Giv åt Stål en penning även eller tag ock min!

15 januari, 2012

Det händer, att en dikt dyker upp ur minnet, när jag läser någon nyhet i olika tidningar. Märkligt nog är det sällan samtida dikter, utan för det mesta, enligt vissa, gamla och mossiga.

Den här gången är det en artikel i Dagen, som taggar minnet. Artikeln är en i en serie artiklar som beskriver kyrkors och kristnas påverkan av staten. Artikeln beskriver i sig korrekt diakonernas betydelse, när det gällde att påvisa hur regeringen politik slog mot utsatta och svaga grupper. Det jag känner stor tveksamhet för, är den betydelse som artikeln menar att kyrkor och SKR hade för att det skulle bli nationella massprotester. Artikeln ger inte någon rättvis beskrivning av det enorma gräsrotsarbete, av enskilda kristna, som bedrevs bl. a på Facebook. Utan det arbetet skulle manifestationerna inte ha blivit så omfattande som de blev. Om det överhuvudtaget blivit några.

Enligt min personliga uppfattning hade Charlotte Therese Björnström en stor betydelse för framväxten av gräsrotsrörelsen ”Påskupprop mot utförsäkringarna.” Jag har i ett blogginlägg kallat henne för vår tids Kata Dahlström. Hennes enormt vackra solros som utgjorde profilbilden på Facebook gjorde åtminstone mig glad varje gång jag såg och ser den. Dagligen kunde jag följa hur människor i ort efter ort anmälde in planerade aktiviteter. Det var med stor stolthet gruppen i Hudiksvall anmälde tid och plats i Hudiksvall.  Min övertygelse är, att om vi glömmer gräsrotsgruppernas betydelse för att manifestationerna blev så omfattande som det blev, då riskerar händelseutvecklingen bli obegriplig, När jag läste artikeln så slog det mig bara, att här passade en dikt ur ”Fänriks Ståls Sägner” in som hand i handske. I dikten ”De två dragonerne” beskriver Runeberg två dragoner, Stål och Lod. Lika tappra och modiga. Där den enes mod nämns, nämns också den andres. Stål blir sårad och när han kommer tillbaka är han inte längre lika hågkommen. Lod däremot har fått medalj och Lod känner viss avund. I en strid räddar Stål Lod och i diktens sista strof skriver Runeberg:

Den blev kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
steg dragonen in:
”Giv åt Stål en penning även
eller tag ock min!”

När diakonin blir ihågkommen, då bör vi minnas gräsrotsrörelsen, men också tvärtom. När gräsrotsrörelsen blir ihågkommen, då bör vi minnas diakonin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Varför gå över ån efter vatten?

14 april, 2011

Jag började läsa en bok om fredsarbete och ickevåld. Återigen fick jag ett plötsligt sting av irritation. Inte för att jag skulle vara motståndare till vare sig fredsarbete eller ickevåld. Jag har märkt, att jag numer allt oftare regagerar över att nästan alla texter, som tar upp frågan om ickevåld, tar sin utgångspunkt i de två internationellt kända giganterna, Gandhi och Martin Luther King. De är värda alla hyllningar, som kommer dem till del, men ändå, jag känner en viss frustration.

Orsaken till frustrationen är att vi i Sverige har en enorm erfarenhet av en social omvälvning, som skedde med ett minimum av våld. Från Sundsvallsstrejken och framåt ser vi en ickevåldsbaserad medborgarrättsrörelse som steg för steg förändrade samhället. De som stod för våldet var staten och överheten med sin våldsapparat av militär, polis och lagar. Lagarna ledde ofta till fängelse, vräkningar, svartlistningar och tvång att fly landet, för många av dem som vågade ta strid mot orättvisorna.

Det finns inte många exempel på, att arbetarrörelsen svarade med våld mot alla maktens provokationer. Istället fortsatte de bygga sina organisationer, starta konsumaffärer, bygga än fler Folkets Hus. Ja, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Ni känner till dem!

