Jag förstår inte den västcentrerade matematiken!

31 oktober, 2014

Länder som erkänt Palestina

Min inställning till Sveriges erkännande av Palestina är väl känd, så jag behöver inte lägga ut texten alltför mycket. Det får räcka med att jag än en gång säger att jag är glad att den svenska regeringen så snabbt förverkligade löftet i regeringsförklaringen.

Det som förvånar mig lite en sån här dag, är en del mycket förvånande  kommentarer  till beslutet. För en stund sedan satt jag där i min TV-fåtölj och tittade på nyheterna i TV 4 och fick en märklig känsla av att jag befann mig i en dröm. Det lät som om Sverige var helt ensam om sitt erkännande och att resten av världen inte kunde förstå den svenska positionen. När jag lämnade TV:n tog jag mig ett glas juice och en bulle och norpade till mig senaste numret av Kyrkans tidning och fick ögonen på en rubrik ”Ensam om sin åsikt” på ledarartikel skriven av Barbro Matzols. När jag började läsa artikeln insåg jag att artikeln handlade om Sveriges erkännande av Palestina. Jag förstår inte behovet av att hävda den felaktiga bilden av att Sverige på något sätt står ensamt i världen med sitt erkännande. Inte ens i Norden står vi ensamma. Island tog beslutet några år före Sverige. Inom EU finns det också länder som erkänt Palestina.

Studera kartan som jag snott ur DagensArena. Stora delar av Europa har erkänt Palestina. Likaså merparten av Asien, Afrika och Latinamerika. Egentligen är det ganska fantastiskt att de länder som hittills vägrat erkänna Palestina till stora delar är de forna europeiska kolonialmakterna och USA/Kanada. Kan det ha något samband?

Tolkningen och analyserna i många av våra medier visar på en något begränsad syn på vad som är världen! Jag är inte förvånad, så har det ju analyserna och förståelsen varit så länge jag varit medborgerligt aktiv. Sverige är ensamt, trots sällskapet av 134 andra länder! Tänk att vi inte kommit längre!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


En aktuell Palestinabetraktelse

10 oktober, 2014

När Löfven i sin regeringsförklaring meddelade att den nya regeringen avsåg att erkänna staten Palestina så sände det en tryckvåg genom det svenska samhället. Svenska kyrkans utrikeschef Erik Lysén var snabbt ute och uttalade, att Svenska kyrkan var positiv till beslutet. Ett uttalande som lett till mycken kritik. Jag delar den kritiken. Erik Lysén har inte något beslut i kyrkan att stödja sig på, som ger honom eller någon annan i kyrkans ledning mandat att uttala sig i den ena eller andra riktningen med anledning av regeringsförklaringen. När jag nu har sagt detta, så känner jag mig manad, att också säga att ett uttalande från Erik Lysén, som motsatt sig regeringens beslut, att erkänna staten Palestina hade varit felaktigt på samma formella grunder som den positiva reaktionen. Det finns inga beslut i Svenska kyrkan som uttalat sig negativt om erkännande Palestina. Det viktiga är, som jag ser det, att uttalanden vare sig för eller emot har något stöd i kyrkliga beslut.

Självfallet innebär inte min ståndpunkt att vi som enskilda medlemmar inte kan ha ståndpunkter och också argumentera för dem. Jag håller helt med Dag Sandahl när han skriver på sin blogg: ”Jag hör till dem som menar att tron får politiska konsekvenser. Men jag tror att kristna utifrån sin tro kan dra olika politiska slutsatser och att Kyrkans, vårt gemensamma, viktiga bidrag är att formulera de begåvade frågorna till samtiden. Komma med nya perspektiv. Ifrågasätta. Sakgranska. Samla ihop människor av god vilja just till begåvade politiska samtal.”

Några personliga ståndpunkter i den nu aktuella politiska diskussionen är:

1. Regeringen har inte överskridit sina befogenheter som regering att ta beslutet att erkänna staten Palestina. En regeringschef har rätt att i sin regeringsförklaring peka ut färdriktningen för regeringens arbete.

