En orolig fråga från en lekman: Är inte påskens vittnen längre tillförlitliga?

10 november, 2013

Jag är sen några timmar hemma från en mycket givande kväll på missionskapellet i Sjövik. Där bjöds det på ett musikcafé som inte gick av för hackor, vare sig det gällde sånginnehållet eller den efterföljande kaffegemenskapen.

Trion Leif Eriksson och Ewa och Ove Timan bjöd på blandade sånger både från amerikanska och svenska textförfattare och musikskapare. Det handlade mycket om tro och att Jesus går att lita på. Han är trofast även när vi sviktar. Kvällen blev inte sämre av Karin Nilsson finstämda andakt.

Jag kom på mig själv att jag nästan vid varje sång tänkte – är det verkligen en tankekonstruktion som sången handlar om? Som KG Hammar, om jag förstått saken rätt, anser. Eller beskriver sångerna något från det förflutna, som inte var tänkt att gälla i 2000 år som biskop Eva Brunne hävdar?

Är inte Petrus längre ett sanningsvittne, när han säger i Apostlagärningarna 2:32-33: ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, som ni här ser och hör.”  Är det verkligen rimligt att anta att Petrus efter många dagars kontakt med den uppståndne Jesus, skulle vara offer för en tankekonstruktion? Eller är det verkligen rimligt, att som biskop Brunne hävdar, att det inte var tänkt att Petrus och de andra apostlarnas vittnesmål skulle gälla i 2000 år? Är jag missledd, när jag helt och fullt tror på giltigheten i apostlarnas vittnesmål?

Om det är så, att jag är missledd. Vem eller vilka är det som missleder mig? Är det kyrkans biskopar, när de säger en sak i kyrkan och något annat i debattartiklar och intervjuer?