Om behov finns att kunna identifiera Sveriges Gandhi eller Martin Luther King, så finns det en radda kända personer bakom den fredliga strategin, att ta till. Mäster Palm, som när han inte fick demonstrationstillstånd, berättade i en annons att han skulle ta en promenad och inbjöd människor att göra honom sällskap. Andra exempel är Branting, Axel Danielsson, Fredrik Sterky, Kata Dahlström för att bara nämna några ur den tidiga arbetarrörelsen. Ledargestalterna var inte isolerade, de stöddes av mängder av anonyma lokala fackliga och politiska ledare, som under stora personliga uppoffringar bar upp rörelsen och dess fredliga strategi.

Vi har, som jag ser det, djupa och fruktbara erfarenheter av fredligt motståndsarbete, att ösa ur, när vi i dagens Sverige och värld bjuder motstånd mot makten och dess arrogans. Det fredliga och ickevåldsbaserade motståndet garanterar inga varaktiga segrar, vilket Gandhi fick uppleva. Martin Luther King hann inte uppleva eventuella misslyckanden, han blev mördad mitt i sin gärning, när han vidgat medborgarrättsrörelsens mål till att också omfatta fackliga frågor. Här i Sverige har vi fått uppleva hur den tidiga arbetarrörelsens medborgarperspektiv förbytts till väljarkonsumism av mer eller mindre trovärdiga löften från etablissemanget.

Därför har jag varit oerhört glad de senaste månaderna. Den 25 april är det en landsomfattande manifestation mot utförsäkringarna, även här i Hudiksvall. (Gågatan utanför Fyren 13.00 – 15.00) Det oppositionen i riksdagen inte klarade av att organisera, lyckades Charlotte Therese Björnström med sitt initiativ – Påskupprop mot utförsäkringarna. Uppropet har blivit en landsomfattande gräsrotsrörelse. Ett klassiskt medborgarinitiativ. När jag i framtiden tänker på arbetarrörelsens pionjärer, då finns också Charlotte där i mina tankar. Jag upplever det mycket befriande, att jag inte behöver ha läst mängder av statsvetenskaplig litteratur eller Bibeln från pärm till pärm, för att kunna ta ställning. Det räcker att se hur människor far illa och inse, att det är min kristna plikt att glatt och villigt ställa upp.

Till sist vill jag också påminna om Kyrkans diakoner, som mötte människor i nöd och insåg, att det inte var fråga om några tillfälligheter, utan att människorna var offer för en orättfärdig politik. De kontaktade sina biskopar och slog larm. Så ska Kyrkans lackmuspapper över samhällstillståndet, som våra diakoner är, göra. De ska agera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,


Ett brev kan betyda så mycket.

11 mars, 2011

Sveriges Kristna Råd (SKR) har skrivit ett öppet brev till regeringen. Väl så! Brevet ansluter sig, i allt väsentligt, till den kritik som Påskuppropet representerar. Visserligen något diplomatiskt formulerat, men budskapet är ändå klart och tydligt. Hela brevet kan läsas här.

Jag avslutar med att citera ett avsnitt ur brevet:

Till sist vill vi uttrycka vår tacksamhet till dem som i lokala församlingar och andra organisationer engagerar sig för medmänniskor i svårigheter. Vi är glada och stolta över att diakoner och andra socialt engagerade människor i våra kyrkor gör sina röster hörda och också är beredda att tala för dem vars röster inte når ut eller slår igenom. I mötet mellan enskilda människor har vi alla ett personligt ansvar för varandra. Att möta medmänniskor i kriser och svårigheter innebär en kallelse att handla och det finns det, Gud vare lov, många som gör.  
 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En grinig morgon blev plötsligt mycket gladare!

9 mars, 2011

Jag satte mig vid datorn för min sedvanliga morgonrunda bland favoritbloggar och kommer till Sofias blogg SLJ och får följande nyhet till livs. Skara stift ansluter sig till Påskuppropet mot utförsäkringarna! Namnlistor kommer att finnas i stiftets kyrkor till helgen. Biskop Aurelius har all heder av sitt beslut!

 Morgonen och troligtvis hela dagen kommer att gå i ett litet småleendes tecken! Hoppas alla andra biskopar följer biskop Aurelius exempel! Givetvis hoppas jag att SKR beslutar att stödja Påskuppropet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,