elit. Jag tror inte att jag överdriver, när jag hävdar att de Klerk uppnått mycket av sin målsättning. Det var inte så länge sen strejkande gruvarbetare, i gammal god stil, sköts ihjäl. Vad händer den dag folket inser att de ensidigt försonat sig med de forna fienderna, men att processen aldrig var tänkt att vara ömsesidig från överhetens sida?

Jag avslutar inlägget med en dikt av Elmer Diktonius, ”Gruvan ur diktsamlingen Taggiga lågor 1924:

GRUVAN

En skock svarta människor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och vi producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder det måste bli slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjutes alla ned.
Och sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Känner stor sorg

5 december, 2013

Jag har inte lyssnat på radio eller sett TV-nyheter på hela kvällen. Råkade alldeles nyss se på sena rapport och får höra nyheten om Nelson Mandelas död. Jag förflyttades mentalt snabbt till tidiga 60-talet och mina första mer genomtänkta internationella solidaritetshandlingar. Solidariteten med de svartas frihetskamp i Sydafrika. Det är ingen överdrift, när jag säger att Nelson Mandela varit närvarande under hela mitt dryga 50 som en samhällsengagerad person.

Under alla dessa år har många, både svenska och utländska politiska ledare fångar mitt intresse. En del som hjältar och andra som skurkar. Många av hjältarna, om ens någon, visade sig inte hålla måttet under årens lopp. En fanns där Nelson Mandela! När han frigavs axlade han hjälterollen med stor värdighet och än har jag inte blivit besviken.

Lika snabbt som jag mentalt förflyttades till ungdomens entusiasm är jag tillbaka till gamlingens något mer melankoliska sinnesstämning. Det är personer med den resningen som Nelson Mandela ägde, som gör att melankolin inte förbytts till cynism!