2. Som medborgare, vare sig vi är kristna eller inte, har vi rätten att instämma i regeringens målsättning eller motsätta oss inriktningen. I det kan vi organisera oss och försöka bilda opinion. Jag tillhör dem som välkomnar regeringens beslut. Jag har väntat på beslutet i många år nu. Troligtvis kommer beslutet för sent, men det får jag återkomma i framtiden.

3. Många hävdar att det inte går att erkänna Palestina som stat, på grund av att Palestina inte uppfyller formella krav på en stat. Det går ju att diskutera, men låt mig ta några exempel. I september 2011 lämnade representanter för Palestina in en ansökan till FN om medlemskap för en stat enligt 1967-års gränser med östra Jesusalem som huvudstad. Generalförsamlingen beslöt i november 2012 att bevilja Palestina observatörsstatus som icke-medlem. (På samma villkor som Vatikanstaten.) Röstetalen i generalsförsamlingen var röstetalen 138 för, 9 mot och 41 nedlagda. Sverige tillsammans med övriga EU röstade för, förutom Tjeckien som röstade mot och Storbritannien som la ned sin röst.

31 oktober 2011 röstade Unesco för att erkänna Palestina som medlemsstat. 23 november samma år trädde beslutet i kraft och den 13 december hissades Palestinas flagga tillsammans med de andra nationsflaggorna utanför Unescos högkvarter i Paris.

I september 2011 fick Palestinas representation i Sverige ambassadörsstatus. Om vi ser hur den borgerliga regeringen agerade i Palestinafrågan, är det helt uppenbart att Carl Bildt och åtminstone Moderaterna la grunden till Löfvens beslut att erkänna Palestina som stat. (När nu beslutet kommer rent formellt) Varje steg har jag med glädje noterat, trots att jag någonstans med sorg känner att stegen kommer för sent.

Här står jag i frågan och känner mig hyfsat nöjd och trygg i mina ställningstaganden!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 


Jag vet, det är kontrafaktiskt, men hur skulle utvecklingen blivit om…?

7 januari, 2009

Hur var det nu? I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalet i de palestinska områdena. Hamas fick 76 av parlamentets 132 platser. De flesta minns säkert också att valet, av politiska bedömre, ansågs som föredömligt demokratiska och med ett mycket högt valdeltagandetagande. Jag kan inte heller påminna mig några anklagelser om valfusk, utan alla de som på olika sätt bevakat valet intygade, att valet gått fullständigt rätt till. Palestinierna visade att de kunde hantera demokratiska val väl så bra, som de flesta europeiska länder kan.

Jag har ofta funderat över hur utvecklingen blivit om omvärlden (läs EU och USA) hanterat situationen på annat sätt än de gjorde. Om de, visserligen med höjda ögonbryn, godkänt och accepterat valresultatet och erkänt Hamas legitimitet och etablerat normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering. Det är ju den sedvanliga och accepterade formen länder emellan. Vi kan ju också bara undra hur det skulle blivit om samma omvärld inte betraktat utlovat ekonomiskt stöd till palestinierna och dess legitima ledare, som subsidier till enskilda organisationer, som för ögonblicket åtnjuter våra regeringars välvilja. Vi får inte heller glömma att Hamas vid den tidpunkten upprätthållit en ettårig, ensidigt utlyst, vapenvila.

Jag är fullt medveten om att mina funderingar är kontrafaktiska. Som historieintresserad har jag lärt mig, det meningslösa i att spekulera i hur en utveckling skulle ha blivit ”om något gjorts på annat sätt.” En utveckling har en inre logik och orsak och verkan kan ofta bara analyseras i efterhand. Ändå händer det från och till att jag tar fram det kontrafaktiska ”om” och unnar mig att spekulera.

Mina, idag kontrafaktiska, funderingar fanns ju som alternativ för tre år sedan. Regeringarna inom t ex EU förkastade alla tankar att etablera normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering, som naiva och farliga. Politiska analytiker satt med rynkade i pannor i TV och hävdade att det  bara skulle uppmuntra Hamas att tillgripa våld. Vapenvilan var bara ett spel för gallerierna.

Vi ser resultatet av det ”realistiska” politiska valet! Kunde den alternativa vägen ha lett till ett sämre resultat?

