Påskens sanning!

2 april, 2016

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Påskdagens glädje

31 mars, 2013

Gråt inte mer Maria

Gråt inte mer Maria.
Mästaren finns inte här.
Här där du står och gråter,
mörker och skugga är.

Vänd dig nu om Maria,
glöm all din sorg och nöd:
bakom dig gryr en morgon
full av levande glöd.

Ja, det är han, Maria
trädens och fåglarnas man:
graven är tom och öppen,
men här i gräset står Han.

Vågar du skratta Maria
fastän du står vid en grav?
Ropa det över staden:
Jesus lever i dag.

Psalm 463 Text: Y. Eggeborn 1970/Musik: D. Helldén


Han stannade, trots tvivel.

30 mars, 2008

Ibland, eller rättare sagt ofta, reagerar min hjärna med flera timmars fördröjning. Jag hör en sak och jag inser inte innebörden i det jag hört, förrän i bästa fall flera timmar efteråt. (Undrar hur många goda tankar jag tappat genom åren på grund av min senfärdighet.)

Idag var jag kyrkvärd vid vår Gudstjänst i Norrbo kyrka. Temat för dagen var påskens vittnen. Det hände inget dramatiskt under Gudstjänsten. Textläsningen flöt bra och som vanligt höll Lena Funge en väl balanserad och tänkvärd predikan. Det enda som kändes lite förargligt var att jag, lite övermodigt, inte förberett läsningen av förbönen tillräckligt. Det blev lite väl hackigt. Jag åkte hem i det stora hela ändå nöjd och glad, att jag återigen haft förmånen att få fira Gudstjänst.

Nu har hela dagen gått och jag satte mig ner vid datorn för att fila på ett inlägg om straffets betydelse för tron, då en mening i Lenas predikan gör sig påmind. I sin predikan försökte Lena levandegöra hur Tomas måste upplevt det, när hans bästa vänner glädjestrålande berättar att Jesus lever! De har själva sett honom! Tomas som går där i sin sorg har svårt att ta till sig berättelsen och uttrycker också sitt tvivel. Här någonstans säger Lena (och nu citerar jag ur minnet) ”Tomas stannar ändå kvar hos de övriga.” Jag upplevde det inte alltför märkligt, när jag hörde Lena säga det i kyrkan. Det vet väl alla som kan sina bibliska berättelser, att Tomas stannade och fick både se och känna såren.

Men ändå, visst är det märkligt. Tomas stannar kvar trots sina tvivel. Hur många skulle inte bara ha gått och skakat på huvudet mumlande – uppstått från de döda? Vilken orimlighet! Jag tror inte heller att vännerna visade någon hänsyn till Tomas tvivel, utan de berättade säkert gång på gång om det de upplevt och sett. Men vad jag så här i efterhand inser är, att de inte stötte bort Tomas, utan accepterade hans tvivel. 

Med sin instuckna mening: ”Tomas stannar ändå kvar hos de övriga”, innebar för mig, att jag ikväll suttit och läst en text, som jag aldrig läst förut! Det är inte bara så, att berättelsen om Tomas visar, att det inte är fel eller synd att tvivla. Texten har också budskapet – stanna kvar, trots tvivel. Det gjorde Tomas och han fick bevis! Bevis som skingrade alla hans tvivel och han blev en av påskens stora vittnen.

Det som Tomas fick uppleva, kan också vi andra tvivlare få uppleva. Det gäller att stanna kvar med sina tvivel och inte gå bort i förnekelse. 

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

22 mars, 2008

Under lördagens mellanläge. Tiden mellan fredagskvällens andakt vid Jesu grav och söndagsnatten glädjerop. Han lever! Finns det all anledning att fundera över betydelsen av det oerhörda som hände för snart 2000 år sedan. Jag har i två inlägg, ”Vad innebär det glada budskapet?” och ”Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?”  påbörjat en påskmeditation, som kanske kommer att sträcka sig till annandag pingst, då jag ska medverka i en lekfolksledd Gudstjänst.

Ambitionen är inte att komma fram till några tvärsäkra slutsatser. Min kompetens är inte tillräcklig för så storvulna ambitioner. Jag vill, mer för min egen skull, försöka hitta en plattform för min tro och mina tvivel. Kan vara svårt nog, för både tron och tvivlet tenderar att påverkas av livssituationen, när tankarna tänks. 

Jag har ofta genom åren frågat, vilket jag också delat med mig av, vilka som egentligen berörs av korsets glädjebudskap? Det är helt klart att Jesu död på korset har betydelse för hela mänskligheten, men också för hela skapelsen, men ändå inte. Det finns ett mycket viktigt men – det gäller bara dem som tror! Jag upplever att vi ofta blir något krystade, när vi försöker förklara det som tydligen kallas för hoppets tal ur Johannesevangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

För att inte Gud ska framstå som inkonsekvent eller kärlekslös, tenderar vi lägga skulden på människan, att frälsningen inte gäller alla. Vi säger att Gud älskar alla och vill nå alla, men att han inte kan tvinga sig på oss. Eftersom människan har en fri vilja, så skulle det vara förklaringen till, att majoriteten av människorna i världen inte omfattas av påskens glada budskap. De har ju själva, medvetet, valt bort Kristus. Det må förlåtas mig om jag hänvisar till världsliga kunskaper, men min erfarenhet av vår fria vilja är, att den är mycket begränsad och kringskuren. Har också en bestämd känsla av att majoriteten av alla ickekristna i världen aldrig upplevt att de gjort ett ”val.”

Här tänkte jag börja avsluta inlägget med ett konstaterande att jag inte förstår (eller inte vill förstå?), utan att jag får lyfta på hatten och gå vidare med förhoppningen, att jag en dag skall förstå. Då hör jag påträngande viskningar i mitt öra. ”Utanför kyrkan finns ingen frälsning!” Ibland, eller rättare sagt ofta, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro på Jesus Kristus. Det gäller att välja rätt kyrka också! Och inte bara det. Inom kyrkan skall jag också med hjälp av min ”fria” vilja avgöra vad som är de rätta dogmerna. Väljer jag inte rätt, då har jag ”frivilligt” valt den där andra utgången.

Nu flyr jag till Dietrich Bonhoeffer för att få ord för mina känslor: ”Kristen tro blir lätt ett idéprogram eller en lära som det gäller att acceptera eller förkasta. Men Gud har blivit människa, inte en idé eller ideologi, inte en princip eller ett program. Jesus Kristus ger oss inte ett lärosystem som vi ska bejaka. Jesus Kristus är inte i första hand lärare utan människa, verklig människa som vi.”  Jesus själv lovar att hans ok är lätt. Religionen tenderar att göra den tung. 

Jag har ofta upplevt något märkligt, när jag förlåter någon som gjort mig illa. Jag är nog helt ärlig i min vilja att förlåta, men av någon outgrundlig anledning dyker oförrätten gång på gång med förnyad smärta upp i mitt minne. Det verkar vara svårt för, åtminstone mig, att förlåta och verkligen lägga oförrätten bakom mig.

Ett av mina stora hopp, men samtidigt där mitt tvivel är som djupast, är när jag genom seklerna hör Jesus bön till Fadern, när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen inbegrips alla. Inte bara troende. Hedningar, skriftlärda, brottslingar, för alla går förbönen från den korsfäste till Fadern. Det var ingen där och då händelse, utan bönen omfattar alla tider! Det är min fasta övertygelse inför påsknattens glada budskap. Han lever!

Två inlägg som med all säkerhet påverkat innehållet i mitt inlägg:

Joachim Elsanders ”För lite om Jesu återkomst?” och Kiriras: Min påskapredikan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,