Rubriken på inlägget kunde också ha varit: Välja fritt är stort, att välja rätt är större!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


En dikt från Palestina

5 januari, 2009

Dikten är skriven av den palestinske poeten Samih al-Qasim. Dikten har jag hittat i diktsamlingen Alkemins blå eld – Modern arabisk poesi, utgiven av FIB:s lyrikklubb 1991.

 

KOM SÅ MÅLAR VI EN REGNBÅGE
              TILLSAMMANS

Nedåt, på nederlagets stege av sorger
Nedåt, mot en långsam död
som till mina sorger skriker:
– Bränn mig! Bränn mig, så jag får lysa!
Jag var inte ensam
men ensam knäföll jag i mörkret,
grät och bad om rening
Min panna lyste som stearin
och munnen var en bruten flöjt
Mitt bröst vidgades till en katedral
där millioner själar föll på knä i bön
med slocknade ögon
I det färska såret
blev helgonen och brottslingarna lika
I den nya skammen
blev helgonen och brottslingarna lika
Så låt jorden skena
då helgonet och brottslingen är lika
Förlåt mig, där jag går mot en långsam död
Förlåt mig, där jag skriker till elden i skam:
– Bränn mig! Bränn mig, så jag får lysa!

Nedåt,
med sorgen som mitt enda ankare
den dag jag ropade från en avlägsen kust,
den dag jag förband min panna med en dikt
om psalmer och slavhandel –
Vem är du?
En syster som min mor glömde kvar i sängen
den natt vi fördrevs:
som sedan såldes till vinden, och fördes
genom nattens port mot exilens vidder?
Vem är du? Svara!
En syster bland tusen slavar
som kände igen mig och skrek: Å kära,
då föll vi i varandras armar
Slut ögonen mot nederlagets skam,
slut ögonen – gråt i min famn
och låt mig dricka dina tårar
Nederlagets vindar förde bort min röst –
som om vi möttes för tjugo år sedan,
som om vi aldrig skildes,
som om vi aldrig brändes,
som om vi våra händer ännu var sammanflätade i kärlek.

Och vi talade om exilen, det stora fängelset,
om våra sånger till en gryende morgon,
om nattens hastiga flykt från hemlandets ansikte
Och vi talade om ett litet hus
vid bergssluttningen, i skogarna
Om att du skulle föda en flicka
som vi skulle kalla Aurora
och att du skulle ge mig en persisk näktergal,
en blomma och en bok med kärleksdikter!

Och du sa:
– Ur vilket djup
har din röst fyllts med vrede och sorg?
– Min älskade, ur tatarernas framryckning
och arabernas motgång!
Du sa: – I vilken stenig jord strör vinden
dig sedan tjugo år?
– I skuggan av dina vingårdars murar
och på duvslagets ruiner!
Du sa: – Det finns en hädisk eld i din röst
– Tills vinden skänker molnen liv…
Mitt sår har förvandlats till bläck; därför
diktar jag med granatsplitter i min hand
och sjunger för freden!

Och vi grät
som två främmande barn, vi grät
som de inburade brevduvorna, och
som brevduvorna på väg till buren
gråter
Lyft blicken,
nederlagets sorger är ett moln
som strös av vinden
Lyft blicken,
vår milda mor är ännu fruktsam
och horisonten vid
Lyft blicken,
sedan tjugo år tecknar jag
dina ögon på mitt fängelses vägg;
om mörkret faller
mellan dig och mig
lyser ditt vackra ansikte
på fängelsets vägg för mina ögon;
jag gråter, och sjunger:
– Vi lever, älskade, i skilda dalar,
i båda härskar mardrömmen,
så kom för att förvandla mardrömmarna
till moln som regnbågen kan dricka!

Och jag ska ge dig en flicka
som vi skall kalla Aurora,
och jag ska ge dig en persisk näktergal,
en blomma och en bok med kärleksdikter!

Andra bloggar om: , , , ,


David eller Goliat?

5 januari, 2009

De senaste dagarna har jag upplevt att jag flera gånger, när jag läst om de dramatiska händelserna i Gaza, blivit påmind om en film som jag såg för mängder av år sedan. ”Slaget om Alger” regisserad av Gillo Pontecorvo från 1965. Filmen gjorde på sin tid ett stort intryck på mig.

I filmen finns en sekvens där en fängslad ledare för den algeriska befrielsefronten blir tillfrågad om hur det känns, att använda sig av taktiken att terrorbomba. Ledaren svarar: Vi byter gärna ut våra korgar med bomber mot franska flygplan. (Jag är helt medveten om att jag med all säkerhet minns ordalydelser fel, men att andemeningen i filmsekvensen ändå är rätt fångad.)

Filmsekvensen ger mig många infallsvinklar till kriget mellan Israel och det palestinska folket i Gazaremsan. Jag har, och det är inte första gången, förundrat mig över hur ofta jag möter uppfattningen, direkt eller indirekt, att det skulle vara Israel, som är den svaga parten i konflikten.

Jag kan inte inse hur Hamas på något sätt skulle kunna hota Israels hela existens. Oavsett vilja eller visioner hos organisationen. I förhållande till Palestina är Israel en Goliat, som helt dominerar och behärskar situationen. De kontrollerar alla palestinska områden politiskt, ekonomiskt och militärt, utan att palestinierna har något reellt att sätta emot.

Jag är övertygad om att alla seriösa betraktare av konflikten i området stöder min uppfattning. Vare sig Hamas eller andra militanta palestinska organisationer hotar Israels existens. Det är sällan ett samtal når så här långt. Så fort frågan om styrkeförhållandet mellan palestinierna och Israel börjar hetta till, då dyker frågan om Israels fientliga omgivning upp. Jag håller fullständigt med. Israel är omgivet av både nationer och människomassor, som är fientligt inställda till landet.

Innebär det förhållandet att dessa länder är beredda, att när som helst kasta sig över Israel? Vad jag, efter fattig förmåga, kan förstå är inget land i regionen beredd att gå i krig mot Israel. En del av de omgivande länderna har fredsavtal med Israel, som de inte verkar vara intresserade att bryta. Andra slåss genom ombud, men verkar inte alltför angelägna att ta några militära risker för egen del.

Några av orsakerna torde vara välkända. Israel är en politisk, ekonomisk och militär stormakt i regionen. Jag tror, oavsett viljan hos en del ledare, att ingen vill utmana Israel. Vi får inte heller glömma, att Israel har en allierad som inte går av för hackor. Varje eventuell angripare måste räkna med, att USA aldrig stillasittande skulle acceptera att Israels existens skulle vara hotad, utan att militärt ingripa. Den insikten är väl förankrad både hos den israeliska ledningen som hos eventuella fiender.

Vi får inte heller bortse från att många av de länder som Palestina förväntar sig stöd från, inte verkar intresserade att ens med ord stödja Palestina i det pågående kriget. Många är rent av fientliga och samverkar, aktivt eller passivt med Israel. Hamas och Gaza verkar stå fullständigt ensamma och isolerade.

Oavsett hur vi analyserar situationen i regionen, så är Israel en Goliat, som ingen, för närvarande och många år framåt, vågar utmana.

Till sist i ett alltför långt inlägg, vill jag drista mig till att ge ett råd till Hamas och andra militanta palestinska organisationer. Inte för att jag tror att de lyssnar till en gubbe i Bjuråker, men ändå. Jag är fullt övertygad om att Hamas har fel stenar i sina slungor.  Jag vill påminna om filmsekvensen i början av inlägget. Tro inte att det var bomber i korgar som gav nationell frihet och oberoende till folket i Algeriet. Orsaken till frigörelsen var enkel. Ett mobiliserat och enigt folk. En växande rörelse i Frankrike, som ansåg att nu får det vara slut med att plåga ett fattigt folk. De grupper som önskade fortsätta kriget isolerades och till slut kunde de Gaulle meddela att Frankrike accepterade Algeriets självständighet.

Bloggtips: Vänstra stranden har skrivit två mycket intressanta analyser om situationen i Palestina. Läs dem här och här.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,


Säg någon, att detta inte är sant!

9 november, 2008

Enligt Dagen räddade israeliska soldater en 8-årig palestinsk pojke från en pågående stening. Pojken vårdas på sjukhus för bl a skallskador.

Förövarna var, enligt notisen, judiska bosättare från Kirjat Abra.

Andra bloggar om: , , , , , ,